Anderstorpsracet 2012-05-01

Premiären för vårt deltagande i årets Svenska Multisportcup blev Anderstorspracet, som i år kördes som en Sprint. Man har återinfört sprinten och kör parallellt med den lite friare långa klassen. Det är på gränsen att köra så långt för att bara tävla 3-4 timmar, men i brist på andra tävlingar fick det bli av ändå. Körde i Herrklassen ihop med Daniel. Startfältet i den klassen var 29 lag, och en del topplag, men inte många. TC var i år i Gislaved, trots att det heter Anderstorpsracet. Starten skulle gå kl 12. Vi körde hemifrån ganska tidigt, 6.45 lämnade jag huset, och det tog bara 2,5 timme upp tack vare fina vägar hela vägen. Därför kom vi fram i god tid och körde till paddlingsväxlingen först och lämnade paddlar, flytväst och dricka. All paddling skulle vara på Nissan. TC låg på en skola och det rådde en skön stämning med härligt väder. Kartutlämningen i år gick betydligt smidigare än i fjol. Vi hade gott om tid att fixa till prylar och rita in vägval på kartorna. Det var dessutom bara 3 kartor att rita på, så det gick fort.  Man hade i år fått med kontrolldefinitioner på kartorna och vilka sträckor de hörde till, men kartskala hade de missat. Momenten var orientering, MTB-O, kort löpning, paddling och kort löpning. Stoppade i mig lite yoghurt och müsli under tiden eftersom starten var så sent. Förutom mig och Daniel var även Anders och Erik från klubben där. Dessutom en hel massa andra bekanta ansikten från Frosta, Sisu, Mölndal och Eksjö. Eftersom vi skulle börja till fots värmde vi upp i ca 10 minuter med löpning. Det hade blivit ganska varmt, över 20°, vilket är betydligt mer än det brukar vara vid den här tiden på året.

Starten gick kl 12 och vi drog iväg i ett lagom tempo. Vi hade ställt oss mitt i startfältet och såg de snabbaste rusa iväg som gaseller. En sån skillnad. Vi höll jämn fart med de andra runtomkring oss. Bara att hänga på utan att behöva navigera själv. Det kändes lagom snabbt och som vanligt var det högre tempo än man borde hålla i starten, men borde funka utan att gå över gränsen. Vi tog tre kontroller på en liten loop i villakvarteren runt TC gemensamt med alla lag innan vi kom tillbaks i närheten av TC där banan delade sig i två gafflingsloopar. Vi skulle börja på den korta av dem. Nu blev det också dags att börja navigera själv eftersom de flesta lagen framför oss gick ut på den andra loopen. Vi hade var sin karta, men Daniel hade huvudansvaret och jag hängde med. Det var lätt orientering i villakvarter med korta partier i skog, vilket innebar snabb löpning hela tiden och bara ge järnet. Vi körde på max båda två och nära att ta ut oss för mycket. För ovanlighetens skull höll Daniel på att springa förbi sista kontrollen medan jag kom ihåg den och styrde oss rätt. Efter bara ca 10 minuter var vi tillbaks vid gafflingsdelningen och gav oss ut på långa loopen. Redan till första kontrollen tog vi ett vägval genom en risig skog och lite sumpmark där vi egentligen borde tagit en stig runtom. Det kostade oss 2 minuter bomtid och rejält sug i benen. Även till nästa kontroll bommade vi en minut genom att vika in på fel stig. Nu började det kännas att det höga tempot höll på att ta ut sin rätt och jag halkade efter Daniel hela tiden. Låg bakom honom mellan 2 och 5 m hela tiden. Han fick stämpla och jag tog mig bara inom de obligatoriska 5 metrarna från kontrollen. Värmen var jobbig och tack och lov hade jag löparkepsen på mig, men det var ändå för varmt. Jag hade en midjeväska med en halvfylld flaska sportdryck. Den räckte precis hela etappen. Perfekt uträknat. Vi tog oss igenom resten av etappen med säker navigering och stabilt löptempo trots stigande trötthet. Jag visste att det inte behövdes spara krafter till kommande etapper, så jag kämpade på in i det sista hela vägen till TC. Vi kom in på 20:e plats med tiden 49.49, 11 minuter efter ledarna. Banlängd fågelvägen var 7,2 km, så helt illa var det inte.

Vi växlade över till cykling så snabbt vi bara kunde, och trots det tog det 2,5 minut jämfört med 1 minut för de snabbaste. Finns mycket att ta där alltså, men jag har svårt att komma på hur. Vi drog inte ens på cykelbyxor just för att spara tid. Nu gav vi oss ut på MTB-O och jag var kartläsare som vanligt. Daniel har fortfarande inget kartställ. Tyvärr var det inte en karta enligt korrekt MTB-O standard, bara vanlig OL-karta. Första kontrollen var en långsträcka som vi tog ganska rakt på med lite sick-sack istället för ett långt runtom vägval på asfalt. Även vår väg var mest på asfalt, så det borde varit rätt. Trots det fick vi bara 18:e tid dit. Det berodde nog mest på cykeltempot eftersom mina ben kändes ganska klena efter löpningen. Jag låg först i början och vinkade sen upp Daniel att dra lite, och han satte upp en mycket högre fart än jag haft. Jag undrade hur jag skulle kunna hänga på, och provade att öka farten, la mig på rulle och drogs med. Fick lite vila tack vare det och sen kändes benen bra igen. Vi kom ikapp ett helt gäng med lag och började passera det ena efter det andra på ren cykelhastighet. Kort därefter tog vi kontroll 2 och kom ut på en asfaltväg. Där kom vi ikapp 3 lag till som vi bara svepte förbi i rena racertempot. Kändes häftigt. Jag blev lite orolig att vi gick ut för hårt, men är det sprint så är det bara att satsa. Sista momentet med paddlingen är inget att spara krafter till. Tyvärr tappade vi allt vi vunnit på att cykla fort genom att komma till den planerade avtagsvägen från asfaltvägen och det visar sig vara en tunnel istället, så vi fick ta oss ner för en brant sluttning till vägen under. Vid kontrollen hade många av lagen vi passerat tidigare kommit från ett annat håll och stämplade före oss. Så går det när man har för bråttom.

Till nästa kontroll fanns det två vägar att välja på, båda på en elljusslinga. Vi tog den västra som gjorde en något större båge men såg mer snabbcyklad ut och mer ”raka spåret” mot kontrollen. Det visade sig vara rätt val, för vi fick 3:e bästa tid, bara 13 sek sämre än bästa tiden. Plockade 5 placeringar på den sträckan. Nu hade vi fått upp tempot rejält. Jag navigerade säkert från kontroll till kontroll och behövde inte stanna nånstans och dubbelkolla eller tveka om var vi var. Det tycktes många andra runtomkring oss göra. Efter några kontroller hade vi lämnat många bakom oss och det var bara enstaka lag vi såg i närheten av oss. Vi cyklade kors och tvärs i samma område och det blev mer och mer bekant. Det gjorde att vi bara kunde öka farten ännu mer. Sakta men säkert tog vi in på ytterligare ett lag och passerade det också efter några kontroller. Vi befann oss i skogarna runt den slingriga Nissan och vägvalen styrdes av var man kunde passera ån. Några asfaltpartier valde vi för att kunna hålla högsta fart. Banan hade en varvning förbi TC och på väg dit blev vi passerade av fyra snabba cyklister. Det var ledarlaget Silva och båda ledarna i Herr Solo. De trampade på bra och man förstår varför de brukar vinna. Vi försökte hänga på men det hade inte gått nån längre stund. De gick in för växling medan vi gick ut på en loop med långsträckor. Såg ytterligare ett lag en bit framför oss och kom nästan ikapp dem vid första kontrollen. Efter den gav vi järnet och passerade dem och drog ifrån sakta men säkert. Det var bara lätta vägval med långa, snabbcyklade partier kvar. Snart var vi tillbaks till TC efter en väl genomförd etapp. Inte en enda navigeringsmiss (förutom vid tunneln) och bara ett enda kartläsningsstopp. Sträcka fågelvägen var 15,5 km och tog oss 1 timme och 23 sekunder, 9:e bästa tid. Bästa tiden var 52.41 för Team Silva. Riktigt bra av oss att bara vara 8 minuter sämre, och de hade inte några bommar heller. Vi låg nu på 12:e plats.

Återigen gjorde vi en långsam växling jämfört med de bästa, 2.21 mot 47 sekunder. Hur är det möjligt? Nu skulle vi springa några km på stig till paddlingen. En kontroll fanns längs vägen och hyfsat lätt navigering. Det var ganska tunga ben och en sliten kropp som skulle pressas hela vägen, men eftersom det var paddling efteråt var det ingen mening med att spara krafter. Vi tog hela sträckan utan att gå, men det behövdes en hel del vilja för att klara det. Det tog oss 13.35 mot 10.48 för vinnarna. Vid paddlingsväxlingen tog vi våra paddlar, Daniels flytväst och min drickaflaska. Snabbt på med flytvästarna och tog en av de många Acronkanoterna. För en gångs skull var det lika och alla skulle paddla kanot, dock inte soloklasserna som fick paddla kajak. Det var paddling motströms i Nissan hela vägen till första kontrollen. Strömmen var inte särskilt stark kändes det som, och den var ca 5-10 m bred utan någon vegetation som bromsade. Ån var väldigt slingrande och vi fick hela tiden hålla på och svänga åt ena eller andra hållet. Svårt att få till ett flow i paddlandet. Vi hade inget lag framför oss och inget bakom vad vi hade kunnat se när vi gav oss iväg. Det gällde alltså att hålla motivationen uppe trots att det inte fanns någon synlig press. Hade varit lätt att bara slappna av och njuta av paddlingen, men nu var det sprint, så det var bara att ösa på ända in i mål. På uppvägen fick man inte lyfta någonstans, utan först på tillbakavägen. Vi kollade lite på tiden det tog att paddla runt några utvalda ställen för att avgöra om man kunde tjäna på att lyfta istället, och det var två ställen där vi bestämde att lyfta på tillbakavägen. Medan vi paddlade hittade vi också en liten passage där det gick att paddla rakt fram istället för runt en krök. Den hade vi inte sett förut på kartan, men nu när jag följde med noga med kartan i knät så såg jag det. Det tjänade vi säkert mycket tid på jämfört med dem som missade det. Ett av dem kan ha varit Silva, för dem mötte vi aldrig på väg motströms. De första vi mötte var två solo-tävlare i kajaker, och direkt efter dem två kanoter, men inget Silva. En stund senare mötte vi fler och fler lag och vi var inte särskilt långt från den nordligaste första kontrollen. Efter ca 35 minuter var vi framme vid den, och det blev 7:e bästa tid, bara 6 minuter efter ledarna.

På tillbakavägen skulle vi ta 4 kontroller. Vi hade bestämt att lyfta på 2 ställen, men förmodligen hade vi tjänat på att lyfta redan efter första kontrollen också, eftersom vår tid var nästan 3 minuter sämre än ledarnas på bara 6 minuters paddling. På paddlingen märktes det trots allt en viss skillnad att det var medströms nu när man vant sig farten från att paddla motströms. Det gick helt klart snabbare. Första laget mötte vi efter ca 2,5 minut, så vi hade inte mycket försprång. Laget före oss låg nästan 5 minuter före. Snart var vi framme vid kontroll 2 och direkt efter den var det dags för första lyftet. Vi kom in till kanten och jag skulle kliva i vattnet, men det var djupare än jag trodde och jag bottnade inte. Strandkanten var hög och brant, men jag lyckades precis få fotfäste iallafall. Annars hade vi säkert gått runt och fått bada lite. Vi drog upp kanoten och fick bära den över en massa ris innan vi kunde lägga i den i vattnet igen och fortsätta paddla. Nu mötte vi fler och fler lag också. Kort före kontroll 3 var det dags för nästa lyft. Det stod en fotograf där och tog foto på oss när vi skulle gå iland. Vi lyckades med en perfekt landstigning, men fick höra att flera lag före oss hade plurrat när de skulle göra samma sak. Efter ett kort lyft tog vi kontroll 3 och fortsatte medströms. Tog resterande kontroller utan problem och kom tillbaks till växlingsplatsen utan att komma ikapp eller bli ompaddlade av något lag. Nu fick vi inte fullt så bra tider som motströmspaddlingen, men mellan 8:e och 11:e bästa tid är inte så dåligt heller. Totalt tog paddlingen oss 1 timme och 11 minuter mot 58 minuter för ledarna. Vi hade 9:e bästa tid totalt.

Nu var det bara löpning lite över en kilometer kvar genom ett villakvarter tillbaks mot mål. Mina ben var inte i bästa skick efter att ha suttit dåligt i de skålformade sitsarna. Under paddlingen hade jag fått avlasta ena benet om vartannat för att få lite blodcirkulation när de började domna bort efter ett tag. Så löpningen gick inte jättefort, men det var kort sträcka kvar och mestadels nerför och lättlöpt asfalt, så det gick bra ändå. Det tog oss 8 minuter och var hela 2 minuter sämre än ledarna, men vi hade inget lag bakom som jagade, dem hade vi utökat avståndet till. På framförvarande lag hade vi tagit in lite, men bara med en minut, så det fanns inget att vinna eller förlora på sista sträckan. Vi kom i mål på tiden 3:28.01, 40 minuter efter vinnarna team Silva. Placering blev 12:e plats, vilket vi blev glatt överraskade över när vi läste av brickan. Vi hade uppnått alla mål vi satt upp med tävlingen, komma på övre halvan, bli bästa klubblag, Anders och Erik blev 18:e lag på tiden 3:43, ha roligt, inte göra några misstag samt ta ut oss så mycket vi kunde. Vädret hade varit bra, kanske i varmaste laget under löpningen, arrangemanget var bra, kartorna och banorna helt OK. Så vi var ett  nöjt lag som åkte därifrån och stannade till halvvägs på McDonalds i Halmstad med Anders och Erik och tog en välförtjänt hamburgare innan vi fortsatte hem.

Anderstorpsracet
Sträcktider
Bilder

Annonser
Publicerat i Tävlingsrapport | Lämna en kommentar

Team Create Coasteering 2011-12-08

Gänget bakom det populära och snabbt växande Markusloppet, Team Create, hade i år bestämt sig för att arrangera ytterligare en ultratävling, och eftersom den utnämndes som lång, blöt och utmanande, med inslag av orientering, hoppade jag på innan jag visste tillräckligt mycket om det var något som passade mig. Fast det brukar bli bra när de arrangerar nåt, så jag var inte särskilt orolig.

Ett tag senare kom det fram att det skulle bli en Coasteering längs Skåneleden på Österlen, alltså den sträckning jag redan sprungit en gång på Gax, fast nu ganska mycket kortare, samt åt andra hållet. Starten skulle vara i Nybrostrand, nära Ystad,  och målet i Simrishamn. En sträcka på 46 km om man sprang bästa väg mellan kontrollerna. För en del såna skulle det vara också, och det utlovades blöta fötter emellanåt, men dock ingen simning. Passade mig finfint. Löpträningen utökades något med enstaka längre långpass, dock inte fullt så många som egentligen behövts. Nya skor inköptes, ett par Inov-8 RocLite 285, ganska lätta på 285 g, väldigt låg våtvikt, vilket är viktigt om man ska bli blöt och springa långt, en lagom välmönstrad sula, och slutligen något mindre dämpning, som kanske inte är det bästa om man ska springa långt, men ändå bra för terränglöpning, vilket det skulle bli större delen. Köpte även ett par Sealskinz-strumpor med GoreTex för att slippa lång tid med kalla, blöta fötter, men de var inte sköna att springa i, så de ratades.

Packlistan var inte så svår, för vi hade inga depåer, och det man hade med sig var inte mycket, bara lite förstärkningsplagg om vädret blev riktigt dåligt, lite första förband, något att äta och dricka. Utöver det fick vi vars en påse på 10 liter som skulle transporteras till målgången för att kunna byta om till nåt torrt och varmt. Det blev mycket fleece i den påsen. Någon dusch skulle det inte finnas vid mål. Vid start fanns det ännu mindre, inte ens en toalett.

På tävlingsdagen körde jag hemifrån kl 6.45 och åkte först till pågatågstationen i Köpingebro, där vi kunde ställa bilen för att ha den lättillgänglig när vi kom tillbaks med tåget från mål. Någon transport arrangerades nämligen inte. Möjligheten fanns att köra hit och dit ihop med andra tävlande så att det skulle finnas bilar både vid start och mål, men jag körde själv och så fick det lösa sig på nåt sätt. Min första plan var att ställa bilen vid stationen och springa ca 4 km till starten, men jag bestämde snabbt att det var viktigare att ha en bil vid starten, där vi ändå skulle vänta ca 1 timme innan starten gick, och även rita in kontroller på kartan. Så jag bara svängde in om stationen för att pejla hur det såg ut där och just då ser jag två löpare låsa sin bil och göra sig beredda att jogga till starten. Jag frågade dem om de ville ha skjuts och det ville de såklart. Det var Kristina och Peter från Anderstorp som även brukar tävla multisport under lagnamnet AOK Team Atlas. Vi kom fram till starten kl 8, precis då kartorna skulle börja delas ut. Tävlingsledningen bestående av Tobbe och Pernilla var de enda på plats förutom oss. Kartan var jättestor, en terrängkarta skala 1:50.000 med måtten ca 50×100 cm. Till den fick vi ett inplastat ark med koordinater för samtliga kontroller, 21 st, som vi själva fick rita in på kartan. Lite småpilligt och ändå så viktigt att det blev rätt. Tur vi hade en varm bil att sitta i, för det blåste väldigt kraftigt från havet och temperaturen var bara ca 4°. Med den kyleffekten blev det många minusgrader. Så vi satt i lugn och ro och ritade in alla kontroller, dubbelkollade varann och hade det småmysigt. Dessutom hade vi belysning i bilen, vilket var ytterligare en fördel eftersom det fortfarande var lite dunkelt ute. Fler och fler bilar anlände, och kl 8.30 var det genomgång. Vi fick besked om att några kontroller var strukna och några flyttade p.g.a. den starka vinden, som tydligen hade varit ännu värre dagen innan, rena stormen. Efter det värmde vi oss i bilen igen sista stunden före start, lämnade in påsen med ombyteskläder och fixade sista detaljerna. Under tiden hann det komma en blöt hagelskur också, och vi var ganska oroliga för vädret. Många klädde nog på sig lite extra p.g.a. detta. Jag chansade på att det skulle bli bättre och hade bara t-shirt under löparjackan, men garderade med lösärmar som jag lätt kunde dra av om det behövdes. På benen hade jag vintertights för längdskidåkning med vindskyddad front. På huvudet en buff, och löparhandskar på händerna. På vaderna hade jag kompressionssleeves, både för att värma lite extra och för att ge lite återhämtningseffekt redan under loppet. Det blev som sagt vanliga löparstrumpor, tjockare varianten, på fötterna, men skyddade med gaiters för att slippa sand i skorna.

När starten gick lite över 8 var vi 23 löpare som satte av i lite olika riktningar. Jag och mina två multisportande medresenärer, och Henrik Hansson från Heleneholms Multisport drog rakt ut i terrängen för att ta närmaste vägen till en grusväg som vi sen skulle följa en god stund. Först trodde vi att det var ett lyckat drag eftersom ingen annan syntes framför oss, men en stund senare såg vi att ett stort gäng som hade valt vägen längs stranden låg före, och den alltså var snabbare. Några av dem höll riktigt hög fart och hade redan fått ett bra försprång. När vi sammanstrålade hade jag ca 10 löpare framför mig. Vi sprang på en öppen hed på Kabusa skjutfält och vinden i ryggen gjorde det riktigt kul att springa. Bara ut med armarna och nästan lyftas fram. Redan efter ett par km vek vi av från grusvägen och ut på gräset, som tack och lov var ganska kort och därmed lättsprunget. Nu närmade vi oss Hammars backar och de böljande kullarna tornade upp sig framför oss. De går från havsnivå och upp till 40 m höjd i varierande lutningar. Vår första kontroll satt uppe på den första höjden vi kom till, och var lätt att hitta. Vinden där uppe var riktigt häftig. Fritt blås från havet. Sen var det vidare upp mot nästa höjd, och de flesta valde en väg inåt land som gick på låg höjd större delen, och även i lä, fast den var betydligt längre än rakt på som jag valde. Det var mer kuperat, och något svårlöpt, men vinden var mer till nytta än besvär. Längs vägen fick jag lite sinnesförvirring och började leta alldeles för tidigt vid ett gäng plåtskjul som stod där, men några andra löpare sprang förbi mig och verkade säkra på att det inte var där så jag kollade kartan lite noggrannare på höjdkurvor och såg att det var längre fram. Jag kom fram ungefär samtidigt som de snabbare löparna som valde runtomvägen. Det var såklart högst uppe på en höjd igen, och sen skulle vi ner till stranden, och denna gång rakt ner för en brant sluttning med en del lös sand. Riktigt roligt att bara kunna satsa full fart ner och ta långa hopp och landa kontrollerat tack vare vinden som höll en upprätt hela tiden. Väl nere hittade vi kontrollen precis i vattenkanten och vågorna sköljde över stenarna vi skulle stå på. Jag lyckades hålla mig torr om fötterna genom att hoppa ut, stämpla och sen hoppa inåt land igen precis mellan två vågor. Sen skulle vi upp igen för samma branta slänt, men jag hittade liten ravin som ledde uppåt och inte var fullt så brant. Där passade jag på att pinka, givetvis i medvind, men jag hade inte räknat med den konstiga virvelbildningen i den smala ravinen, så jag råkade ut för något mindre trevligt som jag inte behöver förklara närmare tror jag.

Efter en kontroll uppe bland kullarna var det dags för nästa kontroll på stranden igen, och nu tog vi oss ner för slänten lite på snedden genom att följa upptrampade kostigar som löpte på skrå längs med stranden. Nere där kontrollen skulle kunna ligga syntes en bunker, ett plåtskjul och lite annat bråte, samt en liten fiskarstuga. Det hade samlats gott om folk där nere som letade överallt. Jag såg Henrik ca 100 m framför mig kika in i plåtskjulet och sen fortsätta vidare. Hela gänget hade börjat förflytta sig längre och längre bort eftersom kontrollbeskrivningen bara sa Stranden, och det fanns inget på kartan där koordinaterna låg. När vi hade kommit ca 200 m bort från bunkern och plåtskjulet stannade jag och Henrik och jämförde kartan med verkligheten och kunde pricka in exakt var vi befann oss, och båda var överens om att vi definitivt var för långt. Så vi vände tillbaks mot bunkern. Nu var det ca 15 personer runtomkring oss och snart började fler och fler att vända tillbaks. Vi var kanske 5 st som kom tillbaks till bunkern och plåtskjulet samtidigt, och jag kikade in genom den lilla öppningen på ca 70×70 cm. Då såg jag kontrollen direkt i det närmaste hörnet och kröp in. När jag kom ut tipsade jag de andra, särskilt Henrik som hade missat den förut. Alla följde efter i en fin kö, och jag ledde hela klungan ett tag när vi sprang vidare.

Nästa kontroll var på piren i Kåseberga och jag valde vägen upp över höjden förbi Ale stenar. Strandvägen var både längre och säkert mer svårsprungen. Några löpare höll högre fart än vad jag gjorde, och de passerade mig en efter en. Jag hade min komfortfart och lät mig inte dras med. Vi kom ner till Kåseberga och skulle ut till piren. Vågorna var så höga så de slog över vågbrytarna ibland och sköljde över piren. Det var rejält blött och en ren chansning om man kom ut till kontrollen längst ute och tillbaks igen utan att bli blöt. Jag hade tur och klarade mig. På vägen ut från hamnen stod tävlingsledare Tobbe och frågade mig om vi hittat kontrollen i plåtskjulet. Ja, svarade jag, och han sa att de som låg före oss inte hade gjort det. Synd om dem. Från Kåseberga skulle vi bara en kort bit till nästa kontroll som hette Branten, trädet. Frågan var bara om det var högt uppe på branten, mitt på eller långt nere. Jag valde att gå längst nere längs stranden, medan de framför mig gick mitt på. Det såg svårt ut och jag passerade dem snabbt. Några av dem gick ner och några upp. Det fanns en hel del träd i branten och jag började ge mig upp efter ett tag för att börja leta. Jag fick gå på alla fyra, för det var rejält brant. Undersökte ca tre träd innan jag också var ända uppe. Lite längre bort såg jag några som letade vid ett träd och började kravla in i buskaget runt om det. Gissade att de hittat kontrollen och sprang dit, liksom alla andra i närheten. Minst 7-8 personer samlades där samtidigt, kröp in i buskaget en och en, stämplade och sen ut igen. Nu var vi återigen ett pärlband av löpare som följdes åt till nästa kontroll i närheten, och sedan vidare mot Löderup strandbad. Där fanns en kontroll på parkeringen och nästa var inte långt därifrån. Fortfarande var det en större samling löpare runtomkring mig, men när kom vi in i Hagestads naturreservat och följde en smal stig med skog runtomkring drogs fältet ut och snart sprang jag bara ihop med Henrik, Peter och Kristina.

Nu hade vi varit igång i 2 timmar och det var dags för mig att äta lite, så jag släppte de andra och började gå för att kunna äta en bar. När jag sen började springa igen tog det inte lång tid förrän jag blev tvungen att stanna igen, denna gång för att tejpa ena hälen som började skava mer och mer, förmodligen pga sand som kommit in, trots att jag hade Gaiters på mig. Under tiden var det tre löpare som passerade mig. Efter tejpningen kändes det lite som en pånyttfödelse och det blev skönt att springa igen. Här i skogen var det ingen kylande vind, så armvärmarna åkte av, liksom buffen och handskarna. Några kilometers löpning i den vackra skogen blev det, och sedan ut till havet igen. Fast det var inget tvång, utan det fanns tre olika vägval till nästa kontroll vid Mälarhusens Strandbad. Från Sandhammarens fyr kunde man antingen fortsätta igenom skogen eller springa på en stig längs stranden eller direkt på stranden. Alla tre var ungefär lika långa. Eftersom jag sprungit här tidigare visste jag att just denna strand är något av det skönaste man kan springa på. Helt slät, bred och precis lagom hårt packad för att skona benen men ändå ge bra motstånd för varje steg. Dessutom var vinden gynnsam och låg på snett bakifrån. Stigen längs stranden gick innanför sanddynerna och var full av lös sand och stigen genom skogen låg i lä och man gick miste om medvinden. Alltså tyckte jag att vägen på stranden borde vara det bästa vägvalet. Det var en härlig känsla att bara flyta fram och knappt behöva lyfta på fötterna samtidigt som flygande sand virvlade längs marken och vinden ven om öronen. Vågornas dån bidrog till den mäktiga upplevelsen. Under en god stund syntes inga andra löpare till, men sen dök det upp en som lämnade stigen innanför dynerna, och kort därefter var jag framme vid kontrollen och där var det rena folksamlingen. Ungefär 7 löpare som måste haft en liten picknick där. Kontrollen var vid en parkbänk där de vilade sina trötta ben. Några gav sig iväg precis före mig, och några kort efter. Jag stämplade snabbt och fortsatte utan paus. Någon direkt trötthet kände jag inte än så länge.

Leden fortsatte längs stranden i flera kilometer till, och det skulle passeras några vattendrag genom att hoppa över dem. Kul. En grupp på fyra löpare passerade mig i ganska hög fart, men sen låg de ungefär lika långt framför mig hela tiden. Jag passerade själv några löpare då och då. När stranden blev smalare och smalare flyttade stigen inåt land och blev lite mer svårlöpt, men inte så farligt. Nu var det långt mellan kontrollerna och det blev en lagom uppdelning av etapper. Bara 5 km till nästa, inga problem, och sen 5 till o.s.v. En av kontrollerna var i Skillinge hamn, där jag låg för ankar med en segelbåt i somras och övernattade. Kul återseende. Kontrollen låg på just den piren där vi låg förtöjda. I hamnen passade jag också på att fylla en drickaflaska med vatten och slänga i fyra Resorb. Sportdrycken i Camelbaken höll på att ta slut, och jag hade börjat bli trött på det söta. Från Skillinge var det bara ca 13 km kvar, och nu hade jag börjat tillämpa min springa/gå taktik på 18 minuter löpning och 2 minuter gång. Dels delade det upp sträckan ytterligare i småetapper, och dels sänkte det pulsen som annars lätt bara fortsätter att stiga trots bibehållen fart. Med den här metoden kan jag springa länge i samma fart och trots att jag gick då och då så kom jag ifatt flera löpare och passerade dem, bl a gruppen på fyra som sprang om mig i hög fart på stranden tidigare. Det var en skön känsla. Benen började bli stela nu, och det var skönt att få in gångpauser med jämna mellanrum. Sista kontrollen var i Brantevik, och på vägen dit ökade jag farten något för att hålla fyrmanna gruppen bakom mig. Kontrollen skulle ligga på en pir, men det finns tre pirer i Brantevik och att springa ut på fel pir skulle ta en väldig massa extratid samtidigt som de bakom fick hjälp att se var den var. Jag stod och spanade noga ut på pirerna och skymtade något rött längst ute på den bortersta. Satte full fart ut dit, hittade kontrollen och lika snabbt tillbaks igen. Såg ingen komma in i hamnen under tiden och jag hade lyckats med min manöver. Pulsen hade dock rusat lite för mycket och det började göra ont i bröstet.

Från Brantevik till Simrishamn var det 5 km kvar, och nu bara asfalt hela vägen, en skön cykelbana längs stranden. Jag höll ganska bra fart, fortfarande orolig över att nån bakifrån skulle komma ikapp. Fotsulorna började protestera mot asfalten eftersom det var dålig dämpning och hård sula i terrängskorna. Även en del sand som kommit in och lagt sig i små högar under fotsulorna gjorde sitt för att förvärra läget. Bröstet värkte mer och mer  och jag fick sänka farten något igen. Då och då såg jag skymten av tre löpare framför mig allt oftare och oftare och det kändes som att jag höll på att komma ikapp. Två av dem var Kristina och Peter som fick lift med mig till starten. Cykelbanan gick ihop med stora bilvägen och efter några km kom stadskylten Simrishamn. Inte redan väl, tänkte jag, men en snabb titt på kartan visade att det var 2 km kvar ändå. Såg de tre löparna igen bara ett hundratal meter framför mig och började fundera på målspurt eller inte. Kom fram till att det inte var schysst att springa om nån precis före mål, men om jag gick förbi dem med en km kvar så var det OK. Nu kom jag inte ikapp dem överhuvudtaget, och när hamnen syntes var de fortfarande över 100 m bort. Då vek de plötsligt av från vägen och in mot ett industrihamnområde. Jag kom fram till samma plats och tyckte att jag borde fortsätta rakt fram enligt kartan och samtidigt hörde jag busvisslingar från det hållet. Spanade lite ditåt och såg två tävlande sittandes utanför en byggnad som det stod Marint centrum på, precis där målet skulle vara enligt kontrollbeskrivningen. Så jag fortsatte ditåt och just när jag är framme dyker de tre upp från höger. En av dem satsar allt när han ser mig, men jag hade kommit före om jag spurtat. Bestämde mig snabbt för att låta bli enligt mitt resonemang tidigare. Peter och Kristina kommer fram efter mig trots att jag inte spurtar, men jag jag låter dem gå förbi mig till avprickningen hos målfunktionären, och först där får vi en målgångstid. Jag får tiden 5.20 och placering 8. Egentligen var det 2 löpare till som kom i mål före oss, men de hade missat att stämpla i kontrollen vid plåtskjulet, så de blev diskade.

Utanför bjöds på blåbärssoppa som passade utmärkt, både värmande och mättande. Väl inne fick vi ut våra målgångspåsar och jag bytte om till torra, varma kläder. Någon dusch fanns inte, utan ombytet fick ske i en liten korridor i entrehallen. Funkade bra och räckte mer än väl. En trappa ner låg ett cafe där jag köpte en mexikansk bönsoppa, mer lik en gulaschsoppa och förmodligen det bästa jag kunde tänka mig att äta. Helt underbart gott. En kopp kaffe efter det och jag mådde som en prins. Lagom mör i låren, inget besvär nån annanstans, inte ens vaderna. Skulle kunna bero på mina kompressionsleeves, även om de enligt studier bara har effekt vid återhämtning. Jag tror dock att de hjälper en del även på långa distanser. Därefter var det prisutdelning, och först var det utlottningspriser som var allt ifrån enklaste keps till riktigt fina och dyra. Bl a ett par Rudy Project sportglasögon, en ryggsäck från Inov-8 och ett presentkort på 500:- på Klockmaster i Malmö på Suunto-prylar. Gissa vem som vann det. Jo, jag! Samma som på CLARA-tävlingen, fast då var det på 1000:-. Riktigt trevlig överraskning. Segrare blev Rasmus Persson, en yngre orienterare, på tiden 4.33. Han fick ett likadant presentkort som jag fast förmodligen på ett högre värde. Efter det var det hemresa och jag fick skjuts med Henrik och Helene till starten där jag tog min bil och körde hem.

Tävlingens hemsida
Resultat
Bilder

Publicerat i Tävlingsrapport | Lämna en kommentar

Femmans Multisport 2011-10-01

Femmans Multisportrace i Göteborg börjar bli en tradition, även om jag missat några år på sistone. I år var det återigen vid Delsjön där vi var varit en gång förut. Jag tävlade med Daniel som vanligt, och det var ytterligare två lag till från Heleneholms Multisport anmälda, Anders och Jesper, och Johan och Erik. De åkte upp kvällen innan, men vi tog det som en endagsresa. Betydde att jag fick gå upp 4.30 för att kunna hämta Daniel och köra från honom kl 6. Samma procedur som många gånger tidigare. Allt packat och klart kvällen innan, börjar bli en inarbetad rutin nu. Den här morgonen var det kraftig dimma och det gick inte fort att köra. Jag hoppades att det skulle lätta vid havet. Daniel lastade in sina prylar och vi körde iväg. Det blev ingen  lättnad i dimman mer än vid enstaka tillfällen, och ibland blev det tvärtom så totaltjockt att sikten bara var 20-30 m. Blev lite orolig att vi skulle anlända väldigt sent och missa värdefull tid före start. Så farligt blev det inte, men ändå senare än planerat, ca kvart över nio. Jag hämtade ut kartorna medan Daniel bytte om, jag var redan ombytt hemifrån vilket sparade några minuter. Vi fick en växlingsruta med ett stort träd i, som tur var bara i ena hörnet, så det blev ett bra cykelstöd. Tyvärr droppade det rätt rejält från det av all dimmma. På ena sidan om oss hade vi vår största konkurrent, team X-Green, med Kuno Böös och Tomas Falkstrand som tidigare varit officerare på P7 (därav namnet) och bekanta med Daniel. Vi hade mötts många gånger förut och vi hade alltid vunnit över dem. Nu hade de uttryckligen sagt att de skulle slå oss. Andra lag vi ville slå var de båda andra klubblagen som vanligt. Johan hade blivit sjuk och ersatt av en multisportnybörjare ihop med Erik. Att förbereda prylarna som cykeln, flaskor, camelbak, gick ganska fort. Sen var det dags för ett infomöte som tog lite väl lång tid. Efter det gick jag tillbaks till växlingsrutan och ritade in vägval,  medan Daniel ställde sig i toakön. Han var borta väldigt länge, tydligen bara ett bås öppet och många, många som hade samma ärende. Egentligen jag också, men efter att ha sett kön valde jag att låta bli. Ritade in vägval på MTB-O som jag skulle sköta som vanligt. Det var bara en karta, sedan hade vi en OL-karta som Daniel skulle rita in på, och en paddlingskarta som inte behövde ritas på. Karta för sista momentet, kontrollplock, skulle vi inte få ut förrän det var dags att ge sig ut på den. Vi hade ont om tid, så vi ritade in var för sig utan att snacka ihop oss. Kanske inte helt bra. 10 minuter före start var det dags att ge sig iväg mot startplatsen för att inte hamna för långt bak. Vi skulle börja med cykling längs en snitslad sträcka, bara ca 3 km, och första biten efter förcyklist. Daniel tyckte som vanligt att vi skulle flytta fram så långt vi kunde och jag såg framför mig den stora massan av cyklister där alla skulle försöka köra om varann. När Daniel trängde sig fram hade jag inget annat val än att följa efter, så vi stod i tredje led eller så. Starten gick och det var asfalterat och nerförsbacke. Förcyklist var Aaron Prince, en av eliten inom multisport i Sverige, så farten blev därefter. Precis som jag trodde blev det väldigt oroligt och efter bara några hundra meter var det en cyklist rakt framför oss som flög rakt upp i luften och kraschlandade på asfalten. Alla tvärnitade och jag låste bakhjulet och gled framåt mot cyklisten framför. Släppte bromsen och lyckades väja precis, men var beredd på att nån bakom skulle krascha in i mig. Det hände inte och alla klarade sig vidare, utom stackaren som kraschat. Enligt Daniel som såg tydligare hade han låst framhjulet och flugit över styret. Låg på asfalten och hade tydligt ont. Efter tävlingen hörde vi att han brutit några revben. Kul start på dagen. Eftersom vi blev uppbromsade av kraschen hade vi en lucka fram till täten, så vi trampade på lite extra. Aaron Prince hade släppt iväg fältet, och nu var det uppförsbacke till stora telemasten högst upp på höjden. Det blev brantare och brantare. Jag och Daniel trampade på bra och passerade lag efter lag. Kändes skönt att ha kraft i benen. Till kontrollen var vi lag nr 14 av 87. Inte så illa. Nu skulle vi lämna cyklarna och ge oss ut på en orientering. Det hade vi förberett genom att cykla i orienterarskorna, och jag hade dessutom dubbelsidiga pedaler, med en platt sida och en med klossar. Några lag hade inte planerat på samma sätt, utan satte sig och bytte skor efter bara denna korta sträcka. Jag hade våra cykelskor i en ryggsäck som vi lämnade kvar vid cyklarna, liksom cykelhjälmarna.

Nu stack vi ut på en orientering med 6 kontroller och 7,5 km lång fågelvägen. Vi hade var sin karta, men Daniel var huvudnavigatör och jag hängde på. Första sträckan kollade jag knappt på kartan, för jag hade bestämt att bara koncentrera mig på löpningen och hänga på i Daniels tempo. Han brukar gå ut hårt och jag är en slow-starter. Behöver oftast en lång uppvärmning för att få upp lite fart. Daniel hade tagit ett rakt-på vägval genom alla mossbevuxna klipphällar som vi fick kasa oss ner för. Sen kom vi ner till en sankmark med småbäckar kors och tvärs. Slutligen kom vi ut på en liten stig som vi följde och då anslöt en massa andra lag som tagit en lite längre väg runt om på diverse stigar. I uppförsbackarna mot kontrollen höll vi bra fart, och drog till och med ifrån lagen omkring oss. Snart kom vi fram till första kontrollen och det strömmade in lag från alla håll och kanter. Nästan trängsel. Vi hade 38:e tid dit och hade rasat ner till 23:dje plats. Härifrån var det en långsträcka som antingen gick att ta på en enorm omväg på stig och väg, eller rakt över tre åsar. Även här hade Daniel valt rakt på, och det hade jag nog hållt med om baserat på kartan. Med lokalkännedom kanske vi hade valt runt om. Först fick vi klafsa över en sankmark innan vi kom fram till en hög och brant klippvägg som vi skulle uppför. Den blev mindre och mindre brant ju längre bort från närmaste vägen man gick. Några lag började klättra ganska tidigt, men det såg onödigt brant och högt ut, så vi fortsatte tills det såg lagom ut. Sen var det ganska brant klättring ca 20 m, mest på gräs, och man fick hålla sig i buskar och småträd hela tiden för att kunna komma vidare. Därefter skulle vi återigen passera en mosse, där Daniel på något märkligt sätt kunde springa, medan jag var tvungen att gå. Hur mycket jag än ville kunde jag inte springa på tuvor som antingen bar eller sjönk undan ner till knäna. Sträckan var minst 1,5 km på konstant tunglöpt terräng och jag blev mer och mer övertygad om att det hade gått snabbare på den långa omvägen. Förutom att det gick långsamt fanns också risken att gå fel och komma snett på kontrollen. Att gå för långt var ingen risk eftersom den låg vid en kraftledning som vi inte kunde missa. Daniel höll dock kursen bra och jag höll koll på objekten vi passerade, så det stämde bra med kartan, och vi kom rakt på den. Nu var det gott om folk igen plötsligt. Till denna kontroll hade vi 40:e tid och hade trillat ner ytterligare till 32:a plats. Det visste vi inte då, men jag anade att det inte gick bra med tanke på lagen runtomkring. De såg inte ut att tillhöra topplagen direkt. Sånt syns på klädseln, tunga ryggsäckar, inga lagtröjor, och några hade inte ens tights. Kände mig ganska klen just då. Dessutom skulle vi ut på ännu en liknande sträcka med mycket mosslöpning rakt igenom skogen.

Nu hade vi sällskap med flera lag som sprang samma väg, och så fort vi kom ut i mossen syntes det pinsamt tydligt varför vi var så långsamma. Alla kunde springa i mossarna utom jag. Hamnade hopplöst efter. Jag orkade inte lyfta benen så mycket som behövdes. De bara sögs fast. Anledningen måste ha varit min nästintill obefintliga orienteringsträning under året. Inte heller hade jag lagt in backträning på St Hans eller kört någon löptävling i svår terräng, som Ladonia Mountain Trophy. Då går det så här, ingen benstyrka för tung mosslöpning.

Kontrollen låg vid en sjö som vi hittade lätt, och kort därefter också själva kontrollen. Sprang längs sjön ett tag och till slut kom vi fram till en stig som vi skulle följa en bra bit. Då fick jag äntligen upp lite fart igen. Stigen ledde oss hela vägen till nästa kontroll som innefattade ett klipphopp ner i vattnet. Jag tog av midjebältet med drickaflaska och skulle även ta ut första förbandet ur ryggfickan på cykeltröjan, men det var borta. Inte bra. Klippan var bara några meter hög, så det var bara att kasta sig ut. Daniel började och gjorde en vertikalsnurr. Jag orkade inte styla så det blev ett vanligt benhopp. Sen fick vi simma 10-15 m till kontrollen och klättra upp där. Vattnet var lite småkyligt, men jag var rätt varm av löpningen, så det var bara skönt svalkande. Vi plockade på oss prylarna och var snabbt iväg igen. Ganska omgående kom vi ut på en stig och satte av i en hyfsad fart, iallafall jämfört med lagen runtomkring som vi lätt lämnade bakom oss. En lång, svag nerförsbacke gjorde att vi kunde stå på bra hela vägen utan mycket ansträngning. Snart kom vi ner till nästa sjö som vi skulle följa en bit på allmän promenadstig. Kontrollen låg ute på en liten ö, som det gick att ta sig ut till över en bro, och sedan en kort bit med klafsande i vass. För att fortsätta vidare från kontrollen kunde man antingen klafsa sig tillbaka till bron, eller korsa vattnet närmaste vägen, bara några meter tvärs över. Problemet var bara att det blev bråddjupt direkt och det blev några oväntade simtag för att komma över. Helblöta igen fortsatte vi på promenadstråket bland lördagsflanörer. På lämpligt ställe vek vi av och tog oss upp för branten mot radiomasten högst upp på toppen, men vi kom lite ur kurs och det blev en omväg på 3-400 meter. Det gick åt några minuter extra på det. Väl uppe vid cyklarna stod funktionärer som skulle kolla att vi hade det obligatoriska första förbandet med oss. Daniel visade upp sitt, och jag räknade kallt med att nu åker vi på straff, men de sa att det räckte med ett per lag när jag sa att jag hade tappat mitt. Puh, där hade vi tur. Några lag hade tydligen åkt dit och fått strafftid genom att sitta ner i 10 minuter innan de fick fortsätta. Vår inledning med denna etapp var ingen höjdare, tack vare min klena mosslöpning. Efter denna låg vi på 35:e plats, en halvtimme efter ledarna. Totaltid på etappen blev 1:32, som 36:e bästa lag. Inte så värst bra, men åtminstone övre halvan.

Det var trots det gott om cyklar kvar, och dessutom hade mix- och damklassen börjat anlända med sina cyklar, så det var ganska rörigt på den smala stigen där vi hade lagt våra cyklar. Vi bytte skor, jag drog på cykelshortsen, packade ner löparskorna i ryggsäcken, och sen drog vi iväg. Jag hade bra koll på kartan redan från start eftersom det var likadan karta som för orienteringen, men nu med stigarna enligt MTB-O standard, d.v.s. visande av bredd och cykelbarhet. Det började bra till första med ganska teknisk cykling på bara klippor med blöta partier, och en del drops, men vi tog oss fram med bra fart. Jämfört med andra lag hade jag gjort ett vägval på en stig med halvbra cykelbarhet istället för en kort bit knappt cykelbar och sedan lättare. Det var fel val, för vår stig var knappt cykelbar heller, och det över en längre sträcka, vilket innebar att andra lag gick om oss där, bl a team X-Green. Direkt efter det kom vi ut på en snabbcyklad grusstig, och där fick vi fart igen och drog om både dem, och några lag till. Efter lite svårare navigering med full koncentration kom vi in på mindre och mindre stigar. Längs vägen passerade vi ännu fler lag i lite svårcyklade uppförsbackar. Vid kontrollen kom vi ikapp ett helt tåg av cyklister som inte kom förbi ett långsamt lag på den smala stigen. Vi låg bakom ett tag och jag blev mer och mer frustrerad av att inte komma förbi. Plötsligt dök det upp ett bra tillfälle där en del av stigen gick genom en lerpöl av okänt djup och alla cyklade bredvid den. Jag satsade rakt igenom pölen och hoppades på det bästa. Det gick finfint och jag kom förbi alla lagen på en gång. Hoppades bara att Daniel gjorde detsamma, annars var det helt i onödan. Det gjorde han, så nu låg vi först och kunde vi dra på igen. Vi fick en lucka till de flesta, men något lag till lyckades hänga på oss. Stigen var väldigt svårcyklad med mycket rötter, mycket sten och framförallt lera, och den blev bara sämre och sämre. Jag kastade ett snabbt öga på kartan de få tillfälle det gick att släppa stigen med blicken. En förgrening skulle det vara ungefär halvvägs till kontrollen, men det var omöjligt att veta hur långt man cyklat på den här svåra stigen. Vi kom till en förgrening med en skylt pekandes åt vänster och där stannade jag och läste kartan såpass länge att flera lag kom ikapp. Vi skulle på den vänstra av två stigar som därefter gick parallellt norrut. Så jag svängde vänster och alla lag bakom hängde på. Fast efter bara några meter gick stigarna ihop igen, så det kändes inte helt bra. Vi fortsatte på stigen en god stund som nu bara gick att cykla på vid enstaka tillfällen, oftast fick man springa och släpa cykeln. Efter ett tag passerade vi en bäck som inte var med på kartan och jag stannade och försökte komma på var vi var. Varken den rätta vänstra stigen eller den felaktiga högra passerades av en bäck. En mosse på vänster sida om oss stämde in på båda. Då kommer det minst tre lag mot oss från andra hållet och har förmodligen insett att de cyklat fel. Då antar vi det samma, men är inte helt säkra. Svårt att veta hur långt vi cyklat. Det skulle vara 1-1,5 km på denna stigen från förra kontrollen. Vi bestämde oss för att fortsätta, för sedan gick det att ta rätt stig från motsatt håll. Det borde bli kortare än att vända och hitta förgreningen vi troligen missat, och det andra alternativet, att släpa cyklarna genom skogen över till den andra stigen kändes inte heller bra, för då skulle vi inte veta var vi kom ut på den andra stigen. Så vi fortsatte och hoppades att vi trots allt var på rätt stig. Men det var vi inte, för vi kom till slutet på den där den anslöt till en bred promenadstig. Några lag till hade hängt på oss samma omväg, medan andra lag vände och antingen släpade cyklarna tvärs igenom skogen eller fortsatte hela vägen runt om tillbaks. Vi började på returen på lilla stigen, lika dålig som den vi cyklade på innan. Nästan direkt mötte vi Eksjö Garnison, som vi fightats med på tidigare tävlingar, och de undrade om vi hittat den. Upplyste dem om att vi var i slutet på stigen. De hade också missat avfarten till rätt stig, och sedan släpat tvärs över, fast kommit ut norr om kontrollen och fortsatt norrut. Precis den missen vi undvek genom att fortsätta. Nu fick de vända och cykla hela vägen tillbaks till kontrollen och sen tillbaks en tredje gång. Vi behövde bara köra den två gånger. Stigen var riktigt kass, och det gick knappt att cykla nån längre sammanhängande sträcka, och mina dubbelfunktionspedaler var nu klart störiga eftersom jag hoppade på och av så ofta. Varje gång skulle jag hitta rätt sida på pedalerna, och det vid sämsta möjliga tillfälle. Ännu ett knäckande moment var att behöva möta lag på väg från kontrollen, och många av dem sådana som vi kört om tidigare. Till slut var vi framme vid kontrollen och sen var det bara samma eländiga stig tillbaks igen. Vår tid till kontrollen blev 32 minuter, medan de som hade normal tid låg på 10-12 minuter. Alltså 20 minuter åt skogen där. Fast vi var i gott sällskap, nästan 20 lag till hade bommat på den kontrollen, nästan alla med minst 10 minuter.  Dessutom all kraft och energi som gick åt för att släpa cykeln över rötter och stenar den extra sträckan var också en klar nackdel för resten av tävlingen.

När vi äntligen kom ut från stigen var vi ute på en befriande lättcyklad grusväg, och nu såg det inte ut att vara nån mer ”Göteborgscykling” kvar enligt kartan. Nu var det bara bredare gruspromenadstigar och en del asfalt. Lättnavigerat enligt kartan, men likväl missade jag en avtagsväg som borde varit bredare än den vi cyklade på enligt kartan, men nån sån såg varken jag eller Daniel till. Inte heller de tre andra lagen som stod förvirrade längre fram och funderade på var de hamnat. Vi hade alltså kört några hundratal meter för långt och fick fortsätta runt om. Det blev en onödig liten omväg. Efter det gick navigeringen bättre och cyklandet gick också ganska bra. Jag märkte också att den utlovade fina kartan med stigar ritade enligt MTB-O norm inte var så korrekt trots allt. Flera stigar stämde inte alls. Totalt var det nio kontroller och vi höll oss på ungefär samma placering under större delen av tiden. På sträckan till näst sista kontrollen måste vi dock ha tagit en betydligt bättre väg eller nåt, för plötsligt plockade vi 9 placeringar. Sen var det lite transportsträcka tillbaks till TC, och se till att inte glömma förvarningskontrollen bara 100 m innan TC. Nåt jag lätt hade kunnat göra. Etappen tog oss 1.40 jämfört med 54 minuter för de bästa. Inget att vara stolt över, tvärtom riktigt dåligt i det moment  som är min favorit. Vår placering nu var 40:e.

Efter en ganska långsam växling tog vi våra paddlar och sprang ner till kanoterna och fick oss tilldelat en Acron av den allra äldsta sorten med flätade sitsar och väldigt bred profil. Fick på mig camelbak, flytväst och nummerväst i rätt ordning för en gångs skull. Vi paddlade iväg med ett gäng lag hack i häl och jag valde den enda självklara vägen som jag kunde se det. Rundade en långsmal halvö och först där kollade vi bakåt var de andra lagen var. De hade alla valt en mycket kortare väg innanför ön som jag tyckte såg ut som en halvö på kartan. Trots det låg vi en bra bit framför dem. Vi fortsatte mot kontrollen och efter ett tag blev vi ompaddlade av ett lag i kajaker, men de andra i kanoter kom inte närmare. Det var bl a Team X-green och dem brukar vi paddla ifrån. Vi skulle från ena änden av kartan till den andra, så det var en rejäl långsträcka. Ingen stämpling vid kontrollen, utan bara runda den. Där kunde vi också få en känsla för försprånget vi hade till de andra, och det var betryggande. Ett lag passerade vi också. För att komma till nästa kontroll kunde vi välja på att paddla en riktigt lång omväg eller lyfta ca 150 meter. Inget svårt val. Ändå såg vi lag som paddlade runt om, främst med kajaker. Vid lyftet passerade vi laget med kajaker som paddlat om oss tidigare eftersom en av dem hade fått kramp i båda benen. Han stod stilla i flera minuter och bara led. Direkt efter lyftet skulle vi bara paddla några meter för att landstiga igen och gå upp på en väldigt stor och imponerande mosse. Där skulle vi springa ca 100 meter till kontrollen, eller i mitt fall, gå. Jag kunde helt enkelt inte springa på det underlaget. Såg andra lag som bara joggade dit och tillbaks utan problem. Varför har jag så svårt för just mosslöpning? Kallt om fötterna var det också, mycket kallare än sjövatten kändes det som. Tillbaks till kanoten och paddla vidare. Nu var det dags för ännu en långsträcka igen. Här plockade vi ytterligare ett lag. Nu provade vi också att ta genvägen innanför den ö som de andra lagen tog på första sträckan. Det visade sig att jag hade valt rätt första gången, för där var en liten lågbro som band samman ön med fastlandet, så vi fick lyfta kanoten över, och det tappade man mer tid på än man vann på att sträckan var kortare. På sista sträckan mot mål tog vi 2 placeringar till. Vår tid på paddlingen blev 1.29 mot 1.01 för de bästa, givetvis med  hypersnabba surfskis. Här hade vi 25:e bästa tid, och många av de lagen som slog oss paddlade också kajak. Otroligt att vår bästa gren är den vi tränar minst på. Nu hade vi tagit oss upp till placering 36 totalt.

Vid instämplingen till växlingsområdet fick vi nu ut vår sista karta, en kontrollplock. Man fick alltså ta kontrollerna i valfri ordning, och även med valfritt transportsätt. Totalt var det 12 kontroller, varav 6 av dem låg runt sjön och kunde tas via paddling, simning eller cykel runt om. Vi såg exempel på alla varianter, men tyckte att det självklara var att paddla så nära det gick och sen springa en liten bit till kontrollen. De flesta lag verkade ha samma uppfattning. Övriga kontroller låg på andra hållet från TC, bort från sjön, och det var självklart att cykla till dem, utom en, som låg såpass nära TC att det skulle gå fortare att springa dit. Vi valde att börja cykla eftersom vi precis hade paddlat. Första kontrollen var dock en av dem vid sjön, men vi tog den med cykel iallafall eftersom det skulle gå fortare än att paddla. Till de följande kontrollerna var det lite smålurig navigering på blandade småstigar, grusvägar och lite asfalt. Jag lyckades navigera säkert hela vägen och vi trampade på bra också. Tyvärr fick vi inte reda på några sträcktider på denna etappen, men det kändes som att det gick undan bra. Efter denna valde vi att ta den ensamma löpkontrollen för att kunna avsluta med paddling och ha utvilade ben till hinderbanan före målgång. Därför bytte vi skor och sprang iväg. Den låg bara ca 100 m från TC, men uppe på en hög höjd som innebar halvklättring uppför en lerig brant. Tur att det fanns gott om småträd att hålla sig i. Jag hade tagit helt fel skor för ändamålet, mina Salomon XT-Wings med nästan slät sula. Tidigare hade jag haft mina Inov-8 X-Talon för orienteringen, men nu trodde jag inte att de skulle behövas. Med mycket möda kom vi upp, stämplade, och hasade oss ner igen samma väg. Nu sprang vi direkt till kanoterna för att ge oss ut på sista delen. Den här gången fick vi en något nyare Acron med betydligt smalare profil. Dock inte den allra nyaste typen. Vi hade bara paddlat några minuter när Daniel säger att vi måste kolla så att vi verkligen har tagit alla kontroller. Eftersom jag hade kartan i ett kartfodral liggandes på låren kunde jag kolla direkt, och då upptäckte jag en kontroll som jag inte sett förut. Den satt längst upp i nordvästra hörnet och hela kontrollsiffran var ritad på en stor, svart byggnad, och syntes därför knappt. De kontroller vi skulle ta nu låg i den sydöstra delen av kartan. Alltså skulle vi få sätta oss på cyklarna igen efter paddlingen och ta oss längst bort på kartan och tillbaks innan vi skulle kunna gå ut på hinderbanan. Så jäkla surt. Jag var inte så lite irriterad på kartritaren som inte lärt sig hur man flyttar kontrollsiffrorna till tydliga ställe. Hur lätt som helst i OCAD. Vi paddlade vidare, men det var inte samma sting som det hade varit om vi vetat att detta var det sista momentet vi skulle göra.

Första kontrollen kunde vi ta från kanoten, längst ute på halvön/ön, den med lilla bron. Sedan tvärs över till en närliggande halvö, där vissa lag valde att simma istället. Det var en sträcka på 150-200 m, och sen skulle de behöva simma två 50-meters sträckor plus en massa löpning, och samma simning tillbaks igen. Kan inte ha gått snabbare än att paddla så nära kontrollerna som möjligt och bara springa sista biten. Det var tre kontroller till uppåt land och alla låg på högre höjder, så det blev en del brantklättring. Nu borde vi kanske fått kramp efter både lång tävlingstid, stillasittande i kanot och nu hård belastning på benen med höga kliv och uppresningar, men icke. Tack vare mitt nyfunna vapen mot kramp, som jag nu även tipsat Daniel om, hade vi inga problem alls. Tror härmed att min teori är bekräftad, eftersom det funkade även på Daniel som haft stora problem med det tidigare. Fast jag avslöjar det bara för dem jag tävlar med. När vi tagit sista kontrollen paddlade vi för fullt tillbaks till TC, sprang upp till växlingsrutan, och kastade oss på cyklarna utan att byta till cykelskor. Vi var inte på världens bästa humör just då. Trampade på för fullt på snabbcyklade, breda promenadgrusgångar i lätt nerförsbacke, så det gick verkligen undan till kontrollen. Till råga på allt så var den stora byggnaden som dolde kontrollsiffran på kartan borta i verkligheten, och det måste den ha varit ett bra tag av marken där att döma. Hade de inte rekat ordentligt eller bara inte orkat uppdatera en såpass väsentlig och tydlig del på kartan? Cyklingen tillbaks gick betydligt långsammare i den långa, ihållande uppförsbacken. Daniel hade lite mer krafter kvar i benen än vad jag hade, eller så var det bara motivationen som skilde. Han brukar ta i extra i såna här lägen, medan jag gör tvärtom och tappar suget. En koll på klockan när vi stack ut och en till när vi kom tillbaks visade att det tog oss en kvart att cykla denna extrasväng, medan det bara hade tagit nån minut eller två att ta vägen förbi kontrollen när vi var i närheten första gången.

Nu parkerade vi cyklarna i vår växlingsruta och joggade ner till stranden där starten på hinderbanan var. Vi trodde först att vi inte hade någon placering att slåss om, men det visade sig att ett annat lag som kom från paddlingen skulle ut på den samtidigt. Vi var aningen före dem till första hindret, en plankvägg lite över 2 m hög. Jag ställde mig under den, knäppte ihop händerna så Daniel fick ett fotsteg att kliva på och kunde nå kanten, sedan tryckte jag till och hjälpte honom över. Det andra laget fick plats bredvid och började också ta sig över ungefär lika snabbt. Daniel kom runt om och hjälpte mig på samma sätt. Sen var det en löpning på ca 50 m uppför en gräsbacke. Vi hörde att det var en del folk som hejade på det andra laget, med hejarop som ”kom igen, ni tar dem, ni är starkare”. Detta funkade förmodligen mer motiverande för mig och Daniel, eftersom vi båda fick horn i pannan och bestämde att visa vem som verkligen var starkast. Jag fick en riktig adrenalinkick och rusade uppför backen med Daniel och det andra laget hack i häl. Hörde bara de andras steg och flåsande i nacken och det fick mig att öka farten ännu mer. Såg att nästa hinder var två balansgångsstockar, och det var viktigt att komma först till dem. Det lyckades och vi tog varsin och kunde ta dem i egen takt eftersom de bakom ändå inte kunde passera. Ingen av oss fick trilla, för då var det kört. Stockarna stod i uppförsbacke, så lite knepigt var det, men både jag och Daniel kom över. Tyvärr också det andra laget. Vi rusade vidare till en kontroll, där de kom ikapp igen när vi stämplade, och sen till sista hindret, en 5 m  lång kryptunnel. Det fanns bara plats till en i bredd och den stod i nerförsbacke, så jag tog sats och kastade mig huvudstupa rakt in i den. Öppningen var bara ca 60×60 cm, så det gällde att sikta rätt. Jag kasade igenom halva innan jag behövde hjälpa till med armbågarna. Daniel gjorde detsamma. Ner till stranden, vända upp och spurta sista 30 metrarna mot målet en bit uppför backen igen. De var hack i häl, och alla ökade farten till max, men vi hade krafter kvar att hålla dem bakom oss hela vägen. Daniel stämplade först, och föll sen ihop på marken, helt slutkörd. Jag kunde åtminstone stå på benen, men inte mycket mer. Förmodligen var jag uppe i maxpuls just då. Det kändes riktigt bra att vi båda haft så mycket krafter kvar i benen att det räckte till att vinna en målspurt. Ett par minuter senare dök team X-Green upp och gick i mål. Dem lyckades vi alltså slå än en gång, trots alla mina tabbar och svagheter. Eksjö Garnison i sin tur slog oss med ca 2 minuter, men det är inget vi är missnöjda med, tvärtom, det brukar vara mer. Vår sluttid blev 6.23.47 vilket gav oss placering 33 av 87 startande. Övre halvan trots usel prestation. De båda andra klubblagen hamnade långt ner, plac 60 och 63.

Vi packade ihop prylarna, snackade en hel del med lag runtomkring vår växlingsruta, främst team X-Green, proppade i oss återhämtningsdrycker och snacks, och släpade alla prylar tillbaks till bilen. Sen traskade vi ner till duscharna, där varmvattnet var slut, och dessutom var bastun avstängd. Ett av bakslagen går an, men inte båda samtidigt. Så vill man ju inte avsluta sitt besök på en såhär stor och välorganiserad tävling. Annars är Femmans väldigt välarrangerat och proffsigt, med massor av funktionärer, tält, hytter med teknisk utrustning o.s.v. Banorna bra lagda och kartorna brukar vara bra, fast med vissa brister i år. MTB cyklingen är som den alltid varit i Göteborg, löpning med cykelsläpning är ett stående inslag.

Efter dusch och ännu mer dryck och småsnacks satte vi oss i bilen och körde hemåt. Vi tänkte äta nånstans längs vägen istället för en pizzeria i närheten. Det tog inte lång stund efter att vi kommit ut ur Göteborg förrän dimman började bildas igen. Snart var det minst lika tjockt som på uppresan. Vi körde en god stund innan vi tyckte det var dags att äta, och bestämde att svänga av i Falkenberg, men den avfarten missade vi p.g.a. dimman. Så retligt. Vi fick fortsätta ända till Halmstad innan nästa hamburgerställe, men då var vi desto mer sugna när vi väl kom dit och fick en efterlängtad Grand de Luxe Cheese ‘n’ Bacon. Sen var det in i dimman igen och sakta men säkert rulla hemåt efter ännu en tävling.

Femmans hemsida
Sträcktider fram till kontrollplock
Bildgalleri 1
Bildgalleri 2
Bildgalleri 3
Bildgalleri 4

Publicerat i Tävlingsrapport | 1 kommentar

FarOut Multisport Race, FMS 2011-09-03

Eftersom det var en lång lucka mellan mina inplanerade tävlingar i juli och oktober passade FMS bra in i början på september. Erfarenheterna från denna danska tävling i Blekinge var ju goda, med vinst för två år sen. Förra året var tävlingen inställd, och i år hade jag den inplanerad som kanske-tävling. Daniel var upptagen med en annan tävling, en triathlon i samma område, så jag frågade Peter Hedberg, rutinerad Lunds OK orienterare i H45-klassen, om han var intresserad, och det var han. Han hade kört FMS för många år sen, och även varit stand-by som reserv för mig eller Daniel på flera av våra tävlingar. Årets FMS hade två klasser, Elit, på 48 timmar, och Adventure på 24 timmar, och den kortare passade oss bra. Eftersom man fick vara antingen 2 eller 3 deltagare, frågade Peter även sin ordinarie lagkamrat, Mats Berggren, om han ville hänga på. Därmed körde vi också under deras vanliga lagnamn, Tesika, som är namnet på Peters företag. Peter hade som sagt kört FMS för många år sen, men efter det ingen långtävling mer än AIM Challenge på 6 timmar. Mats hade bara AIM som tidigare erfarenhet av långtävling, men med god vilja skulle vi nog ta oss runt ändå.  Vi träffades veckan innan för genomgång och strategisnack och val av utrustning. Eftersom jag hade kört flest långtävlingar blev det så att de kopierade min packlista, Mats i stort sett rakt av ner till minsta koffeintablett.

Jag packade tält, sovsäck, liggunderlag och annat hela kvällen innan som vanligt. Från arrangörens sida hade vi inte fått mycket info innan mer än att det skulle vara 60 km MTB, 20 km löpning och 20 km paddling, inget om ordning eller annat. Obligatorisk nattvila på 4 timmar skulle det bli, med möjlighet att lämna in en säck för transport dit. Den säcken räknade jag med skulle bli vårt största problem, eftersom bara jag och Daniel hade fyllt en hel svart sopsäck förra gången.

Klockan 7 på morgonen blev jag hämtad av Mats och Peter i en redan fullastad Volvo V70, men det var bara stuva om lite så fick mina prylar också plats. Vi kom fram till Blekinge i god tid för att hinna med alla förberedelser. Tävlingscentrum var Farouts stuga för kurser i diverse aktiviteter, norr om Svängsta och Mörrum. Vi lastade av alla prylar och mekade, packade och fördelade prylar i lugn och ro. Ingen stress överhuvudtaget och ett skönt väder gjorde att humöret la sig på topp. Klockan 10 fick vi ut kartorna, en jättestor orienteringskarta, en något mindre av typ turistkarta och en inplastad Terrängkarta i A3 med en hel del kontroller inritade som huvudkarta. Även en A4 karta för kajakpaddlingen i havet. Dessutom en mängd inplastade stämpelkort, två blad som Roadbook och ett blad med kontrolldefinitioner. Vi bestämde att plasta in allt eftersom Peter hade med en hel rulle kartplast. Trots det gick varenda liten bit åt. Nu började vi bli splittrade åt olika håll med sista minuten förberedelser, så det blev inte mycket färdväg förbestämt och inget alls inritat. Peter, som är den överlägset bäste orienteraren av oss, skulle vara kartläsare, och han tyckte inte det behövdes. Mats hade stämpelkorten i sitt kartställ och jag tog inget kartställ alls eftersom Peter skulle navigera hela vägen. Vi packade TA säcken som vi skulle lämna in för övernattning och trots att Peter fått tag på en gigantisk sopsäck blev den proppfull och astung. Den lastade vi i en skåpbil och fortsatte förbereda oss fram till start. Antalet lag var 10 st och samtliga var danskar utom vi tre.

För ovanlighetens skull hade jag min GPS-klocka på mig under tävlingen, och Peter har lagt in spåret på tävlingskartorna och publicerat med sin egen tävlingsrapport i sitt kartarkiv på nätet. Jag länkar till aktuell karta på hans kartarkiv inför varje etapp.

Karta del 1

Starten gick kl 12 och började med kartminnesorientering. En från varje lag, i vårt fall Peter såklart, fick gå fram till en karta och läsa in sig så länge de ville, och sedan ge sig iväg. Vi satte av bland de första och det dröjde högst en minut innan Peter började klaga på att kartorna var gamla. Jag skrattade för mig själv, eftersom jag hade förutsett att precis det skulle hända, och tänkte före tävlingen ”undrar hur lång tid det kommer att ta innan Peter börjar klaga på kartorna”, eftersom jag vet att han är en kartpetimeter ut i fingerspetsarna, och danska multisportkartor har en del att önska. Jag och Mats hängde på bakefter, och det var ett högt tempo direkt, precis som väntat. Det blev en liten omväg till första kontrollen, just för att kartan var gammal, men med lite spanande hittade vi den ganska snabbt ändå. Några lag till svärmade runtomkring oss. Jag hade hand om stämpelkortet och stämplade i stiftklämmorna. Nästa kontroll var en bit nerför en backe och två lag hängde efter oss. Peter hade bra koll och vi kom rakt på den utan problem, jag stämplade och vi sprang samma väg tillbaks. På vägen upp frågade Peter om jag hade stämplat i rätt ruta. Visst, tvåan sa jag. Det vet inte jag, sa Peter. Lite bekymrad över svaret frågade jag vidare vad han menade. Kollade du kodsiffran sa han? Nej, fanns det en sån? Ja, en liten lapp. Men tar vi dem inte i ordning då? Nej, det gör vi inte. Så jag fick springa ner och kolla kodsiffran och det var inte tvåan utan bonustvåan. Förutom obligatoriska kontroller fanns det några bonuskontroller som man inte behövde ta, men räknades in för att bestämma slutplacering. Först kommer lagen med flest obligatoriska kontroller, sen med flest bonuskontroller, och slutligen bäst tid i mål. Alltså hade vi bestämt att ta alla bonuskontroller så länge tiden räckte till. Därför kollade Peter inte siffran på kartan. Jag stämplade en gång till, nu i rätt ruta också, och sprang upp till dem en bit upp i backen. Redan efter 10 minuter var jag ganska utsjasad eftersom Peter höll ett bra tempo. Vi passerade första kontrollen på tillbakavägen för säkerhets skull för att kolla kodsiffran och det var kontroll 1, som tur var.

Vi kom tillbaks till TC för att ta en ny koll på kartan innan nästa loop. Den här gången fick även jag och Mats hjälpa till. Alla tre memorerade vägen så gott vi kunde. Det var 5 kontroller på den loopen så det var mycket att försöka komma ihåg. Jag tyckte att jag hade bra koll, men när vi stack iväg kom jag på att jag bara memorerat vägen och inte var kontrollerna satt. Plötsligt var vi framme vid första kontrollen. Måste erkänna att jag inte hade full koll, så det var tur att Peter hade det iallafall. Det visade sig även att jag var långsammast på att springa i tuffare terräng, så Mats fick ta över stämpelkortet för att spara lite tid vid kontrollerna. Till nästa fick vi lite problem efter att ha hamnat lite snett p.g.a. några hus som lurade Peter , men det löste sig efter några nervösa minuter då vi var ganska vilse. Tack vare en åker kunde vi lokalisera oss och Peter lotsade oss rakt på kontrollen efter en liten stund, hur det nu gick till. Sedan en liten säker omväg till nästa kontroll. Jag var inte till mycket nytta och hade aldrig kommit runt själv med det jag kom ihåg av kartan. Fast härifrån blev det lättare och nu hade även jag koll på läget. Ut på en liten asfaltväg och följa den en bit. Vika av från den och ta två lätta kontroller varav en bonus. Sen säkraste vägen tillbaks till TC. Vi mötte ett lag på cykel, så minst ett lag hade redan gett sig ut på nästa etapp före oss, men vi låg ganska bra till. Etappen tog oss ca en timme och var 8 km lång. Rejäl runda att komma ihåg utantill.

Karta del 2

Nu bytte vi till cykelskor och jag och Mats drog på cykelshorts utanpå tightsen. Vi drack också mycket vatten eftersom vi inte haft någonting med oss på orienteringen. När jag skulle ställa tillbaks flaskan i flaskhållaren på cykeln gick det lite trögt så jag tog i lite extra. Det var en ny flaskhållare som bara vägde hälften av de gamla. Plötsligt började vatten rinna ut från botten på flaskan. På något sätt hade hållaren skurit hål i den. Lyckligtvis hade Mats lämnat kvar en flaska som han inte behövde, och som jag snabbt kunde byta min egen mot. Tur för mig. Nu var det en lång MTB-O etapp som väntade med flera mindre moment längs vägen. I början var det en del asfalt, men ganska snart blev det mest grusväg med avstickare till kontrollerna på sköna singeltracks. Vi hade några andra lag runtomkring oss och blev inte helt klara på om de legat före eller efter oss ut från orienteringen. Vi tog lite olika vägval, och våra var förmodligen bättre, för snart syntes inga andra spår på stigarna vid kontrollerna. Vid kontroll 5 fortsatte vi förbi platsen där den skulle sitta, och kom såpass långt att vi blev helt säkra på att vi kommit för långt och återvände. Lokaliserade oss exakt på kartan och konstaterade att vi var rätt och kontrollen borta. Därför smet vi iväg en bit bort för att ringa tävlingsledningen och inte hjälpa andra lag, men trots det dök det upp ett lag efter oss som därmed fick gott om tidsbesparing på att få reda på att kontrollen var borta och slapp leta själv.

Efter ca 1 mils cykling in på etappen kom vi fram till ett ställe jag kände igen från förra tävlingen. Kontrollen skulle vara vid en bro och där var det dags för whitewater paddling. Precis som då fanns det ingen kontroll vid bron, utan vi skulle till kajakerna på en parkeringsplats en bit bort. Tur att jag redan hade varit med om detta förut, så vi slapp lägga tid på att leta efter kontrollen. Vi tog oss till parkeringsplatsen, och där stod en funktionär som förklarade vad vi skulle göra. Ta en forskajak, paddel och flytväst gemensamt, samt en hjälm var och gå ca 100 m längs bäcken. Vi fick också veta att vi var lag nr 2 dit, och ledarlaget lämnade platsen för ca 10 minuter sen. Jag fick börja paddla, eftersom de andra tyckte jag hade mer vana av paddling, och det är inte så svårt jämfört med deras 2-3 pass vardera. Förutom att ta sig fram skulle man hitta och vidröra 5 st PET-flaskor utplacerade längs vägen. Missade man en flaska fick man paddla ytterligare 100 m ner längs bäcken och därmed även bära kajaken lika mycket längre tillbaks. Alla flaskorna var knutna bakom grenar, stammar eller stenar så att man fick paddla in och vända upp mot strömmen för att nå dem. Kajaken var extremt lättsvängd och svängde i början mer än man ville. Peter och Mats spanade in flaskorna åt mig från stranden så jag hade inga problem att ta dem. Bäcken var några meter bred, mellan 20 och 50 cm djup och inte särskilt snabb. Den sista flaskan var gömd bakom ett brofundament där strömmen blev något starkare, och med en liten fors direkt efter. Tack vare deras spaning tog jag den lätt och kunde sen glida ner för forsen utan problem. Jag drog upp kajaken, fick hjälp av Mats att bära den till starten igen och sen var det hans tur. Inga problem för honom heller att  ta flaskorna, och sen var det Peters tur, vars största problem var att klämma ner sina långa ben i den korta kajaken. Flaskorna tog han också utan större svårighet. Ett kille i ett annat lag som kommit dit en stund efter oss missade däremot den under brofundamentet och lyckades inte vända i tid innan han drogs med av strömmen och ner för forsen.

Efter paddlingen var jag klar lite före de andra och började läsa in mig på MTB-O kartan i förväg för att spara tid, så när Peter och Mats var klara tog jag täten och cyklade norrut på stora vägen för att sen svänga höger. En kort stund senare börjar Peter protestera och tycker det är fel. Visst var det fel, jag utgick ifrån kontrollringen som satt under bron och inte parkeringen där vi startade. Så det var bara vända och cykla rätt. Jag skötte alltså navigeringen bara några få minuter och direkt blev det fel. Pinsamt. Härifrån behövde vi  bara cykla nån km innan det var dags för nästa moment, kajakpaddling. Vi anlände till en p-plats i skogen där det stod ett kajaksläp med kajaker. Bara två cyklar fanns på plats, viket betydde att vi fortfarande låg tvåa. Nu skulle vi antingen ta varsin kajak och paddla till slutet av sjön och springa tillbaks, eller göra det i omvänd ordning, beroende på hur många kajaker som fanns kvar. Vi var tvungna att börja med paddling eftersom vi var bland de första. Var och en valde en kajak och bar ner till vattnet. Mats var effektiv och blev klar långt före mig och Peter, som mekade en god stund. Jag försökte få till fotstöden som bråkade lite. Slutligen kom vi också ner till vattnet och satte av efter Mats, som inte orkade vänta på oss. Jag drog på en hel del i början men såg att Peter inte hängde med, så det var ingen mening att försöka komma ikapp Mats, utan jag la mig nånstans mellan dem så att laget hölls ihop någotsånär. Sjön vi paddlade på var Långasjön norr om Karlshamn, och var väldigt långsmal och ca 3,5 km lång. Det tog oss ca 30 minuter. Ingen vidare snabb paddling alltså. Vid södra stranden lämnade vi bara kajakerna och gav oss iväg till fots norrut, tillbaks till cyklarna längs östra stranden. Det gick bra att springa på lättlöpta vägar och stigar. Sträckan blev ca 4 km och tog även denna ca 30 minuter, inklusive ett av Peters många Nödvändiga stopp. Både på stranden där vi lämnade kajakerna, och längs vägarna vi sprang på syntes tydliga markeringar från en Triathlontävling. Helt klart den som Daniel var med på.

Tillbaks på cyklarna igen, och härifrån var det återigen cykling på blandat grusväg, skogsväg, single track och lite asfalt också, fast bara lite grann. Jag njöt av cyklingen hela tiden och vårt tempo var precis lagom, alla tre hängde med lika bra. Vi tog utan undantag samtliga bonuskontroller och såg bara enstaka hjulspår där vi körde. Det bådade gott. Efter ett antal kontroller kom vi fram till Valberget, samma berg som jag och Daniel var vid på förra tävlingen, då vi fick klättra på en av väggarna. Här skulle det utföras diverse olika moment enligt roadbooken.  Kontrollen låg högst upp på toppen dit det ledde en liten stig som skulle kunna gå att cykla upp för, men vi försökte inte ens. Vi gick upp med cyklarna, och där låg redan ca 6 cyklar och något lag var även på plats. De hade hoppat över bonuskontroller och därför kommit hit före oss. En funktionär kom fram till oss och sa att det fanns två moment att välja på, MTB-skilltest och orientering. Det tredje enligt roadbooken, klättring, hade utgått. Vi valde att börja med MTB och det gällde att cykla uppför den lilla branta stigen upp till toppen. Längs vägen fanns två linjer som skulle passeras. Om man inte kom upp till första fick man tre straffrundor runt berget, klarade man förbi den men inte andra linjen blev det två rundor. Kom man förbi den andra fick man bara en runda och klarade man hela vägen vägen till toppen slapp man straffrunda helt. Varje medlem fick tre försök och lagets bästa resultat räknades. Nio försök fick vi alltså. Jag fick börja eftersom de andra tyckte att jag borde vara bäst på sånt. Det började bra, men det blev brantare och brantare tills det var problem att hålla framhjulet mot marken. Grepp med bakhjulet hade jag trots mindre bra däck för fäste och dessutom mycket högre tryck än vad som är bra för såna övningar. Framhjulet lyfte och jag fick sätta ner foten. Det fattades ca 2-3 m till första linjen. Både Peter och Mats försökte och kom ungefär lika långt. Mitt andra försök gick aningen bättre och framhjulet hölls på plats, men den här gången släppte bakhjulet istället. Kom obetydligt längre. Samma resultat för Peter och Mats igen. Dags för sista försöket för min del. La in ett snäpp högre växel och satsade på högre fart. Passerade punkten där det gick snett i de båda tidigare försöken och allt kändes lugnt och jag tänkte att första linjen kommer att gå finfint, men precis då släpper bakhjulet helt otippat och jag tappar balansen. Har framhjulet över linjen och bakhjulet bakom när jag måste sätta ner foten. Kastar den framåt och lyckas sätta den framför linjen. Frågar om det räknas, och det gör det. Vi behöver alltså bara cykla två varv runt Valberget, och det verkar inte så farligt. Stigen ser ganska lättcyklad ut i början, men det ändrar sig snabbt. Stigen tar slut och det blir svårframkomliga snår, lite blöt mosse, lite gles lövskog, en del tätare granskog med nerfallna träd, så det blev till att släpa cykeln en lång sträcka med flera lyft. Första varvet tog 10 minuter och var rejält jobbigt och svettigt. Tack och lov behövde vi bara ta oss runt ett varv till och inte två. Andra varvet tog också 10 minuter.

Karta del 3

Efter detta var det dags för orienteringen. Peter tog kartan som vanligt och styrde med säker hand till kontroll efter kontroll. Jag och Mats bara hängde på, och det började märkas att vi var lite mer slitna än Peter, som bara löpte på i jämn fart hela tiden. Särskilt i varje uppförsbacke drog han ifrån oss. Mats började nu få lite kramper då och då också. Första delen var i stort sett neråt hela tiden och jag fasade för andra halvan som blev precis så tung som jag trodde p.g.a. motsvarande stigning uppför igen. Fast banan var inte slut när vi kom tillbaks till Valberget som jag trodde att den skulle vara. Istället var det vidare på en liten loop norrut också. Där kom vi till en kontroll som Peter kände på sig kunde sitta fel, för det hade andra kontroller gjort tidigare. Precis som han trodde satt den inte i den sänka/ravin där den borde, så vi letade i de andra ravinerna runtom, och långt nere i en av de andra satt den. Typiskt. Sedan en kontroll till bara innan vi återigen kom tillbaks till Valberget och släpade oss upp till toppen igen där våra cyklar låg. Vi hade inte haft någon dricka med oss på orienteringen, så det behövde återställas en hel del i vätskebalansen. Rundan tog lite över en timme och var ca 8 km lång, och vi tog samtliga bonuskontroller även här.

Karta del 4

Härifrån cyklade vi vidare söderut mot havet, lite lagom slitna. Det började skymma och snart var det dags för pannlampa. Särskilt i skogspassagerna var det på gränsen att vi såg tillräckligt bra. Dessutom hade vi alla lite dåligt med dricka kvar och letade därför efter ett ställe att kunna fylla på. Vi såg en kvinna utanför ett hus och frågade om vi kunde få vatten där, och det satt en kran på utsidan helt perfekt för oss. Vi drack en hel del av det kalla, friska vattnet efter att ha sörplat söta, varma sportdrycker en hel evighet. Samtidigt monterade vi på pannlamporna på cykelhjälmarna. Spenderade nästan en kvart utanför det där huset och jag tryckte i mig en Billys panpizza samtidigt. Passade perfekt just då.

Karta del 5

Kort därefter passerade vi under E22 och kom in på en mer detaljerad karta. Första kontrollen på den går fint, men när vi skulle vidare mot nästa bonuskontroll och kom till en glänta med flera vägar ifrån blev det problem. En skogsmaskin hade kört upp nya vägar och förstört de gamla. Kartan stämde dåligt och vi cyklade fram och tillbaka och hit och dit för att få nån ordning på det hela. Slutligen var vi överens om att det var tvärs över ett nytt kalhygge vi behövde ta oss, släpandes på cyklarna. Under den tiden hade min pannlampa börjat slockan av sig själv, och jag fick dra ut sladden och sätta i den igen för att få den att tända. Det gick kortare och kortare tid innan den slocknade igen, och till sist gick den inte att tända alls. Jag kände även en tydlig doft av bränd plast eller elektronik, så det var ingen tvekan om att nu var den heldöd. Vi hade vars en reservlampa, men min var den minsta av dem, en Petzl E-lite, så jag fick låna Mats lite större Petzl Tikka. Den funkade för att se var jag satte fötterna, men inte så mycket mer. Kämpade mig fram över kalhygget med det dåliga ljuset, för både Peter och Mats hade gått i förväg till kontrollen en bit bort. Just då var det en av lågpunkterna på tävlingen, för jag hatar att ha dåligt ljus. Resten av cykelsträckan låg jag mellan Peter och Mats för att få ljus framför och under mig. Ibland hamnade Peter för långt framför mig i en nerförsbacke och Mats kom för långt bakom, så det var lite väl spännande att cykla i full fart nerför utan att se om det fanns gropar, stenar eller annat jag kunde stöta på. Tack och lov var det nu bara skogsvägar, grusvägar och lite asfalt många kilometer framöver. Flera kontroller plockades en efter en utan problem, både ordinarie och alla bonuskontroller.

Karta del 6

Så småningom kom vi fram till bebyggt område med asfalterade vägar, högre och högre hus och slutligen cyklade vi rakt igenom Karlshamn centrum och vidare ner mot hamnen. Precis innan hamnen skulle vi ut i ett större buskage och nässelbestånd och leta efter en kontroll. Där var ett annat lag som letade ganska långt ifrån kontrollen, men med Peters orienteringssäkerhet hittade vi den ganska fort. Nästa kontroll låg vid ett enormt dånande värmeverk, och det störde den stilla nattkänslan. Raka motsatsen mot ödsliga skogar som man är van vid. Efter den kontrollen kom vi slutligen fram till övernattningsplatsen på Sternö (som inte är en ö utan bara halvö), och badplatsen vid Sternö Sandvik. Den här sista cykeletappen var på ca 20 km och tog oss 2 timmar och 45 minuter. Vi var framme kl 22.09 och rekommenderad tid var 23.00, så vi låg bra till enligt tidsschemat.

På växlingsplatsen stod en väldig massa cyklar redan, men det betydde inte att vi låg dåligt till placeringsmässigt eftersom många säkert hoppat över flera bonuskontroller för att komma fram hit på rekommenderad tid. Vi fick höra att bara vi och laget som låg före oss hade tagit alla kontroller än så länge. Ledarna var Roadrunners, som är ett känt bra lag. De låg före oss med ganska mycket, kanske en timme. Ett släp med kanoter fanns där, liksom alla våra prylar för övernattningen, där vi också lagt i det vi behövde för kajakpaddlingen, så vi letade upp vår säck och förberedde oss för paddling. Det tog en ganska lång stund, ca 20 minuter, inräknat ännu ett av Peters många toabesök. Momentet var nattkajakpaddling, en kort runda med bara tre kontroller. Vi hade lite tur att två lag hade gått ut ca 5 minuter före oss, så vi såg deras pannlampor och kunde alltså lätt se var viken låg som vi skulle gå in i först. Där var det största problemet att lägga till så att vi kunde kliva ur och tillbaks i kajakerna utan att välta. Inte helt lätt för alla i laget. Vi följde också stenhårt regeln att alla i laget skulle vidröra kontrollen.  Nästa kontroll var tvärs över stora viken och vi såg både de andras pannlampor och skorstenarna från värmeverket att sikta mot. Jag släckte min lilla pannlampa och njöt av att paddla i mörkret och det stilla vattnet. Riktigt härligt ögonblick på tävlingen och jag kunde inte låta bli att sjunga lite för mig själv. Denna kontrollen gick att ta utan att landstiga, men sista kontrollen var på land igen och krävde bra balans för att landstiga torrskodd, och sen en del skuttande på stenblock för att nå kontrollen. Därefter en kort paddling tillbaks till sandstranden där vi startade och sen bara släpa upp kajakerna till växlingsplatsen. Sträcka på paddlingen var lite under 4 km och tog oss 30 minuter. Det innefattar alla ur- och istigningar som tog en hel del tid.

Växlingen till nästa moment tog oss ca 10 minuter, trots att det inte var mycket som skulle göras, bara byta karta, dricka lite, och så iväg igen. Jag förberedde en nudelpåse att ha att äta när vi kom tillbaks, och Mats gjorde detsamma. Han hade inte bara kopierat min packlista, utan även min matplanering. Kul. Peter körde en egen med mestadels bars och proteindryck från Herbalife. Precis som förra orienteringen behövde vi inte ta med ryggsäckarna, vilket innebar att vi inte hade någon dricka med oss. Det var inte särskilt kallt, så jag hade bara en t-shirt på mig och tyckte ändå att det var för varmt efter en stunds löpning. Första kontrollen låg högst uppe på en höjd, så det var bara uppåt, uppåt, uppåt. När vi var högst uppe (trodde vi) började vi leta, men hittade ingen kontroll. Utökade sökområdet mer och mer och det slutade med att Mats försvann. Jag höll mig nära Peter hela tiden eftersom jag hade liten pannlampa, så vi började vissla och ropa allt vi kunde, men inget spår av Mats. Vi gick i den riktning vi senast sett honom gå, och vi kom ganska långt innan vi hörde ett svagt ljud som kunde vara Mats. Fortsatte ropa och leta och hittade honom till slut. Himla tur, för det kunde ha slutat illa om vi tappat bort varann helt. Kontrollen hade vi inte hittat, men Mats hade sett ett stenröse som fick Peter på rätt spår igen. Jag hade bara sett kartan lite flyktigt och hade ingen som helst koll på var vi varit eller vart vi skulle. Till sist hittade vi kontrollen trots allt, men det var ingen bra början. Märktes tydligt på Peter att han var missnöjd med missen. Det var samma väg tillbaks nerför höjden igen och upp på en annan, minst lika hög och med ännu brantare stigning. Sedan var det ner till havet och några kontroller längs södra stranden. Första kontrollen var inga konstigheter, men sen skulle vi följa en stig en bra bit. Jag och Mats hängde på så gott vi kunde i Peters tempo, som tack och lov inte var så högt som det hade varit tidigare. Klockan var ungefär midnatt och sinnena var lite avtrubbade. Först lyckades jag med att sparka till en sten och fick ont i min stackars stortå som fått många såna smällar under årens lopp. Sen var det Mats tur att snubbla på en sten och han landade med knäna rakt på en rot och fick rejält ont. Jag såg det hända och tänkte att nu är det kört och vi får bryta. Men han reste sig och kunde fortsätta igen. För Peters del var det svårt att hålla koll på hur långt vi skulle, så vi hamnade lite för långt och kom ut på fel udde. Det blev en jobbig extrarunda nu när vi var ganska trötta och slitna. Slutligen kom vi ut på den kala klipphällen där kontrollen skulle vara, och det tog en god stund innan vi hittade den bland alla klippor. Först var det tillbaks samma väg tills vi kom ut på stigen igen, och sedan vidare på den längs kusten. En kontroll till tog vi längs vägen och kom slutligen tillbaks till växlingsplatsen. Sträckan på etappen var ca 12 km och tog oss 1.33. Det kurrade rejält i magen och törstig var jag också. Vi stämplade in, och fick vår tid registrerad för den obligatoriska nattvilan på 4 timmar. Klockan var 00:47 vilket innebar att vi fick ge oss iväg igen 04:47. Vi släpade vår jättesäck till ett avlägset hörn av gräsfältet för att slippa störas av andra lag som kanske snarkade eller förde oväsen när de steg upp före oss. Hur vi låg till exakt visste vi inte, men fortfarande verkade det som om vi  var det enda laget förutom ledarna som tagit alla kontroller än så länge.

Nu skulle det resas tält, men innan dess skulle vi stoppa i oss en massa mat och dryck. Jag blanade till en halvliter frukostvälling som jag haft som pulver i en 0,5 l Pet-flaska. Blev inte perfekt blandat så det var gott om klumpar, men inget jag störde mig på i det läget. Behövde bara få i mig så mycket vätska och mättande konsistens som möjligt, och då funkade det jättebra. Nudelpåsen var också bra, men jag hade valt fel smak, kyckling, som smakar för mesigt. Det var också lite väl grötigt efter att ha legat en timme längre än det brukar få göra. Till sist var jag redo för tältet och med Mats hjälp fick vi upp det snabbt och lätt. In med liggunderlag och sovsäck och ett snabbt toabesök med välbehövlig tandborstning innan det var läggdags. Tältet är för 2 pers, men vi la oss växelvis huvud, fot huvud och hade inga problem att få plats. Alla kläder jag haft på mig tryckte jag ner i en plastpåse och drog fram torra inför morgondagen och la i en påse som huvudkudde. Ställde larmet på en halvtimme innan vi skulle ge oss av igen, i samråd med de andra. Det borde räcka tyckte vi. Jag kände efter hur benen kändes och det var en skön känsla att få sträcka ut dem och slappna av helt i musklerna. Så värst sliten kände jag mig inte. Vi hade bara varit igång i tolv timmar, vilket inte är så farligt. Jag somnade snabbt och lätt och väcktes alldeles för tidigt av larmet på klockan. Det blev knappt 3 timmars sömn. Ville helst inte stiga upp, men insåg snabbt att det inte fanns något som helst val, så jag väckte de andra och kom upp inom inte alltför många minuter. På med alla nya torra tävlingskläder först, och sedan dags för frukost, en grötkorv tillsammans med en Red Bull som kaffesubstitut. Vi pulade med våra prylar och stuvade, packade och höll på. Vad skulle med på nästa moment kajakpaddling, vad skulle med efter det och vad skulle vi lämna kvar i säcken? Det gick inte fort, för det var kallt i luften, blött i gräset, vi var nyvakna, trögtänkta och allmänt oorganiserade. Återigen var det jag och Mats som tog hand om tältet medan Peter pysslade med sin Herbalife. Slutligen var allt packat igen i vår stora plastsäck och det var precis på gränsen att vi fick igen den med silvertejp. Släpade den till lastbilen och började förbereda för paddlingen som var nästa moment. Redan nu var vi en halvtimme försenade i förhållande till när vi egentligen fick lov att ge oss iväg. Nu var det alltså tävlingstid vi tappade. Innan vi var klara med kajakerna och kunde paddla iväg hade det gått ytterligare en kvart och vi kom iväg först 5.32 istället för 4.47, och hade alltså tappat 45 minuter i tävlingstid, vilket är groteskt mycket.

Karta del 7

När vi gav oss ut var det fortfarande lite mörkt, men vi tog inte pannlampor med oss trots det. Enligt reglerna skulle vi nu demonstrera att vi kunde bogsera varann och även klara en kamraträddning efter kapsejsning. Alla skulle alltså paddla ut och välta med kajakerna och sedan hjälpa varann att tömma dem på vatten och klättra i igen. Det var inte alls inbjudande så tidigt på morgonen och med torra kläder som sedan skulle vara blöta under resten av paddlingen. Det hade också börjat blåsa, så det var inte lika varmt som dagen innan. Tävlingsledaren stod och övervakade oss när vi gick i kajakerna och tog oss ut, och sa sedan att vi inte behövde visa vare sig bogsering eller kamraträddning. Det var vi väldigt glada över, trots att Mats och Peter hade tagit en lektion bara veckan innan tävlingen just för att lära sig det. De hade i stort sett aldrig paddlat kajak förut, och Peter höll paddeln upp och ner, så vi måste ha sluppit av medmänsklighet, och inte för att vi såg erfarna ut. Peter var kartläsare och vi skulle rakt västerut några km till en ö i en samling av flera öar. Det var öppet vatten hela vägen dit och vinden och vågorna kom snett bakifrån från sydöst. I början var vi i lä, men snart ökade vågorna och det började gunga lite, dock inte alls särskilt mycket. Kanske bara 0,5 m höga vågor. Peter tyckte ändå att det var obehagligt och kunde inte läsa kartan alls eftersom han inte kunde hålla balansen samtidigt som han tittade ner. Jag fick ta över kartan när vi kom i lä bakom första ön vi kom till, och det råkade vara just den ö vi skulle landstiga på. Det gjorde vi i lä, och gav oss upp på den för att leta efter kontrollen. Det tog oss ca 10 minuter att gå iland, hitta den och sedan komma iväg igen.  Denna ön var obevuxen, men nästa kontroll låg på en bevuxen ö med en del barrträd på, bara 500 m bort. Vi kom dit, gick iland och började leta. Enligt kontrollbeskrivningen skulle den ligga mitt på ön, men inte enligt kontrollringen på kartan. Vi letade på bägge ställena, och den låg ännu närmare stranden än vad ringen visade. Det tog oss 20 minuter med landstigning, letande och avfärd.

Nästa kontroll var egentligen en kontroll som tillhörde bonuskontrollerna på nästa cykeletapp, men eftersom man fick ta dem när som helst och den låg vid vattnet inte långt ifrån vår rutt, så valde vi att ta den nu. Skulle vi ha tagit den på cyklingen hade vi fått cykla en rejäl omväg. Kontrollen var lätt att hitta på en parkeringsplats intill vattnet. Efter denna skulle vi ut till en obevuxen ö ganska långt ut i havet över öppen vatten. Vågorna blev högre och högre och Peter paddlade ganska långsamt, och det märktes att han inte gillade läget. Det tog en lång stund att komma fram, och redan på långt håll kunde vi se att stora vågor slog emot ön. Som tur var skulle vi gå iland i en bukt med lä och vattnet var ganska stilla där. Några oväntat lyckade landstigningar senare var vi alla i land och började leta efter kontrollen. Än en gång samma sak, den skulle vara mitt på ön enligt roadbooken men inte enligt ringen på kartan. Det tog en god stund att hitta den, givetvis långt ut på ena spetsen av ön. Den här gången tog det 11 minuter i land. Vi gled ut i vattnet igen och förberedde oss för den längsta sträckan på etappen. Kontrollen var densamma som vi hade tagit tidigare på nattorienteringen, längst i söder på halvön. Det betydde att vi borde paddla rakt österut på helt öppet vatten där vågorna gick som högst, men det var inget som tilltalade Peter och Mats. Istället valde vi att paddla i en båge först åt nordöst för att komma i skydd av öarna närmare land, och sen vika av mer och mer söderut när vi kom bakom halvön. Helt i lä var vi dock inte hela vägen, så en del vågor fick vi ändå, men de var inte så stora att det var nån risk att gå runt. Det tog en god stund att paddla, och vi bestämde även att gå iland en bit norr om kontrollen och springa sista biten, både för att paddla en kortare bit, och för att kunna gå iland där det inte slog in vågor mot stranden. Vi steg iland, och efter en del letande hittade vi stigen vi sprang på inatt och följde den samma väg till kontrollen. Stämplade där och sprang tillbaks igen. Bägge gångerna passerade vi stället där Mats snubblade på en sten och vi varnade honom att han skulle lyfta ordentligt på fötterna den här gången. När vi kom tillbaks där vi trodde att vi dragit upp kajakerna, visade det sig att vi sprungit en bit för långt och fick vända tillbaks några hundra meter. Nu var det bara en kort bit paddling tillbaks till stranden och växlingsplatsen. Total sträcka paddling blev 18 km och tog oss över 3 timmar inklusive allt kontrolletande och den sista löpsträckan på 4 km till kontrollen.

Karta del 8

Växling till nästa etapp, byta från paddling till löpning, tog 10 minuter, inklusive ett toa besök för min del. Sen var det dags att ge sig ut på en kortare orientering. Klockan var 9 på morgonen och solen hade gått upp en bra bit. Ännu var det inte besvärande varmt, men skulle kunna bli. Det var bara några få kontroller, där den första var högst uppe på en höjd. Upp, upp, upp och kämpa på med trötta ben. Peter går aldrig i uppförsbackar, han småspringer hela tiden. Jag gick, men lyckades ändå hålla samma fart. Efter den var det ner igen hela vägen och genom en hamn och ut på Boön, över en kortare bro. Två kontroller tog vi på den och sedan ut på ytterligare en ö, bara ca 30 m stor. Där fanns ingen bro över, så vi fick vada några meter i midjedjupt vatten. Lite småkallt men uppfriskande. Peter passade på att halka och fick sig ett helkroppsdopp. Nu var det bara någon km stig och väglöpning tillbaks. Jag hade ingen koll på kartan nu heller, så det var bara ta rygg på Peter och löpa på. Antingen började han också äntligen bli trött, eller så visste han vilket tempo jag och Mats klarade av att hålla för att kunna hänga med. Sträcka 6,5 km och det tog oss 53 minuter. Växling över till sista etappen tog 12 minuter och jag kan inte minnas varför det tog sån tid. Säkert ännu ett av Peters toabesök.

Karta del 9

Nu var det bara ett moment kvar, och det var MTB-O, först till Mörrum och sedan ganska rakt norrut längs Mörrumsån tillbaks till startplatsen. Längs vägen fanns ett antal bonuskontroller, och vi hade tagit samtliga hittills och skulle försöka ta även de sista. En av dem innebar en avstickare söderut tillbaks mot havet, men de andra låg längs vägen. Första biten gick på snabbcyklad asfalt och vi höll bra fart och turades om att dra. Alla var ungefär lika pigga i början. Vi kom fram till Stilleryds Sandvik där kontrollen skulle finnas ute på en udde. La cyklarna en bit bort och tog oss fram till havet. Vi såg en liten ö en bit bort och fick springa igenom sommarstugetomter, dock efter att ha frågat en dam i morgonrock om det gick för sig. Hon sa även att det var fler som hade varit där och letat. Ön var privat, så där kunde det inte vara, men vi såg något som liknade en udde ännu längre bort. Tog oss dit och kom fram till att där måste det vara enligt kartan. Någon kontroll hittade vi dock inte, så Peter ringde tävlingsledningen och fick bekräftat att den saknades. Nu skulle vi bara hitta tillbaks till cyklarna och det var lättare sagt än gjort. Gå samma väg tillbaks längs stranden ville vi inte p.g.a. alla privata tomter, så vi tog oss längre inåt land, men där kunde vi lätt ha gått vilse bland småstigarna. Lyckligtvis hittade vi rätt och cyklarna låg där de skulle. Vi cyklade vidare och började nu tvivla på att vi skulle hinna ta alla bonuskontroller. Mats började också bli lite mer sliten och sacka efter när farten ökade, så jag instruerade honom hur han skulle koppla in sig på draglinan. Jag hade lånat ut min draganordning till dem, och monterat kroken på Mats cykel, och hundkopplet på Peters cykel. Mats kopplade in sig, men utan att fråga Peter som inte var direkt dragvillig. Han var tydligen också på gränsen att börja tappa fart. Än så länge var det lättcyklat med mest asfalt och hoppet steg att vi skulle hinna. Klockan var kring 11 och det var  inte långt kvar att cykla enligt kartan. Allt hängde på hur svårcyklat det skulle vara längs Mörrumsån där alla de sista kontrollerna utom en låg. Från förra tävlingen visste jag att den västra sidan var en del teknisk, men vi skulle hålla oss på östra sidan. Efter en kontroll till före Mörrum kom vi slutligen ner till ån. Det började bra, och dalen var förföriskt vacker med lövskog på bägge sidor. Dalgången var bred, och så var även stigen. Snabb och lättcyklad. Efterhand blev det dock sämre när dalgången smalnade av och sidorna brantade till. Stigen blev också smalare och svårare att cykla på. Allt oftare fick vi hoppa av cyklarna och leda dem. Sträckan längs ån var ganska lång, och med den farten vi höll insåg vi att det var kört att hinna med alla bonuskontrollerna. De tre återstående ordinarie skulle vi ta åtminstone. Jag kände mig starkare och starkare ju mindre tid som var kvar, för tidspressen gav en del nya krafter tillsammans med känslan att det snart var slut och man kunde pressa ut det sista ur kroppen. Peter och Mats halkade efter mer och mer, och jag fick vänta in dem ganska ofta. Ibland kunde de dock blixtra till av nån adrenalinkick, t.ex. när det kom nån uppförsbacke som vi alla kände att vi måste klara cyklandes utan att hoppa av.

Peter som läste kartan sa att vi skulle följa leden tills den svängde av rakt bort från ån. Jag som cyklade först kom till ett ställe där den markerade blåa leden svängde av, men stigen fortsatte även vidare längs ån. Jag hojtade bak till Peter om det var här vi skulle svänga, och han sa att det var bara fortsätta. Det tolkade jag som att följa stigen och cyklade vidare längs ån. De hängde på. Efter ett tag började jag fundera på om vi missförstått varann, så vi stannade och kollade kartan. Han hade inte sett den blåa leden svänga, vilket jag trodde, och enligt kartan fortsatte det ingen stig längs ån. Så vi hade cyklat för långt och tvingades vända. Just där var det riktigt usel stig som var till stor del icke cyklingsbar. Där tappade jag modet lite, eftersom vi hade så ont om tid kvar, men det fick mig bara att kämpa ännu mer. Kort härefter tog vi sista ordinarie kontrollen längs ån och kom till vägvalet där vi kunde skippa de sista bonuskontrollerna. Inget svårt val. Vi kom ut på en efterlängtad asfaltväg och kunde börja trampa på ordentligt mot sista kontrollen. Jag trodde att den låg längs vägen upp till TC och dit visste jag hur långt det var kvar. Bara asfalt och genom byn Svängsta. Det borde vi hinna tänkte jag och trampade på för fullt med det sista jag hade. Mats verkade få samma nytändning, men Peter hade det tyngre och vi fick vänta ofta på honom. Han var den av oss som visste var kontrollen låg, och kanske därför insåg han att det var kört. Den låg nämligen inte längs vägen, utan en bit nordöst om TC, och framförallt många höjdmeter nedanför. Jag hade varit i området förut och visste en bra väg ner, men minnet svek mig och jag ledde in oss i en återvändsväg. Väldigt retligt. Slutligen kom vi ner till Mörrumsån igen, och där skulle kontrollen ligga på en ö som vi skulle vada ut till. Klockan hade då passerat 12 och vi hade missat maxtiden. Nu slutade vi stressa och koncentrerade oss på att ta sista kontrollen Efter lite letande såg vi var den var, och jag skulle börja vada. Det var långt över till andra sidan, ca 30 meter. Ån såg inte särskilt djup ut, men vattnet flöt oroväckande snabbt. Jag klev ut i vattnet och det blev snabbt midjedjupt och jag kände strömmen börja dra i mig. Det gick att gå långsamt, men jag var väldigt nära att tappa balansen och då hade jag dragits med kvickt och lätt. Tyckte inte det var värt det nu när tiden ändå var ute. Mats insisterade dock på att vi skulle ta den, och han ville gärna avsluta tävlingen helt. Så han tog sig ut i vattnet, men gick några meter längre uppströms än vad jag gjorde, och där var det inte lika djupt. Dessutom är han något längre än vad jag är, så för honom var det inga större problem att ta sig över. Detta var också enda kontrollen av samtliga som vi fuskade på, dvs att inte samtliga i laget vidrörde kontrollen.

Nu hade vi tappat sugen helt och hållet och bara transporterade oss i lugn fart mot TC. Det var en lång uppförsbacke hela vägen och vi malde på sakta men säkert, alla med lagom mycket krafter kvar. Kom i mål, och i stort sett alla lag var redan på plats. Klockan var 12.20 och vi missade alltså maxtiden med hela 20 minuter. Nu plockade vi fram alla våra godsaker för återhämtning och började proppa i oss. Jag hade min halvliter fullkornsvälling, några bananer, och en makrill i tomatsås. Det bjöds även på pasta med tomatsås, men alla danskar var väldigt hungriga, så det räckte inte till Mats och Peter i första vändan, och knappt i andra heller eftersom alla danskarna fortsatte proppa i sig allt vad de kunde. En stund senare blev det prisutdelning, och vinnarna fick vars en t-shirt. Inte lika bra pris som jag och Daniel fick för två år sen, vars en gratis tvådagarskurs hos dem värd 1000DKK. Efter det packade vi ihop våra prylar och försökte fördela allt som vi hade blandat med varandra. Till sist var hade vi fått ordning på det mesta och lyckats stuva in det i bilen. Vi körde hemåt och skulle byta förare ofta p.g.a. trötthet, men det behövdes inte. Mats höll sig vaken hela tiden medan jag slocknade efter ett tag i baksätet.

Något resultat har arrangören inte lyckats presentera på sin hemsida flera månader efter tävlingen, och kommer förmodligen inte att göra det heller. Kanske inte så viktigt. För vår del kvittar det fullständigt, eftersom vi blev placerade efter alla andra som kommit in i tid, oavsett antal kontroller. Det hade alltså varit bättre att skippa den sista ordinarie, för då hade vår placering beräknats efter antal tagna kontroller istället. Hade det inte varit för vårt lusiga morgonbestyr hade vi klarat maxtiden och kanske även hunnit ta en eller två av de sista bonuskontrollerna också. Då hade vi kommit på andra plats, vilket inte är dåligt alls av 10 lag. Skönt också att vi var såpass jämna i laget, även om vi hade våra svackor och toppar lite då och då. Ska vi köra fler gånger måste vi träna in rutin vid vila, och sätta väckarklockan tidigare. Trots en del brister i tävlingsarrangemanget här och där, är det fortfarande en klart trevlig tävling som jag kan tänka mig att köra fler gånger.

Publicerat i Tävlingsrapport | Lämna en kommentar

Frosta Multisport 2011-07-31

Förra årets upplaga av Frosta Multisport var en trevlig tillställning, och framförallt nära och bra, så det fick helt klart bli en repris i år. Förändringar mot fjolåret var dock att Frosta hade blivit en deltävling i Svenska Multisportcupen och fick därför anpassa sig efter de nya riktlinjerna, dvs vinnartid 4 timmar och maxtid 6 timmar. Man kunde heller inte lägga in plojmoment som simning med luftmadrass och klättring över väggen som effektivt hade dödat en målspurtuppgörelse. Vi var tre lag från Heleneholms Multisport, jag och Daniel, Johan Rask och Anders Lindh samt Peter Eklund och en ny medlem, Erik Nilsson. Daniel hämtade upp mig lite över 8. Lagom tidigt och sen inte långt att köra. Vi körde förbi TC på Frostavallens konferensanläggning och vidare till paddlingssjön och lämnade av paddlar, Daniels flytväst och min camelbak. Sen tillbaks till TC och kom fram i lagom tid för kartutlämning kl 9. Det var samma TC som förra året, men lite utökat i storlek och nu med ihopsnickrade cykelställ i varje ruta. Föredömligt. Vi förberedde våra prylar snabbt och lätt för att sen få gott om tid att gå igenom kartorna. Etappordningen skulle vara: kort orientering med gaffling, snitslad cykling till paddlingen, paddling, snitslad cykling tillbaks till TC, MTB-O till paddlingsväxlingen där vi skulle utgå till en lång orientering, sen MTB-O tillbaks och avslutning med orientering inne på Skånes Djurpark med simning över lilla sjön intill TC där vi paddlade luftmadrass förra året. Vi satte oss vid ett cafébord och ritade in vägval i lugn och ro. Hann med alla kartor utan problem och fick därmed tid över till att glida runt lite och hälsa på massa folk vi kände från tidigare tävlingar. Vädret såg bra ut, med nästan helt blå himmel och ganska varmt, kanske lite för varmt för min smak. Det hade passat bra med shorts, men med tanke på att det skulle bli en hel del löpning i skog gjorde att det fick bli långa tights ändå.

Starten gick klockan 11 och vi la oss för en gångs skull i mitten och hängde med utan problem. Antalet lag var 33 i vår klass, och totalt 55. Daniel orienterade säkert och jag koncentrerade mig bara på att hänga med i hans tempo, vilket jag hade bestämt mig för innan tävlingen. Han är fortfarande vassare på att springa, så jag fick ligga lite över mitt komforttempo, men det funkade bra och det kändes som att det inte skulle bli några problem i längden. Fältet spreds ut snabbt, men det var folk runtomkring oss i stort sett hela tiden. Det var bara en kort orientering, med vinnartid på 18 minuter, men det tog oss 23 minuter, trots felfri orientering, och gav oss en 11:e plats. Växlingen tog över 2 minuter, vilket får ses som ganska långsamt på en sån här tävling, men då ingick en lång löpsträcka mellan kontrollen och växlingsfållorna. Nu gick vi ut på en snitslad MTB-sträcka som skulle ta 20 minuter för vinnarna. Jag kände igen sträckan från förra årets bana som vi då körde 3 varv på. En lång och skön singletrack med bara enstaka tekniska svårigheter. Här var det jag som hade lite fördel gentemot Daniel och jag fick vänta in honom vid några tillfällen, men vi körde på i ett bra tempo trots det. Etappen tog oss 16 minuter, fast ledarna gjorde det på 12. Vi var 14:e bästa lag på den sträckan.

Nu anlände vi till Hallaskog gård vid Dagstorpssjön där en massa funktionärer och åskådare tog emot med en massa hejarop. Dam och mixlagen hade redan kommit hit en god stund tidigare, eftersom de inte körde första orienteringen, utan cyklade direkt hit. Därför var där en massa cyklar redan och det kändes som att vi låg långt efter. Vi kom iväg ganska snabbt i en av Acronkanoterna och paddlade på. Ett annat lag gick ut precis efter oss, med båda deltagarna i varsin långa, slanka multisportkajak. De drog ifrån oss med lätthet. Framför oss såg vi ett annat lag i kanot, och dem närmade vi oss sakta men säkert. Sjön var liten, så kartan var full av streck kors och tvärs. Det var många kontroller och flera av dem skulle vi till mer än en gång. Totalt 13 stämplingar skulle det bli och väldigt mycket fram och tillbaks. Med dam och mixlagen också ute blev det ett myller av kanoter och kajaker. Jag skötte navigering längst fram i kanoten som vanligt. Vi höll bra fart och gick snart om den andra kanoten framför oss. Solen sken lite väl mycket och jag önskade att jag hade fått med mig en keps att ha på huvudet. Under hela etappen såg vi de flesta lag som låg framför oss eftersom det var så mycket kors och tvärs, och därmed kunde vi se att vi låg ganska bra till, nånstans mellan 10:e och 15:e plats, och bara ett av lagen före oss paddlade kanot. Efter ungefär halva etappen var det några kajaklag som började närma sig bakifrån och så småningom gick de om oss, men vi höll nästan jämn fart med dem. Ett av lagen gick vi dessutom om igen efter att en av lagmedlemmarna välte med sin kajak. På näst sista sträckan satsade vi lite extra, och då satte vi också 9:e bästa tid. Efter paddlingen låg vi på 12:e plats. När vi dragit upp kanoten tog vi lite väl lång tid på oss att få av flytvästarna och få ordning på allt för att komma iväg på cyklarna igen.

Cyklingen tillbaka till TC gick till en början på grusväg, och svängde sen in på andra halvan av slingan som vi cyklade förra året. Jag visste precis var uppförsbackarna skulle komma, och stigningen där jag fick gå uppför en liten skidbacke tog vi cyklandes, eller rättare sagt, Daniel gjorde, jag hoppade av en bit före toppen för att spara benen lite. Förra året fanns det inte en chans att jag hade klarat att cykla upp för den. Denna etappen hade vi 16:e bästa tid på och tydligen placering 13 tillbaks vid TC, vilket är märkligt eftersom ingen hade passerat oss på hela vägen. Förklaringen är att 4 lag cyklade en annan väg tillbaks från paddlingen och inte följt snitslingen. De fick också 10 minuter strafftid på totaltiden, men först en vecka efter tävlingen när folk upptäckte de lite väl snabba tiderna. Just det laget som hade passerat oss i resultatlistan var ett av dem som hade en orimligt kort tid på sträckan.

Nästa etapp var MTB-orientering, så det var bara in om växlingsområdet och sen ut igen. Behövde bara ta på mig en ryggsäck som vi hade lastat med löparskor. Till första kontrollen hade vi valt ett längre runtomvägval på mestadels skogsväg och en tredjedel av sträckan på asfalt. Närmaste vägen var mycket stig, så det kändes ganska självklart. Trots det hade vi bara 14:e tid, så kanske var det inte bäst ändå. Just när vi lämnade kontrollen ser vi Team Roslin på väg från motsatt håll till samma kontroll. De hade legat långt före oss på paddlingen, och brukar oftast hamna långt före oss på resultatlistan. Måste ha snurrat till det rejält med navigeringen. Till nästföljande 3 kontroller fanns det i princip inga vägval, men många stig- och vägförgreningar där det gällde att hålla tungan rätt i mun. Jag klarade av hela etappen felfritt, men å andra sidan höll jag på att passera en kontroll som syntes dåligt på kartan. Vi såg den på stigen, och jag trodde inte den var vår, men Daniel var tveksam, så jag kollade lite extra noga på kartan och såg den. Känner igen mönstret. Tur man kan lita på Daniel. Till andra och tredje kontrollen hade vi 9:e bästa tid, och det borde inte bero på rätt vägval, eftersom det inte fanns några rimliga alternativ. Så antingen cyklade vi snabbt eller så har andra navigerat bort sig lite. Gissar på det senare. Etappen slutade återigen vid paddlingsväxlingen och dit kom vi på 11:e plats.

Nu var det dags för en löporientering som skulle ha vinnartid på 55 minuter. Sträcka fågelvägen enligt kartan var 7610 m, så det lät inte helt orimligt. Daniel skötte navigeringen, men jag hade också en karta och hängde med som backup. Dock tappade jag bort mig lite väl ofta eftersom jag inte behövde hålla full koncentration på kartan. Istället höll jag koll på var jag satte fötterna, för marken var väldigt svårlöpt med massor av mossbevuxen stenterräng. Gott om kärr och mossar var det också. Farten var alltså inte hög, men jobbigt var det ändå. Varmt var det också, och vi svettades rejält. Nu hade jag dock löparkepsen på mig. Daniel ledde oss säkert från kontroll till kontroll, så vi tog oss sakta men säkert framåt. På väg till fjärde kontrollen blev vi ikappsprungna av team Roslin, som först nu kommit ikapp oss efter missen på MTB-orienteringen. De drog iväg på lätta fötter och försvann snabbt ur sikte. Vid kontroll 7 såg vi dem återigen, denna gång på väg rakt mot oss och en kontroll vi redan hade besökt. Återigen hade de snurrat till det, och det var inte så konstigt, för det var nog en av de svåraste orienteringsbanorna på en multisporttävling vi varit med om. Vid nästa kontroll stötte vi på ännu ett lag som brukar ligga en bra bit före oss i resultatlistan, Eksjö Garnison. Även de kom från motsatt håll när vi var på väg bort från kontrollen. Dessutom hade de fysiska problem, eftersom en av dem hängde på bakom den andre i släplina. Tuff terräng som sliter ut även de bästa. Vi hade våra egna problem, och det var Daniel som fick värre och värre kramper i benen hela tiden. De började redan vid kontroll 2, sa han, och mellan 7:an och 8:an halkade han till och fick sån kramp att han bara låg på marken och skrek. Jag fick sträcka ut benet på honom och sen låg han så några minuter. Den sträckan hade vi 21:e tid på, medan vi annars låg mellan 12:e och 15:e , med en lyckoträff på 9:e bästa tid. Med Eksjö Garnison hade vi sedan sällskap med resten av hela etappen, och vi låg för det mesta en liten bit före. På väg till kontroll 10 tar jag över rodret lite och anför hela vår klunga. Givetvis går jag snett och vi bommar en del på den kontrollen. Då ser vi Sammy från Lunds OK komma ensam till kontrollen och sedan dra iväg i ett bra tempo. Tappat sin lagkamrat, sa han. Vi fortsätter ihop med Eksjö Garnison, och några kontroller senare är det Daniels tur att missa, för plötsligt är han på väg åt ett helt annat håll än jag vill åt, och då var det tur att jag hängde med på kartan just då. Sista biten in till mål följdes vi åt med Eksjö Garnison och ytterligare ett lag, ett mixlag. Äntligen kom vi ut ur skogen och tillbaks till växlingsplatsen med massor av applåderande funktionärer. Denna etapp tog oss 1 timme och 43 minuter. Lite skillnad mot beräknad vinnartid på 55 minuter. Fast vinnarna var heller inte så snabba som beräknat, utan tog det på 1.12. På växlingsplatsen såg vi också Sammys lagkamrat som återvänt hit och suttit och vilat tills Sammy kommit tillbaks.

Vår växling till cykling gick ganska bra, och jag passade på att öppna en ölkorv eftersom jag nu var lite småhungrig. Matintaget hade blivit lite eftersatt pga den långa tiden på orienteringen. Till första kontrollen på cyklingen hade vi bestämt oss för ett något längre runtomvägval på nästan bara asfalt istället för massa skogsvägar som kanske var ännu längre med alla kringelikrokar. Alla andra lag vi såg gjorde samma val, så det var rätt så självklart. Kort efter att vi kommit ut på asfalten blev vi passerade av Team Roslin ännu en gång, och de hade alltså legat efter oss hela sista delen på löporienteringen. När de passerat oss drog de iväg i en väldans fart. Vi hade ingen chans att hänga på. Daniel var också ganska slut och det var inte vårt vanliga tempo vi höll på cyklingen. Sista delen på sträckan hade vi valt en lite speciell väg, som vi såg att även Team Roslin tog, nämligen att fortsätta på asfaltvägen en bit utanför kartan, och hoppas att den grusväg vi skulle fortsätta på gick att svänga in på. Det gjorde den, men strax kom vi in på en gårdsplan där en farbror stod och såg förvånat på oss och undrade varför det ena laget efter det andra cyklade igenom hans gård. Vägen fortsatte på andra sidan, och det var inte markerat som förbjudet område på kartan, så vi hade inget dåligt samvete när vi cyklade förbi honom och hälsade lite oskyldigt. Till kontrollen hade vi en av de sämsta tiderna av de lag som var kvar, medan Roslin var bland de bästa, så vägvalet var det inte fel på, utan vårt tempo. Nu gick det inte särskilt fort alltså. Resten av vägen tillbaks till TC fanns det några vägval men egentligen bara ett som var användbart och det tog vi. Ganska dålig sträcktid även här, för nu var Daniel rejält trött. Draganordningen hade vi inte monterat, vilket var synd, för den hade gjort nytta nu.

När vi kom tillbaks till TC var klockan nästan 5, då maxtiden gick ut. Bara 12 minuter kvar. Vi låg på 12:e plats och hoppades att inget lag skulle komma ikapp bakifrån. Nu tog växlingen över 3 minuter till sista etappen och vi gav oss ut på sista löporienteringen inne på Skånes Djurpark, bara nån km från TC. Vi tänkte försöka ta åtminstone någon kontroll till för att behålla vår placering. Man fick vara ute på banan så länge man ville, men bara de kontroller man tog före kl 5 räknades. Så fort vi kom av stigen och ut i svårlöpt terräng kunde Daniel inte springa mer utan gick som på stelopererade ben. Krampade hela tiden sa han. Jag var rädd att det plötsligt skulle komma ett lag och trippa om oss och försökte mana på Daniel men det var omöjligt. Vi tog två kontroller inne i skogspartiet innan vi kom ut på gångstigarna mellan hägnen och hans ben gick att använda igen. Småjoggade bort till huvudtorget inne på djurparken och tog en tredje kontroll där. Sen var tiden ute och vi promenerade sakta tillbaks mot mål igen. Målgångstiden var inte viktig eftersom inget lag hade passerat oss på hela tiden, men vad vi inte tänkte på var att banan var gafflad, så ett lag på den andra gafflingen tog en kontroll mer än vad vi gjorde. Lite orättvist var det att deras gaffling var kortare än vad vår var, så hade vi fått omvänd, eller åtminstone samma gaffling, så hade vi förmodligen kommit före dem. Fånigt med gaffling så nära slutet, och särskilt när så många lag inte lyckas köra hela banan pga maxtiden. Bara 8 lag av 33 i vår klass tog alla kontroller. Vi tog 51 av 58 kontroller och fick sluttiden 5:56:24 då vi tog den sista. Målgångstiden blev 6:08. Vår placering blev 14, (egentligen borde det vara 13, eftersom Sammys lag borde blivit diskat p.g.a. vilande lagmedlem), och vi klarade med god marginal vårt stående mål att komma på övre halvan av resultatlistan. Att inte lyckas ta alla kontroller känns tråkigt, man vill ju alltid fullfölja hela tävlingen, men det får skyllas på arrangörernas felberäkning av banlängden. Vinnartiden som ska vara 4 timmar blev istället 4:42. Vi blev även bästa klubblag, då de andra kom in på placering 23 och 25, samt att vi slog några av våra vanliga huvudmotståndare. Ett klart godkänt resultat för vår del alltså. Även tävlingen får godkänt, med litet minus för den något överambitiösa orienteringsbanan, som de hade fått lagd av den lokala orienteringsklubben. En multisport-orientering bör inte vara så svår, och sakna möjlighet till lätta runtomvägval. Även terrängen bör vara lite skonsammare eftersom man håller på under betydligt längre tid. Nästa år ryktas det om ett helt nytt område, och i Höör-trakten finns det gott om fina skogar, så det blir med stor sannolikhet ett besök då igen.

Resultat

Bilder
Bilder

Publicerat i Tävlingsrapport | Lämna en kommentar

Bornholm Island Explorer 2011-07-09

Det här året hade jag egentligen inte planerat att tävla på Bornholm, främst för att det var så dåligt arrangerat förra året, men när Peter Eklund i vår multisportklubb frågade om jag var intresserad, tog det inte lång stund att komma på andra tankar. Det passade trots allt bra av flera anledningar, både för att det var en lagom lucka just då, och även för att det kunde kombineras med en minisemester med familjen. De var helt med på planerna, och turistade gärna på Bornholm eftersom de inte varit där förut. Dessutom hade arrangörerna skickat ett mail där de lovade att bättra sig, samt lämna rabatt till oss som var med förra året. Färja bokades, tyvärr dyrt när bilen skulle med, och en lägenhet för fyra dagar bokades på Dueodde, längst ner i söder på den finfina stranden. Bestämde med Peter att vi skulle ta den mellanlånga klassen med vinnartid på 16 timmar. Den längre var på 32 timmar och den kortare på 6 timmar, så mellanklassen passade oss perfekt. Peter och jag hade aldrig tävlat ihop förut, men pratat om det flera gånger, så nu var det på tiden att det blev av. Vi satte oss en eftermiddag på Cafe Gräddhyllan och spred ut gamla kartor överallt och planerade så härligt detaljerat som vi båda tycker om att göra.

På tävlingsdagen åkte jag och familjen över med färjan tidigt på lördag morgon och tog med Peters cykel och två kajakpaddlar. Starten var inte förrän 20.00, så vi skulle fördriva dagen med lite sightseeing. Först åkte vi norrut till Hammershus och kollade på borgruinerna och Opalsjön, som för tillfället hade uppspänt en lång ”tov-bane” eller flying-fox som det kallas. Många som provade på att fara ner för vajern i full fart och slå emot ytan med vattnet sprutandes åt alla håll. Såg lockande ut, men inte aktuellt denna gång. Sedan åkte vi till Sandvig för lunch där jag även fick min obligatoriska Svaneke-öl som uppladdning. Vädret var rejält varmt och skönt för turistande, men något för svettigt att tävla i. Efter en promenad i Svaneke hamn körde vi tillbaks till Rönne och hämtade Peter som kom med en senare båt. Vi blev avlämnade på TC, som i år var på samma plats som förra året, Blykobbe efterskole, ca 3 km norr om Rönne. Resten av familjen körde sen ner till lägenheten i Dueodde för fortsatt semestrande, medan jag och Peter påbörjade en omfattande fördelning av utrustning. Det var mycket att fixa med cykeln, mat, dricka, kläder och annat.

Klockan 16 var det utdelning av startpåse med roadbook. Tävlingen skulle inledas med en prolog på 2 timmar med MTB-O, bike-and-run, och vanlig orientering. Därefter omstart kl 24.00. Vi packade vidare och fyllde en paddlingssäck med våra kajakpaddlar, eller egentligen Peters paddlar varav jag fick låna en, och la även i lite mat och dricka. Den lämnade vi in för transport till den etappen. Kl 18.30 var det dags för briefing, på danska såklart, med mycket dösnack som vi inte förstod, men allt det viktiga fick vi nog kläm på. Efter den fick vi ut kartorna till prologen, tre kartor sammanslagna på ett inplastat A3-ark. Det var upplagt som en rogaining med 27 kontroller och maxtid på 2 timmar. Varje missad kontroll gav strafftid på 7 minuter, och överskriden maxtid räknades till ytterligare med dubbla tiden. Totala strafftiden användes för att ge startdifferensen till en omvänd jaktstart på huvudtävlingen. Något svårförklarat, och ännu svårare för oss att förstå på danska.

Sista tiden fram till start använde vi för att byta om och planera hur vi skulle ta oss an prologen. Valde att börja med MTB-O för att snabbast möjligt komma till området där löporienteringen var. Det var en bit bort från TC, men där fanns flest kontroller på minst yta. Vid starten var det en hel del lag som började på MTB, men även några som valde bike-and-run, och alltså hade en deltagare till fots. Antalet lag var 26 st, alla danska förutom oss och ett damlag från Sverige, ”Alt under Ctrl”, samt ett från Grönland. Starten gick och vi kom iväg bra, men jag hade inte fått in känslan för hur fort man förflyttade sig med cykel på 1:25000 kartan och susade förbi vägen vi skulle svängt in på. Tolkade även fel på park och skog där den första var vit och den andra grön. Syntes ingen skillnad i verkligheten. Kom in på fel väg alltså, men det rättade till sig snabbt och det blev ingen större förlust mer än tiden det tog att läsa in sig på kartan igen. Prickade rätt på kontrollen, men minst 3 lag från andra hållet var före oss dit. Snabbt vidare mot nästa, och det gick bra hela vägen ända tills vi var nästan framme, då jag tyckte att vi skulle in på en liten stig. Lite märkligt, eftersom det inte finns nån stig på kartan. Feltolkning av danska kartsymboler kanske? Ett annat lag hängde på oss iallafall, så det fick oss att fortsätta framåt. Det var gott om sköna, snabbcyklade stigar och branta sluttningar ner på båda sidor. Såg en sjö, och det skulle det finnas nära kontrollen, så vi hasade oss ner för en av branterna med mycket möda. Då såg jag att det var en stor sjö, vilket också fanns på kartan, fast inte där kontrollen var. Jag var alltså helt fel på det, men kunde åtminstone lokalisera mig på kartan. Cyklade längs med sjön, in på ett industriområde och kom tillbaks till platsen där vi svängt in på stigen. Precis i närheten låg kontrollen. Vi hade alltså gjort en onödig loop på ca 10 minuter. Ingen bra inledning på tävlingen.

Vi cyklade vidare i full fart mot OL-området, vilket var ett markerat område på kartan där det var förbjudet att cykla. Man fick ta sig in och ut ur området var man ville, och hur ofta man ville, så det var upplagt för mycket strategi. Vi la cyklarna på ett väl valt ställe, och inledde vår löploop inne på området. Första kontrollen gick inte alls bra, för jag fick inte grönområdena att stämma med verkligheten. Förmodligen var kartan gammal, och just sånt hade förändrats. Vi gav upp den efter 5 minuters letande, och fortsatte till nästa. Även den vållade lite huvudbry, men den hittade vi åtminstone efter ett tag. Jag började bli klart frustrerad av alla mina problem med kartorna, eftersom det var jag som skulle vara kartläsare hela tävlingen igenom. Peter kan också orientera, men jag borde vara den bättre av oss eftersom jag aktivt tränat orientering i flera år, och dessutom deltagit i flest multisporttävlingar på senare tid. Så vi bestämde att jag skulle navigera, men nu började jag tvivla på om det var rätt beslut. Tack och lov vände det efter denna kontrollen, och följande fyra kontroller gick finfint. Avslutade loopen vi ritat in, och återvände även till den första som jag misslyckats med tidigare. Nu gick det betydligt bättre, och vi kunde återvända till cyklarna med fullföljt uppdrag. Fortsatte en bit utanför OL-området och tog en kontroll där, innan vi tog oss in igen från ett annat håll och sprang in för att ta ytterligare en OL-kontroll. Ut igen, och tog två kontroller på cykel innan vi valde att springa igen. Klart kul upplägg, och vi såg att andra lag hade valt lite annorlunda strategier och färdriktningar. Området var också väl valt för detta moment, en skön skog med blandad skog, lite sjöar, gott om stigar varierande underlag. Skogen heter Rönne plantage, söder om Rönne.

Hittills hade vi tagit samtliga kontroller i den ordning som vi planerat, men nu började vi räkna på tiden vi hade kvar, och kom fram till att det var dags att börja hoppa över några. Framförallt var det nästa kontroll som låg ute i vattnet i Rönne hamn. Den var också värd 14 minuter i strafftid, just för att det krävdes simning, men vi tyckte att den tiden kunde vi ta in på andra kontroller. Därför blev nästa kontroll en svår inne i Rönne mitt i ett gytter av smågator. Det krävdes full koncentration för att hålla reda på smågatorna på en plottrig karta, men jag fixade det klockrent. Självförtroendet började komma tillbaks igen. Skönt. Nästa var också i Rönne, med kontrollbeskrivning bäck/vägkorsning. Det var givetvis i en tunnel under gatan där bäcken flöt fram. Typisk dansk AR-kontroll. Nu fick vi nytta av pannlampan som var obligatorisk utrustning. Vi hade bara tagit minsta möjliga för att uppfylla kravet, små Petzl Tikka och E-lite, och det räckte för att hitta kontrollen i mörkret. Därmed hade vi tagit alla utom en kontroll på MTB-O och OL delen. Återvände till TC och kunde konstatera att vi hade 12 minuter kvar av tiden, så vi chansade på att sticka ut på Bike-and-run kartan också, som låg norr om TC. Vi tog Peters cykel, jag cyklade och läste kartan, dock med vissa problem eftersom det började bli mörkt. Peter galopperade på bra bakom, och vi hann med att ta 3 av 6 kontroller även på den kartan. På vägen tillbaks bytte vi, och jag fick också röra på benen lite. Vi hann tillbaks i tid precis före kl 22.00 och kunde konstatera att vi hade lyckats riktigt bra trots allt. Hade det inte varit för missarna i början hade vi kanske hunnit med alla kontroller, vilket bara något enstaka lag gjort.

Nu blev det lite återhämtning med mat och dricka, samt byte av alla kläder, för det hade regnat en del på oss. Sedan checkade vi in cyklarna till tävlingsledningen för vidare transport till en kommande växlingsplats. På dem fäste vi cykelskor och en del mat, jag hade min tennisbollstub under övre ramröret som vanligt. Kartstället hade jag modifierat lite för att få plats med ett helt gäng kartblad i A3, alla laminerade. Istället för plastfodralet som omsluter kartstället fäste jag kartorna med 4 st klämmor. Sista tiden fram till omstarten satt vi med alla dessa kartor och ritade in vägval. Kartorna var 19 st, fördelade på flera A3 ark med små och större om vartannat och på både fram och baksida. Skalorna var främst 1:25.000, men en del 1:15.000, 1:10.000 och några flygfoto. Klockan 23.15 skulle vi gå på en buss, och jag och Peter var bland de sista att gå på, så vi fick sitta på golvet. Det blev en lång resa i bussen, och varmt blev det. Efter ett tag delades det ut ögonbindlar som alla skulle ha på sig. Färden blev skumpigare och skumpigare, så vi var helt klart ute i en skog nånstans. När vi slutligen stannade blev laget som vann prologen uppropade och fick stiga ur bussen. Sedan fick efterföljande lag starta med en tidslucka beroende på antal plockade kontroller och sluttid. Vi blev uppropade som lag nr 4 eller 5. Ögonbindeln skulle sitta på ända tills vi kom ut ur bussen. Då fick vi också ett erbjudande om att få utpekat på kartan var vi befann oss, mot 10 minuters tilläggstid. Det ville vi inte. Jag hade suttit i bussen och studerat karta nr 1 fram tills ögonbindlarna åkte på, så jag hade en del koll på den. Det var över Almindingen, det största skogsområdet på ön.

Klockan var lite över midnatt när vi startade, och därmed mörkt. Tände pannlamporna, kollade kompassen och omgivningen. Vi stod i ett t-kors med stora skogsvägar, och det stämde in på ett antal platser på kartan. Jag gissade på en av dem och vi sprang iväg i teoretiskt rätt riktning. Det stämde bra med objekt vi passerade, så det var bara att fortsätta. Hittade ett släpspår vi borde svänga in på, och kort därefter hittade vi kontrollen. Skönt med en bra start. Nu var det långt till nästa kontroll, och två tänkbara vägval. Jag valde det östra som hade gott om släpspår att följa. Tyvärr hade de inte använts på många år, så vi fick klättra över nerfallna träd och genom en del sly och annat bråte. När vi slutligen kommit fram till platsen för kontrollen var det redan många lag på plats som hade tagit det andra vägvalet dit. Jag hittade punkten där vi skulle vika av från vägen in i skogen, och vi kämpade oss igenom tät buskage och föll ner i ett djupt hål. Det fanns inte på kartan. Följde en bäck precis som vi skulle, men den försvann. Sen blev det ett långvarigt irrande i svårframkomlig skog i gott sällskap med 4-5 andra lag. Vi hade letat i minst 20 minuter när vi stötte på de båda svenska tjejerna. När vi hälsade på dem och frågade om de hittat kontrollen trodde de att vi skämtade. De hade precis tagit den, och pekade på den bara 3 m ifrån oss. Vi var precis på väg att ge upp den och fortsätta. Där hade vi tur.

Härifrån lunkade vi på i lagom tempo, och plockade kontroll för kontroll. Nu gick det bättre, trots att flera av kontrollerna var svåra att se på natten. De hade bara lite reflextejp på skärmen. Några av dem satt dessutom i riktigt täta, snåriga områden, och det var en skön känsla att lyckas hitta dem. Vi hade andra lag runtomkring oss då och då, och det kändes som att vi höll på att ta igen den tid vi missade på andra kontrollen. När vi hade tagit oss igenom en stor del av östra Almindingen bytte vi karta till den västra delen. Jag hade kartorna i min ryggsäck, och Peter la i, och tog ur dem åt mig. Vid ett tillfälle såg han att dragkedjan var öppen och alla kartorna var borta. Dumt nog är dragkedjan sån att den öppnar sig själv om båda flärparna är högst upp och den blir belastad. Det hade jag inte talat om för Peter såklart. Klantigt av mig. Som tur var hade vi kartorna för kommande etapper i Peters ryggsäck, så förhoppningsvis var det bara kartor vi inte skulle behöva mer som vi blivit av med. Vi gnetade vidare i den stora skogen och det tog betydligt längre tid än planerade 3 timmar. Därför bestämde vi oss för att börja hoppa över kontroller, 2 st som låg mest avsides. Första prioritet på tävlingen var att ta alla TA’s, därefter alla obligatoriska Checkpoints, som i vår klass bara var en enda, sedan övriga Checkpoints och slutligen målgångstid. Det fanns inga cut-off-tider, så det var upp till oss själva att avgöra hur lång tid vi ville lägga på varje etapp och hur många kontroller man skulle ta. Det skulle vara mycket svårt att hinna ta alla kontroller sades det.

Vi kom ut ur Almindingen på västra sidan just när det började ljusna och vi kunde släcka pannlamporna. Alltså hade vi spenderat över 4 timmar i skogen. Först skulle vi bara springa en bit på asfalt innan vi kom till vår första Transition Area. Där skulle vi få våra cyklar, men först väntade ett litet äventyr. Det var ett antal rep uppspända över ett gammalt stenbrott med en liten sjö i mitten. På ena sidan skulle vi ta på en sele, kroka fast i en talja och dra oss över på två rep över till andra sidan cirka 60-70 meter bort. Jag började och drog mig över mot andra sidan. Kände direkt att det inte var skönt för ryggen att hålla sig rak i kroppen när man var upphängd i midjan. Början gick bra när repet lutade neråt, men sen började det gå uppåt efter halva och då blev det jobbigare och jobbigare. Fick ta i rejält för att komma ända bort till slutet, där ett annat rep satt fast och hängde ner till marken några meter ner. Kontrollen satt i änden på det repet. Jag drog upp den, stämplade med sportidenten som var fastsatt runt handleden, och började dra mig tillbaka. Åt det hållet fick jag hjälp av Peter som kunde dra i ett rep som var fastsatt i min sele. Jag hjälpte till i början men tog slut mer och mer, så på slutet fick Peter ta det mesta. Det gjorde att han redan var trött i armarna när det var hans tur, och han hade klara problem att orka dra sig över till andra sidan. Vilade flera gånger, men till sist kom han fram och kunde dra upp kontrollen och stämpla. Sen fick jag dra honom hem hela vägen. Nu var det min tur att ta slut fullständigt, för det blev bara jobbigare och jobbigare ju mer uppförsbacke det blev på repet när han kom närmare och närmare. Under tiden hade några lag till dykt upp och det blev kö. Vi hade alltså tur att det var tomt när vi kom dit. Några lag hade redan passerat före oss, men inte många.

I närheten stod våra cyklar och på vägen dit tog jag min första panpizza. Hade lite svårt att få ner den av nån nån anledning. Den kändes ovanligt torr och jag kunde inte svälja. Kanske på grund av ansträngningen med repen. Sportdryck från camelbaken var inget vidare att skölja ner den med, men vatten från cykelflaskan funkade bättre. Vid cyklarna bytte vi till cykelskor, drog på cykelshorts utanpå tightsen och satte på hjälm och cykelhandskar. Sen var vi redo att cykla ett bra tag. Först skulle vi tillbaks till Almindingen och navigera på två av de kartor som vi nyss använt, lyckligtvis ingen av dem vi tappat. Det var en del uppför i början och Peter fick lite problem med kramper i benen, förmodligen av ansträngningen på repen. Navigeringen gick problemfritt, och cyklingen var skön i den härliga skogen på alla möjliga sorters spår, både grusstigar och single-tracks. Några kontroller hoppade vi över även på denna etapp, eftersom vi låg ganska långt efter den beräknade tidsplanen. Från Almindingen tog vi oss vidare åt sydväst till en annan skog, Knudsker plantage, och tog några kontroller där innan vi skulle till sydkusten. Där skulle vi hitta en kontroll som vi bara fått i koordinatform och ritat in själv på kartan. Den låg söder om flygplatsen, så det blev en längre runda väster om. Kontrollen låg på en udde och en sån kom vi till efter vad jag trodde var rätt sträcka längs stranden. Hade inte mycket annat att gå på. Så vi tog oss ner för branten till havet och gick längs stranden och ut på udden men hittade ingen kontroll. Gav upp, klättrade upp igen till cyklarna och fortsatte längs flygplatsen. Strax syntes en till udde, och även kontrollen. Klantigt, och det kändes som många minuter bortslösade i onödan.

Därifrån var det vidare till nästa TA, och det var vidare förbi hela flygplatsen längs stranden och öster om byn Arnage. På den kartan jag hade överst i kartstället fanns bara utritat en TA, nämligen TA 3, och jag tänkte inte på att det bara var TA2 vi skulle till. Därför kom vi till en parkering där det låg kajaker och vi började ta av cykelskor och göra oss klara för simning, som var nästa moment, när ett lag kom upp längs branten från stranden och precis hade simmat. De undrade om vi redan simmat klart. Jag trodde att vi skulle simma ut och komma tillbaks till samma plats, men nej, det var start längre bort i hamnen i byn Arnager. Kollade på en annan karta och där var båda TA utritade. Så vi fick vända och hade alltså cyklat nån km extra och slösat ytterligare en del  tid i onödan. I hamnen stod några cyklar och där parkerade vi även våra. Ingen funktionär dock, de var längst ute på piren. Precis före oss kom de båda svenska tjejerna dit och stod och pysslade med sina prylar. Vi tog med våra prylar ut på piren och bytte om där, precis innan vi skulle hoppa i. Jag och Peter hade precis omvända strategier. Jag behöll alla kläder på, även skor, medan Peter tog av allt utom cykelshortsen. Ryggsäckarna la vi i vattentäta säckar och spände fast utanpå flytvästarna vi skulle ha på oss. Jag med en klätterslinga och Peter med ett spännband.

Innan vi fick simma skulle vi utföra ett uppdrag för att få stämpla i kontrollen där. En i laget skulle dyka ner till botten, ca 3 m djupt, och hitta 3 tegelstenar och lägga ihop talen som stod på dem och sedan stämpla i en av tre stiftklämmor som motsvarade summan. Jag tog gärna på mig det, och hade simglasögon med mig just av den anledningen. Med mina kontaktlinser behöver jag dem för att kunna öppna ögonen under vattnet. Det var kallare än jag räknat med när jag klättrade ner för stegen i vattnet, men sen var det inga problem att dyka ner och hitta stenarna och lägga ihop talen. Efter att vi stämplat i rätt kontroll fick vi börja simma från piren snett in mot stranden och stämpla 3 kontroller i bojar innan vi kunde gå iland. Totalt blev det cirka 300 m simning, och vi hade medvind som tur var, så vågorna var inte så besvärande, trots att de var ganska höga. Så fort vi kommit iland bytte vi till torra kläder båda två. Sedan gick vi uppför en lång trappa uppför branten och kom ut till den parkering med kajaker där vi varit tidigare och vänt. Vi valde ut två kajaker med omsorg, de skulle ha minst en stor packlucka samt bärhandtag fram och bak. Det var inte många som uppfyllde båda kriterier, men vi hittade vars en iallafall. Stabila plastkajaker var de allihop, så prestandamässigt var det ingen större skillnad på dem. Vi tog vår paddelväska och bar ner kajakerna till stranden, med viss möda i den branta trappan. Där lastade vi om lite prylar från paddelpåsen, och jag förberedde en påse nudlar genom att fylla med vatten och knyta ihop. Egentligen var det tid att äta nu, men det skulle ta minst en halvtimme för dem att bli mjuka. Dumt, för jag var redan hungrig och borde ha tagit en panpizza istället. (Felbeslut nr 1). Packutrymmet där jag skulle ha min ryggsäck var lite vattenfylld, så den torkade jag ur noga med en svamp först och stängde locket väldigt noga för att slippa en genomblöt ryggsäck efter paddlingen.

Vi paddlade iväg från stranden och kom ut en bit innan vi började dra på kapellen. Jag hörde Peter mumla något, samtidigt som jag märkte att mitt var alldeles för litet. Det fanns inte en chans att kunna täcka hela sittbrunnen med det, och någon justeringsmöjlighet fanns inte. Peter hade precis samma problem. Snabb överläggning om vi skulle vända för att byta, men det skulle ta för lång tid, så vi struntade i det. (Felbeslut nr 2). Så stora vågor var det inte tyckte vi, och bara nån enstaka som bryter. Två lag till gick ut ungefär samtidigt som vi gjorde, och det ena laget var en aning snabbare, men det andra klart långsammare än oss. Det blåste rak motvind och därför gick det inte särskilt fort att paddla och vi insåg att det skulle ta oss en god stund att komma fram. Sträckan var bara ca 12 km och enda kontrollen var i Rönne småbåtshamn och därefter skulle vi vidare norrut i jämnhöjd med TC och släpa upp kajakerna dit. Längs vägen mötte vi tre paddlande övervakare som patrullerade var sin del av etappen. I början var jag på väldigt gott humör. Det gick bra att paddla och jag höll i stort sett jämn fart med Peter, vädret var vackert med behaglig temperatur. Vi malde på och såg till sist inloppet till Rönne hamn, men det tog ett par timmar att komma ända dit. Där mötte vi den siste av de tre övervakarna som meddelade att vi skulle hålla ut minst 300 m från vågbrytarna för att slippa reflexvågorna från dem, och att färjan skulle gå om 15 minuter. Vi bestämde oss för att chansa på att hinna förbi. Nu var det inte lika roligt som tidigare, för hungern hade bara blivit starkare och starkare, och jag kunde inte äta mina nudlar p.g.a. vågorna och motvinden. Vågorna hade blivit större sen vi gav oss iväg och Peter hade sagt sen en stund tillbaks att han hade fått in väldigt mycket vatten och satt med benen helt under vatten. Jag hade bara fått in så mycket att jag blev blöt när kajaken gungade ordentligt. När vi nu skulle förbi hamninloppet så fort som möjligt fick vi kämpa rejält, eftersom vi båda hade börjat bli trötta i paddlingsmusklerna, och även för att vi behövde ändra riktning för att följa kusten. Nu kom vågorna in mot sidan istället, och de var rejält stora, mellan 1 och 1,5 m höga. Ganska ofta med brytande vågkammar. Hamninloppet tog vi oss vi förbi innan färjan gick ut, men sen var vågbrytaren nästan 2 km lång. Nu började det bli rejält kämpigt mot vågorna, vinden och vattnet som ofta sköljde in i våra sittbrunnar.

När vi hade kommit ungefär halvvägs längs vågbrytaren såg jag att Peter paddlade väldigt märkligt, mer som att försöka hålla styr på kajaken än paddla framåt. Jag höll koll på honom hela tiden och såg att han var nära att gå runt flera gånger och till sist gjorde han det också. Jag var hos honom på ett ögonblick och vi började lite tafatt räddning, först fick jag hans paddel, sen fiskade vi upp en påse som flöt iväg. Att tömma hans kajak genom att lägga upp den på min vågade jag mig inte på i de här vågorna, men han gjorde en enmanstömning genom att lyfta upp fören själv och vända på kajaken. Funkade mycket bra och sen gjorde han en istigning genom att jag höll ett stabilt grepp om hans kajak som låg parallellt med min medan han kravlade ombord. Sen kunde vi fortsätta igen, men nu hade jag ganska mycket vatten i min kajak, och ju djupare den låg desto lättare tog den in ännu mer vatten. Snart satt jag också med benen i stort sett helt under vatten. Kände att kajaken hela tiden ville upp mot vinden och bort från stranden, så jag fick paddla väldigt hårt på ena sidan hela tiden. Balansen blev också rejält sämre och flera gånger var jag nära att gå runt men lyckades rädda mig. Det var rejält ansträngande att hela tiden paddla emot kajakens vilja och samtidigt sitta på helspänn för att inte gå runt. Ofta paddlade jag ungefär som jag sett Peter göra innan, alltså parera mot vågorna mer än att ta mig framåt. Var också rejält kall nu när hela underkroppen satt i vatten och överkroppen var genomblöt av alla vågor som sköljt över mig, samtidigt som vinden kylde ordentligt. På mig hade jag bara tights, en underställströja och en flytväst. Riktigt hungrig och trött var jag också. Vågorna som slog emot stenblocken på vågbrytaren såg inte inbjudande ut och att gå iland där var helt omöjligt. Så det var bara att kämpa på. Till sist hade jag äntligen nått bort till slutet på vågbrytaren där småbåtshamnen hade sitt inlopp, och skulle nu bara ta mig inåt mot stranden. Alltså skulle jag paddla i samma riktning som vågorna och det hade jag fasat för länge, men nu fanns det inget att välja på. Började surfa bra och paddlade allt vad jag kunde framför vågtoppen men kände att kajaken var helt bångstyrig och krängde åt alla håll och kanter. När sen vågen kom ikapp och kajaken låg högst upp på vågtoppen kändes det som att sitta på en enhjuling. Den ville tippa åt alla håll och det var ruskigt nära att jag slog runt. Klarade av några vågor till med samma skrämmande upplevelse innan jag fegade ur och la mig tvärs emot vågorna vilket var mer kontrollerbart. Provade att kryssa lite fram och tillbaks för att låta vågorna föra mig inåt men kajaken villa hela tiden svänga upp mot vinden så det funkade inte. Då provade jag att vända fören rakt mot vinden och paddla bakåt istället och kunna gunga med i vågorna och ibland paddla mot dem när det kom en extra stor. Det funkade kanonbra och jag kunde se när vågorna kom, och vara beredd på dem och parera. Till sist hade jag lyckats backa så långt att jag kunde svänga in och komma i skydd bakom vågbrytaren och paddla in i småbåtshamnen. En sån underbar känsla. Kände när jag paddlade på plattvattnet att kajaken var halvt omöjlig att styra och tung som en pråm att paddla framåt. Vi drog upp dem på en flytbrygga och jag tömde ur ett helt badkar ur sittbrunnen. Tog min efterlängtade nudelpåse och började trycka i mig. Himmelskt gott med lite mat. Vi gick iväg och letade efter kontrollen som vi själva fått rita in efter koordinater, så det var lite osäkert var den var, men vi hittade den precis där vi trodde att den skulle vara. Sen frös vi båda så vi skakade och drog på varsin vindjacka. Solen visade sig lite då och då och vi njöt varje gång. Vi spenderade ganska lång tid där innan vi fortsatte. Bland annat besökte vi kanotklubbens klubbstuga och fick låna deras toalett. Att vi var drypande våta hade de överseende med. De förstod nog hur vi kände oss.

Härifrån var det bara ett par km kvar till nästa landstigningsplats och nu gick det betydligt bättre med tömda kajaker, mat i magen och en vindjacka mot vinden. Ett annat lag paddlade om oss och gick iland på ett ställe som skulle kunna vara rätt, lite svårt att se på kartan, så vi hängde på. De sprang upp för sluttningen och rekade lite, och tydligen var de nöjda för de släpade upp sina kajaker där. Vi gjorde detsamma en stund senare och kom in i en skog och en stig som gick parallellt med stranden. Eftersom vi inte visste åt vilket håll vi skulle, så sprang vi först och rekade och tyckte det såg rätt ut åt höger. Gick ditåt med kajakerna men insåg att det var fel efter några hundratal meter och fick vända. Det blev en ganska lång promenad med kajakerna, och vi hade rejält pumpade underarmar när vi till slut var framme vid TC. Där låg ett tiotal kajaker redan, men det gick inte att dra några slutsatser om vår placering av det. Nu skulle vi ut på en MTB-etapp, och vi tog än en gång god tid på oss att packa om och byta kläder till något torrare. Min ryggsäck som jag haft i packutrymmet på kajaken var helt genomdränkt eftersom det hade kommit in gott om vatten där också, trots att jag stängt locket så noga. Det torraste jag hade var min halvblöta cykeltröja som jag simmat med, och den la jag på tork på en solvarm sten under tiden jag packade om lite prylar och fyllde på vatten och blandade ny dricka. Nu kollade vi på kartorna för nästa moment och märkte att vi även tappat en av dem som vi skulle använda på en del av kommande sträcka, precis norr om TC. Där fanns ett antal kontroller som vi därmed inte kunde ta, men då kom vi på att svenskorna Linda och Li kommit in från paddlingen kort efter oss, fast utan kajaker, så vi trodde att de brutit, och att vi därmed kunde få deras karta. Vi letade upp dem och frågade om läget, men de hade bara avbrutit halva paddlingen och fortsatte tävlingen. Dock fick vi kika en stund på deras karta och se hur vi skulle komma in på resten av våra kartor.

Solen hade kommit fram och det var behagligt cykelväder. Med ett nytt moment, och därmed lite nya krafter, så var det bara att köra på igen. Nu skulle vi norrut längs västkusten och hade gott om kontroller att plocka. Med tanke på tiden kände vi att några måste offras, så det gjorde inget att vi inte hade nästa karta. Valde ut de kontroller vi ansåg lättast och började trampa på ganska bra. Inga större problem att hitta de flesta, men några av dem var lite knepiga. Vi hade en del otur med vägvalen till vissa där vi antingen tyckte att kontrollen borde tas uppfrån och det visade sig betydligt lättare att gå ifrån stranden, och en annan som var lättast att ta sig till uppifrån men vi kom via en brant stig nerifrån. En kontroll låg i den sevärda dalgången Blåskinsdal och vi letade en god stund vid klipporna där den såg ut att vara enligt kartan. Just som jag säger att de borde lägga en sån kontroll lätt att hitta ser vi den precis bredvid stigen där vi gått förbi den bara en liten stund tidigare. En annan kontroll var på toppen av det annorlunda vattenfallet vid Pissebäcken. Vi fick alltså en trevlig sightseeing bland västkustens sevärdheter tillsammans med massor av turister som gick eller cyklade i betydligt humanare tempo än vårt.

Färden fortsatte norrut till Slottslynge, precis söder om Hammershus i nordligaste delen på ön, och där skulle vi till stenbrottsmuseet som borde vara väldigt lätt att hitta till, men jag fick inte cykelvägarna att stämma, så det blev en liten omväg dit. Det här var den enda obligatoriska kontrollen, och vi skulle längst ner i stenbrottet där två funktionärer väntade vid en 8-10 m hög klippvägg. Nu var det klättring som gällde, och vi skulle antingen uppför väggen eller springa en straffrunda runt om och sedan fira sig ner. Peter valde direkt att springa och jag valde direkt att klättra. Bytte från cykelskor till löparskor, på med sele och började klättra. Början var ganska lätt, men det kom en hel del svåra passager där det var riktigt klurigt att komma på hur jag skulle komma vidare. Något parti fick jag ta till fulklättring och sätta i knät eftersom jag inte är så smidig längre att jag kunde få upp foten tillräckligt högt. Flera gånger fick jag ta i allt vad jag kunde för att resa mig på ett ben och det kändes helt klart efteråt. Till sist var jag uppe och kunde stämpla i kontrollen. Där var det en funktionär som ledde mig till ett annat rep där jag blev inkopplad och fick fira mig ner själv. Peter hade sprungit färdigt sin straffrunda på betydligt kortare tid.

Nu var det bara några timmar kvar innan vi skulle vara tillbaks för att klara maxtiden, och vi kände att det började bli bråttom. Nästa TA låg ca 1 mil söderut längs östra kusten och det fanns en kontroll till vi kunde ta på denna etapp. Eftersom den låg längs vägen tog vi oss dit och började leta efter ett rör under en p-plats, som det stod i roadbooken. Tyvärr var centrum på kontrollringen mitt på en byggnad och det stämde inte alls med verkligheten. En tydlig p-plats fanns intill, men något rör kunde vi hitta trots mycket letande, så vi gav upp och cyklade vidare söderut. Vi trampade på och och varje gång det började gå uppför märkte jag att det inte fanns nån kraft kvar i benen för att kunna ta i lite extra. Det märktes inte utför eller på plan mark, men i varenda uppförsbacke var det som om nån monterat en kraftbegränsare i benen. Peter cyklade om mig varenda gång. Antingen hade jag slut på energi eller så var det klättringen som sugit musten ur benmusklerna. Vi trampade på längs huvudvägen på östkusten och passerade Tejn och skulle ungefär halvvägs till Gudhjem. Det var asfalterad cykelbana hela vägen, men mycket upp och ner hela tiden. Tack och lov en del medvind, så det rullade på riktigt bra. Vi räknade på tiden som vi hade tillgodo och bestämde oss för att skippa nästa etapp som var coastering, och springa direkt från detta TA till nästa. Trots det skulle vi få ganska ont om tid eftersom det var ca 6 km kortaste vägen mellan de båda TA. Efter en god stunds cyklande kom vi fram till slutmålet på denna etapp som var vid parkeringen ovanför Helligdomsklipperna. Där fanns en funktionär och vi fick besked att man fick cykla direkt till nästa TA om man inte skulle ut på coasteering, för annars hann de inte flytta våra cyklar. Alla lag utom ett enda som passerat hittills hade gjort precis detsamma. Så nu var det inte så ont om tid längre att hinna med sista etappen och i mål före 20.00. Dessvärre missade vi en hel del kontroller och sevärd kuststräcka p.g.a. detta, men det viktigaste var trots allt att inte komma tillbaks försent.

Alltså cyklade vi vidare ännu ett tag, mot nästa TA där vi egentligen skulle börja cykla. Först fortsatte vi en bit till längs östkusten, men sen vek vi av in mot land och det började gå uppåt, och bara fortsatte uppåt och uppåt i flera km. Dessutom blev det nu motvind också, så det var en tuff prövning vi utsattes för. Någon skog fanns det inte heller i det här området som kunde ge oss lä. Efter en god stunds långsamt malande kom vi fram till tävlingens sista TA. Där fyllde vi på lite vatten från dunkar och jag halade fram en ölkorv och började gnaga på den innan vi gav oss iväg på den sista etappen. Det var en MTB-O, men det var tyvärr för lite tid kvar för att hinna ta särskilt många kontroller. Några tänkte vi dock försöka hinna med. Målet var på andra sidan ön, ca 3 mil bort. Den första kontrollen låg ganska nära, men innebar ändå en liten omväg från närmsta vägen. Det gick ganska mycket upp och ner hela tiden, och Peter var fortfarande betydligt starkare i uppförsbackarna, Han hjälpte mig genom att trycka på bakifrån. Egentligen borde vi ha använt draglina, men vi hade bara en krok, och den satt på Peters cykel. Vi tyckte inte vi hade tid att flytta över den. Draganordningar hade vi däremot varsin. På platten hängde jag på bra så länge Peter tog vinden, för det var ganska kraftig motvind, och därmed jämnade det ut vår ansträngning. I nerförsbackar hade jag inga problem, och körde oftast om Peter som sen kom ikapp när det tog tvärstopp för mig uppför.

Vi kom ganska snabbt till kontrollen, som jag kände igen från förra året, längst ner i en dal vid en å, och förra året var den i tunneln under vägen, men i år stod den vid vägkanten. Så snällt. Nu var det en lång transportsträcka hela vägen till målet i Rönne, men vi bestämde att försöka ta ytterligare några kontroller norr om målet, så vi tog sikte på Hasle istället. Det var lite under 2 mil på asfalterade vägar, men halvkraftig motvind och lätt kuperat hela tiden. Kändes dock som om det var uppför större delen. Att hinna tillbaks i tid skulle vi inte ha några problem med, utan nu handlade det bara om hur många kontroller vi skulle hinna ta innan vi fick avbryta plockandet och ta oss tillbaka sista biten på några km. Vi valde ut några säkra kontroller, och tog först en lätt, precis söder om Hasle, vid Rubinsjön. Sen skulle vi hinna minst en till och då valde vi en vid Safirsjön. Nu fick det dock räcka, och vi tog den säkra, men längre vägen runt om på asfalt istället för grusvägarna längs stranden tillbaks. Det var det området vi hade tappat en karta över. Där kanske hade funnits nån lätt kontroll till att plocka längs vägen, men det får vi aldrig veta. Lättrullat i fullt ös mot mål och målstämpling med ca 10 minuter tillgodo. Perfekt avvägd avslutning. Kände mig lagom slutkörd efter så pass lång tid. Öl och pizza bjöds det på som brukligt efter en Bornholmstävling. Resten av familjen anlände under tiden, och sen packade vi ihop våra prylar och tog en snabbdusch innan jag for iväg på en välförtjänt semester. Peter fick vänta ett tag till på sin båt hem, och därför cykla tillbaks till båten själv med stora väskan på ryggen. Under följande två dagar utforskades ön tillsammans med familjen, fast i lugnare tempo, och jag fick äntligen dricka alla de goda öl jag längtat efter under tävlingen.

Vår placering blev 4 av 26 med 37 tagna kontroller av 69 och tiden 19.39.46. Arrangemanget var för en gångs skull mycket väl arrangerat, med all logistik perfekt, gott om vatten på alla TA, alla kontroller på plats och fungerande, dock 2 av dem utan Sportidentenheter där det borde suttit såna, fast då stämplade vi i armbandet som skulle vara till några av specialstämplignarna, bl a simningen. Roadbooken var också bra, fast med några enstaka motstridiga uppgifter. Kartorna ganska bra, de var iallafall laminerade allihop och ingen var större än A3 och skala 1:25000. Tyvärr lite gamla en hel del av dem, några OL-kartor så gamla som från -98. Naturen och förutsättningarna på Bornholm är som gjorda för längre Adventure race, och tävlingsledningen utnyttjar den mycket bra, så det blir med stor sannolikhet en repris nästa år. Frågan är med vem, eftersom jag haft 3 olika partners på 3 tävlingar. Helst önskar jag mig en revansch på XPD-klassen med Daniel som vi fick bryta förra året.

Tävlingens hemsida

Publicerat i Tävlingsrapport | Lämna en kommentar

En snabb karriär inom MTB-O

Från premiärtävling till SM till VM inom 3 veckor. Det tycker jag låter som en väldigt snabb karriär. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg hade jag bestämt mig för att prova på lite riktig MTB-O i år, eftersom det alltid är ett av mina favoritmoment på multisporttävlingar. Oftast har det gått ganska bra också. Efter lite sökningar på utbudet av tävlingar visade det sig att det ska satsas mer och mer på sporten i Sverige. Vilket inte är konstigt eftersom både Danmark och Finland är väldigt framgångsrika. Varför är det inte mer populärt i Sverige? Nu skulle det bli ändring på det, och man arrangerade både ett SM för första gången, samt en deltävling i Världscupen. Dessutom skulle det gå ett Veteran-VM samtidigt. Det kunde inte komma mer lägligt för min del, så jag anmälde mig både till SM och VM. Men först behövde jag få lite koll på regler och känsla för kartor och annat som var helt nytt. Då passade det perfekt att köra en lite mindre tävling i Varberg veckan innan SM. Här är mina rapporter från de tre tävlingarna saxade från Funbeat.

2011-05-29
Friskus MTBo Race. Långa banan. Premiär på en ren MTB-O tävling. I Åkulla utanför Varberg. Åkte upp med Gerit, elit-MTB-O-cyklist från Tyskland/Norge. Fick en del tips innan. Drog på för fullt från start och navigerade säkert hela första kartan. Gick till och med om Gerit som startade före mig. Efter kartbytet gick det bra till 2:an där Gerit kom ikapp mig igen och jag hängde på henne. Slutade tänka och klantade till det. Svängde fel håll och bommade 3 minuter. Försöker cykla ikapp missad tid och bränner förbi en kontroll utan att se den. Missar 1 min till på det. Spurtar på sista biten in till mål. I stort sett nöjd. Helkul. Gillar att cykla fort och koncentrera mig på kartan samtidigt. Tid 1:11:28. Plac 3 av 13. 10.38 efter vinnaren. Sträcka 21 km.
Sträcktider

2011-06-04
SM MTB-O Medel i Degeberga. Riktig MTB-O karta för första gången. Riktigt kul, men inte van vid linjerna ännu. Största missen dock inte pga navigering utan att jag gick till 5’an före 4’an. Tappade 3 min där. Sen 2 småbommar till på vars en minut ungefär. Resten beror på cykeltempot. Ganska bra kartkoll annars. Hur kul som helst med MTB-O. Tid 1:04:44. Plac 10 av 17 i H40-klassen, 14.27 efter. Sträcka 15 km.
Sträcktider
Runoway

2011-06-05
SM MTB-O Långdistans. På Ravlunda skjutfält. Så skön tävling. Full koll nästan hela tiden, gjorde bra vägval och hade kraft i benen från start till mål. Kunde till och med ha pressat mig ännu mer egentligen. Viss del gick på gräsängar med stridsvagnspår, välbekant från Revingehed. Kände mig som hemma. Härligt väder, 28grader som inte störde alls. Jäkligt nöjd med allt. MTB-O är störtkul.
Tid 1:29:41. Plac 3 av 9 i H40, bara 1.47 upp till första plats. Sträcka 27 km
Sträcktider
Runoway

2011-06-18
Veteran-VM MTB-O Medeldistans H40 i Leksand. Helt otroligt hur många stigar man kan klämma in på ett så litet område. Massor av skidspår såklart, och de var väldigt svåra att hålla ordning på. Hade satt högsta prioritet på att gå rätt, och därmed blev farten lidande. Ännu värre blev det av att världens skyfall kom 5 minuter innan jag startade, så alla stigar blev ler- eller sandvälling. Jag startade 40 min efter den förste, så därmed blev det lite orättvist. Hade bra koll till i stort sett alla kontroller utom en, tredje sista. Bommade 3 minuter och tappade 5 placeringar direkt. Surt. Motståndet var inte att leka med, många gamla elit-mtbo-cyklister från hela Europa. Därmed ganska nöjd med plac 34 av 50 (25 min efter). Tid 1:24:02. Sträcka 18 km.
Sträcktider
Runoway

2011-06-19
Veteran-VM MTB-O Långdistans H40 i Rättvik. Med tanke på SM-resultatet borde långdistansen passa mig bättre, men det var väldigt svårnavigerat även i Rättvik med enormt mycket stigar. Lyckades hålla rätt på dem ett bra tag, men även idag en större bom på 3 minuter. Å andra sidan fick jag in en lyckoträff med 8:e bästa tid (t.o.m. bättre än vinnaren), så det jämnade ut sig. Annars lite väl många onödiga kartkollstopp och småmissar här och där. Tempot var jag ganska nöjd med, men det är lusigt jämfört med de bästa. Finns mycket att förbättra. Vädret perfekt med bara enstaka droppar regn. Plac 34 av 50, 35 min efter vinnaren. Tid 2:04:30. Sträcka 33 km.
Sträcktider
Runoway

2011-06-20
Veteran-VM MTB-O Sprint H40 i Rättvik. Äntligen var jag på väg att lyckas med det felfria loppet, trots samma stigtäta område som igår. Höll koncentrationen uppe allt vad jag kunde, och ganska ofta trampade jag på max också. Så nöjd med allt ända tills jag bara skulle in i mål. Släppte koncentrationen lite och missade näst sista kontrollen bara 200 m från mål. Fick panik och yrade runt i 1,5 min innan jag hittade den. Sen var det sista kontrollen 100 m från mål som var under en bro och inte ovanpå dit jag körde, för det fanns en där också. Gick 45 sek till där. Tappade 5 placeringar på det. Skit. Annars supernöjd att ha klarat en sprint så felfritt, och även med en lyckoträff på 6:e bästa tid. Plac 34 av 46. Tydligen min plats i MTB-O Veteranvärlden. Tid 45:48. Sträcka 9 km.
Sträcktider
Runoway

Efter dessa tävlingar blev det inte fler i år, så rubriken kunde ha varit ”en snabb och kort karriär…”, men så är det inte. Anledningen till att det inte blev fler tävlingar i år berodde bara på att de antingen varit för långt borta, eller inte passade i tiden.Nästa år är det dags igen, och jag är redan anmäld till O-Ringens tredagars MTB-O arrangemang. Ett SM till blir det nog också, denna gång i Stockholmstrakten. Förhoppningsvis några småtävlingar lite här och där med. MTB-O är kul. Har jag sagt det?

Publicerat i Tävlingsrapport | Lämna en kommentar