Solvarvet Skåne 2013-09-27

DSC_0671Solvarvet Skåne är min runda från kust till kust och tillbaks på 24 timmar. Den har en egen hemsida här: Solvarvet Skåne

I år var det bara enstaka moln på himlen, och därmed blev det en finfin solnedgång som var min startsignal för att ge mig iväg.  Jag hade bestämt att hålla ett högre tempo direkt från start, så att jag fick lite marginal om det skulle hända något oförutsett. Att behöva jaga tid var inget jag ville göra. Andra ändringar var packningskonceptet, från att ha allt på cykeln, till att ha allt i en ryggsäck. Jag tyckte nämligen att cykeln blev trögcyklad med den stora väskan bakpå. På något vis gjorde svängningarna att den stal kraft. Även laddning av mobiltelefonen löste jag på ett annat sätt. Istället för 20 st AA-batterier blev det 2 st Anker Astro, en till mobilen och en till GPS’en. Tack vare dessa tre förändringar gick det klart mycket snabbare än förra året. Eftersom det inte regnade kunde jag ha mobilen uppe hela tiden, och navigerade nästan bara med den, vilket gjorde att jag inte behövde koncentrera mig på kartläsning. Bara trampa igenom i full fart vid varenda vägförgrening utan att behöva tveka nånstans. Några enstaka småmissar blev det ändå, p.g.a. lite bristande uppmärksamhet, men inga tidsödande felnavigeringar.

Eftersom jag ville tjäna in lite tid att ha som buffert ifall något gick snett, lämnade jag varje pausplats tidigare och tidigare än tidsschemat. Vid Pausplats 3 Torup var jag redan 30 minuter före plan och allt flöt på finfint. Fast nånstans i Bokskogen tappade mobiltelefonen täckning och började krångla för att sen tvärdö. Den tog ett tag att starta om. Ett annat problem jag hade med telefonen lite då och då var att den plötsligt började zooma in eller panorera kartan okontrollerat. Det dröjde länge innan jag kom på varför, men till sist märkte jag att det berodde på att det droppade kondens från näsan på glaset. Så höll det på hela natten.

Efterhand som klockan gick blev det mörkare och mörkare. Himlen var helt molnfri, och vid PP 5 Häckeberga stod jag beundrade den mest stjärnfyllda himlen jag sett på länge. Det betydde också att det blev kallare och kallare. Jag tog på mer och mer av mina kläder och hade till sist satt på allt jag hade med mig, förutom regnkläderna. Tyvärr var det inte tillräckligt. Prognosen hade sagt 5 grader som lägst, men det visade sig gå ända ner till 1 grad. Jag hade på mig cykelbyxor, tunna tights, kompressionssleeves på vaderna, knävärmare, tunna strumpor, cykelskor, skoöverdrag i neopren, underställströja, funktionströja, träningsjacka och vindjacka. På huvudet en tunn mössa. Handskar för 0-10°. Det tyckte jag borde räcka, och det var OK medan jag cyklade och höll värmen, men inte när jag stod stilla vid pausplatserna. Då tog det minst 10 minuters cyklande att få upp värmen igen. Vid PP 7 Raftarp kunde jag värma mig lite på toaletten där, och samtidigt fylla på vatten och blanda ny sportdryck. Där trodde jag också att det skulle vara tyst och öde, men det var fullt liv med ungdomar som campade i närheten och smög iväg till toaletten för att värma sig, precis som jag gjorde.

Resten av vägen till Kivik gick som på räls, och det bara rullade på. Vägarna var perfekta och omgivningarna vackra i pannlampsskenet och månljuset. Mitt största bekymmer var kylan. Nu var det kallt även när jag cyklade, och jag kunde inte stanna mer än kortast möjliga tid vid varje pausplats. Jag peppade mig mentalt med att det skulle gå över så snart jag kom fram till Kivik. Där kunde jag värma mig på toaletten, och sen skulle solen gå upp och höja temperaturen snabbt. Fast jag ville inte cykla snabbare, för fartvinden kylde. Därför trampade jag hårt i uppförsbackar och rullade bara utför. Nerförsbackarna blev tätare och tätare ju närmare havet jag kom, men en och annan backe fick jag kämpa mig uppför, och den sista var i Rörum, nästan vid havet. På toppen av denna såg jag både havet och en himmel som bytte färg från svart till blått. Dubbel belöning.

DSC_0672Väl framme i Kivik möttes jag av den största samling husbilar jag någonsin sett. Det skulle vara invigning av Äppelmarknaden samma dag, och hela hamnen var full av stånd och tält. Äppeltavlan var på plats, men ännu övertäckt (Avtäckt här). Nu kom ett riktigt bakslag, och det var att toaletterna var låsta. En vakt på plats upplyste att de inte öppnade förrän personal från restaurangen kom dit, typ kl 7, och jag var framme redan kl 6.10. Så jag funderade på att cykla vidare direkt för att slippa frysa, men bestämde mig för att vänta. Kunde ju inte missa soluppgången kl 7. Dessutom var himlen blå redan och jag kände att det inte var fullt så kallt längre. Pysslade med lite annat under tiden, som att äta min grötkorv till frukost. Den smakade bra, men varm hade den varit ännu bättre. Laddade även GPS’en, som inte funkar att ladda under färd som mobilen gör. Behövdes bara en halvtimmes laddning för att den skulle klara sig resten av hela vägen hem.

DSC_0674När solen till sist gick upp valde den att göra det just bakom ett moln, trots att resten av himlen var molnfri. Typiskt. Innan jag stack iväg kollade jag toaletterna, och nu var de öppna. Så jag tog och fyllde på mina tre vattenflaskor och blandade sportdryck i en av dem. Det ledde till att jag kom iväg 7 minuter senare än planerat. Låter lite kan tyckas, men jag visste hur svårt det kan vara att cykla ikapp bara några enstaka minuter. Direkt efter Kivik var det dessutom uppför en längre sträcka, och början ganska brant också. Effektivt sätt att få upp värmen åtminstone. På vägen upp stannade jag också och pallade ett obligatoriskt äpple i en av odlingarna längs vägen. I en av de värsta mördarbackarna, direkt efter Vitaby, lystes jag dessutom upp av solen i ryggen, så det blev akut överhettning och jag fick börja slita av alla mina extrakläder. Allt detta ledde till att jag låg 14 minuter efter tidsplanen vid första stoppet, och det började bli stressigt. Sedan kom jag till partiet i Brösarp, där jag varit och rekat, men inte hittat någon perfekt väg, och slutligen valt en stig som verkade bra utifrån kartan. Den innehöll dels rundans brantaste backe, samt även en längre bit singletrail, som bitvis inte gick att cykla. Inte bra. 

DSC_0678Fast som belöning kom jag upp på de trädfria delarna av Brösarps backar med underbar utsikt, och den härliga solen på väg upp över havet. Stannade och tog några bilder trots tidsbristen. Sedan blev det äntligen lite asfalt där jag trampade på rätt ordentligt för att ta in lite tid, men vid nästa stopp var det oförändrat ändå. Nu var jag inne på helt ocyklat och okänt område, och det gick precis som jag hade fasat för. Varje gång jag följde Skåneleden kom det något parti vandringsled som inte gick att cykla, eller möjligtvis väldigt långsamt. Allra värst var det när jag precis skulle lämna ett större skogsområde och bara följa en kort väg ut, men den gick rakt igenom en gård och var markerad med en skylt privat mark. Hade det varit mitt i natten hade jag nog trotsat förbudet, men nu var där folk på gården, så jag fick vända. Alternativet var en lång omväg eller följa Skåneleden intill. Givetvis var den omöjlig att cykla på, och som om inte det var nog, så var den dåligt skyltad och jag kom bort från leden och fick släpa cykeln genom skog. Sabla Skåneled. Lyckades hitta ut på huvudvägen till sist, men mycket tid och kraft gick förlorat. Humöret var inte på topp direkt.

Vägarna framöver växlade ofta mellan snabb asfalt och ganska snabbcyklad grusväg, och jag tog in lite tid hela tiden. Då kom jag fram till halvvägsstoppet på norra delen, Ekeröd. Planen var egentligen att stanna vid Skåneledsrasten där det skulle finnas vatten, men bara sommartid. Om det räknades som sommar fortfarande visste jag inte, och vågade inte heller chansa, så jag svängde in till Ekerödsrasten längs E22′an istället. Där fanns säkert vatten. Fast vid toaletterna fanns inga kranar, bara inbyggda plåtdass som jag inte ville fylla på vatten ifrån. Mackarna var under ombyggnad och inget vatten där heller. Det slutade med att jag traskade in på restaurangen och fyllde på därinne istället. Gick en hel del tid till spillo där, så nu var det dags att jaga igen. Snart var jag inne på vägar jag hade kört förra året och visste att där inte skulle komma fler överraskningar. Benen kändes inte slitna alls, så trampa på kunde jag göra utan problem. Inte ens i några rejäla uppförsbackar vid Frostavallen kändes det att jag cyklat 30 mil redan. De enda besvär jag hade var övre delen av ryggen, som inte tyckte om ryggsäcken, samt lite skav i sadelregionerna. Här nånstans började det också bli mer och mer nerförsbackar, och eftersom vinden blåste från norr, gick det bara snabbare och snabbare. Det tog inte lång tid innan jag var ikapp tidsplanen och även började komma före. Vid Stockamöllan lämnade jag det sista större skogspartiet, och det blev mer och mer åkermark. Grusvägarna var också väl underhållna, och det var bara rulla fram med ett lätt knastrande under däcken. Härligt. Solen lyste också i ansiktet, och vid nästa pausplats nära Stehag kostade jag till och med på mig att ligga ett tag i gräset och njuta. Humöret på topp med andra ord.

Eftersom jag hade ordnat med upphämtning av familjen i Bjärred, för att slippa köra bil trött, så kunde jag inte komma fram för tidigt. Det var mitt enda bekymmer just nu. Ju mer jag närmade mig målet desto långsammare fick jag cykla, och från sista pausplatsen i Stångby rullade jag mer än trampade.

DSC_0679

Till Långa Bryggan anlände jag ca 18.30 och därmed 20 minuter före solnedgången. Familjen var på plats med kamera i högsta hugg, och en hamburgare och annat smått och gott som belöning. Perfekt målgång. Jag fotade solen lite, men väntade inte hela tiden tills den gått ner, för snart började det bli kallt igen. Bytte kläder och satte mig i bilen för skjuts hemåt till ett välförtjänt bad.

En del skav hade jag fått mot sadeln, och lite av cykelbyxorna i ljumskarna, trots att jag smorde regelbundet med Sportslick. Det var lite svårare än vanligt, för det hade stelnat så av kylan att jag fick pressa ut det ur tuben genom att lägga den på marken och trycka med knät. Jag hade även lite domningar i nedre regionerna, och yttre delen av både händer och fötter. Ryggen och axelpartiet var det värsta, för ryggsäcken tryckte lite här och där beroende på hur prylarna hade lagt sig efter varje öppning. Det var jag beredd på när jag avstod från pakethållaren jag använde förra året, men tyckte ändå att det var värt det.

Rundan är nästintill färdig, men lite omarbetning behövs fortfarande på den norra delen där den gick längs Skåneleden som inte var cykelbar. Det fixar jag under nästa sommar så den blir klar för det första officiella Solvarvet Skåne 2014.

Solvarvets hemsida
Spåret på MapMyTracks
Spåret på Strava

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Solvarvet Skåne 2013-09-27

  1. Ping: Summering tävlingar 2013 | Små och lite större äventyr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s