Bornholm Island Explorer 2012-07-07

Nu skulle jag och Daniel äntligen få revansch för vår ofullbordade tävling för 2 år sen, och det var ingen tvekan om att vi skulle köra XPD-klassen, särskilt som den nu var precis lagom lång för vår smak, med maxtid på 24 timmar. Utöver den fanns en Challenge-klass på 12 h, men då ingick varken inlines eller paddling i havskajak, så det var inget svårt val. Arrangören var en ny förmåga, åtminstone vad gäller Bornholm, men inte andra tävlingar i Danmark. Det var Skandia Adventure Race, som arrangerat många småtävlingar i Köpenhamn och Århus tidigare. Även gedigen egen erfarenhet av långa multisporttävlingar. Vi räknade alltså med att det skulle bli hög standard på tävlingen i år. Momenten som skulle ingå var  MTB, orientering, coasteering, inlines, kajak, bågskytte, repmoment och klättring. Kändes som att det skulle kunna bli en riktigt bra och rolig tävling.

Jag hämtade upp Daniel vid 6-tiden på fredag kväll och körde till Ystad. Där parkerade vi på långtidsparkeringen vid båten som vanligt och cyklade ombord. All packning i en stor ryggsäck på ryggen och en mindre fram. Det första vi gjorde innan vi ens hittade en sittplats var att beställa en Svaneke Classic i cafeterian som vanligt. Överfarten var lugn och skön och vi anlände till Rönne 21.50. Där räknade vi med att bli hämtade med bil, eftersom det utlovades på hemsidan. Ingen bil syntes till och ett annat lag som var med på båten cyklade iväg direkt, så vi gjorde detsamma efter ett tag. Otympligt, men det gick. TC var på samma plats som de senaste 2 åren, vid Blykobbe Efterskole precis norr om Rönne. Vid registreringen fick vi bara ut nummerlappar. Därefter fick vi även provskjuta med de pilbågar som skulle användas i ett moment under tävlingen. Det var riktiga bågar, men utan alla extra attiraljer som sitter på tävlingsbågar. Vi fick riktigt bra kläm på det och satte flera pilar inom det område på tavlan som krävdes för att få godkänt. Efter provskjutningen uppsökte vi vår sovplats, som var en lektionssal. Ett tiotal lag hade redan tagit plats där och börjat bädda ner sig, och det var ganska fullt överallt. I en annan lektionssal skulle vi ställa cyklar och andra prylar, så vi bestämde oss för att sova där istället. Dessutom behövde vi pyssla med utrustningen, så vi behövde ha tänt ett tag till. Ett lag till följde vårt exempel. Innan vi gick och la oss lastade vi om allt som skulle med på tävlingen, och förberedde så mycket det gick. Sedan var det läggdags, men något svårt att somna p.g.a. värmen.

Uppstigning hade vi satt till kl 6 och jag drog på tävlingskläderna direkt, åt frukost bestående av medhavd fil och müsli, samt fixade övrigt morgonbestyr. Briefing och kartutdelning var kl 7. Vi fick ut 11 st kartor i skala 1:25000 som täckte hela ön. Materialet var ett tidigare oprövat, vattenfast plastark i A3-format, ca 0,3 mm tjockt. Så tjockt att det knappt gick att vika. Flera av arken hade tryck på både fram och baksida. Tävlingsreglerna var följande: ta så många kontroller som möjligt och kom tillbaks inom 24 h. Placeringen bestämdes av vem som tog flest kontroller i följd, därefter övrigt antal kontroller och slutligen tid i mål. Överskriden maxtid skulle bestraffas med avdrag på en kontroll i följd för var 5:e minut. Kontrollerna var bara stiftklämmor och vi fick därmed också ett stämplingskort. Slutligen fick vi en enkel roadbook på 2 sidor som bara innehöll kort beskrivning av etapperna.  Ordningsföljd på momenten var Inlines/löpning, MTB-O, löpning, paddling, MTB-O och löpning. En cutoff-tid fanns, och var vid starten på löpningen före paddlingen. Om man anlände dit efter 01.00 fick man inte ge sig ut på paddling. Några äventyr fanns vid vissa kontroller, som repmoment och bågskytte. Ingen avdragen tid vid kö, utan den räknades som tävlingstid.

Vi fick själva rita in kontrollerna från en masterkarta, och det gällde att vara noggrann.  Totalt var det 50 kontroller, och jag och Daniel var bland de första som blev klara. Sedan satte vi oss och ritade in färdväg, och mest tid ägnade vi åt att planera var vi skulle åka inlines och var vi skulle springa under första sträckan. Vi hann med att rita in väg till nästan alla kontrollerna. Utöver det skulle även cyklar, paddlingsväska och dropbag lämnas in för transport till olika växlingsplatser. Sedan drog vi på våra inlines och ställde upp för start. Även challenge-klassen skulle starta samtidigt, dock med cyklar istället.

Starten gick kl 9 och vi rullade iväg i riktning norrut. Det var cykelväg en bra bit. Några lag låg framför oss, men vi var något snabbare, så dem rullade vi snart om. Vi var ca 4 lag i täten och övriga lag bakom syntes knappt till. Danskar verkar inte så vassa på inlines. Jag tyckte det gick i väldigt makligt tempo och försökte dra på lite men Daniel hamnade efter hela tiden så jag anpassade farten till det. Kändes som att vara ute på en glidarrunda. Vi gjorde dock en liten felsväng och de andra kom ikapp, och förbi, och nu brydde vi oss inte om att passera igen. Till första kontrollen vid Safirsjön kom vi alltså som lag två och började byta om till löpskor eftersom kontrollen låg ca 50 m in på en lerig skogsstig. Ledarlaget, Copenhagen Adventure Sport, sprang dit barfota och tjänade massor av tid. De två efterföljande lagen bakom traskade ut med inlines på, och kom ut på stigen före oss, men vi sprang snabbt om dem. Den tiden tappade vi dock igen när vi skulle byta tillbaks till inlines. Då var vi på fjärde plats plötsligt, och vår strategi visade sig alltså vara sämst. Övriga efterföljande lag kom dit just när vi skulle dra iväg och det blev ett väldigt ståhej bakom oss.

Vi rullade iväg och gick om de två lagen igen ganska snabbt, och kom även ikapp ledarna just när vi var framme vid nästa kontroll i Hasle hamn. Den skulle ligga längst ute på en vågbrytare enligt kartan, och den var inte förbunden med fastlandet. Vi stannade vid hamnkajen och började byta till skor, när vi såg att Challenge-lagen befann sig längre bort i hamnen, så vi rusade dit istället. De var på väg tillbaks från den rätta vågbrytaren och hade precis simmat i vattnet. Vi sprang ut, kom till simstället som bara var 3-4 m brett, och drog av tröjorna för att hålla åtminstone dem torra ett tag. Det gick långsamt att ta sig fram på de stora stenblocken, inte minst för att de var blöta av Challenge-lagens framfart med blöta skor och kläder. Efter en stunds klipphoppande kom vi fram till en kontroll ungefär halvvägs ut där vi sett Challenge-lagen stämpla, men vi visste inte om vi hade samma kontroll. Enligt både karta och kontrollbeskrivning skulle den ligga längst ut. Kontrollsiffran visste vi inte, och hade lämnat beskrivningen i ryggsäcken. Både vi och de övriga lagen bestämde därför att ta oss hela vägen ut och kolla. Det tog en väldigt lång tid på de hala klippblocken. Givetvis fanns det inget där och vi tog oss långsamt tillbaka. Det gynnade såklart efterföljande lag som nu hade börjat komma ikapp. De såg att vi stämplade där och kunde göra detsamma och tjänade massor av tid på det. Nu var vi ett helt gäng som lämnade hamnen ungefär samtidigt, och vi hade inte koll på hur många lag som kom iväg före oss, men minst 3-4 st.

Nu hade det även börjat regna lite lätt, men det räckte för att asfalten skulle bli ganska hal på sina ställen. Backen upp från Hasle var särskilt hal och det var svårt att få fäste med inlineshjulen. På cykelbanan därifrån såg vi ett antal lag framför oss och började jaga. Några av dem lyckades vi passera, men minst ett lag var fortfarande kvar framför oss. Vid Teglkås nere vid havet igen tog asfalten slut, och där fick vi byta om till löpskor och stuva ner våra inlines ordentligt i ryggsäckarna, för nu väntade en hel del löpning. Det började med en stig längs västkusten där jag sprungit förut på en tidigare tävling. Första kontrollen var vid Jons Kapel där vi såklart skulle hela vägen ner för trätrappan och sen upp igen. Därefter vidare på stigen som följde branten uppe på höjden tills vi kom till Vang där kontrollen skulle ligga ute på en pir. Vi hade lite problem att hitta en väg ner för branten och då hann laget med de yngre svartklädda killarna, Copenhagen Adventure Sport 2700, ikapp oss. Jag lyckades hitta en smal och brant liten stig ner och de följde efter. Väl nere var de lite snabbare på att få av sina ryggsäckar och springa ut på piren, men eftersom vi visste att det kunde bli kö vid nästa kontroll så tog vi i lite extra och spurtade om dem på tillbakavägen. I stenbrottet  intill hamnen skulle vi upp på en avsats och göra ett litet uppdrag. I änden på ett rep hängde en stor säck fylld med sten som vi tillsammans skulle dra upp ca 10 m. Daniel fick ta spjärn med fötterna mot en betongkant och jag satt bakom honom. Han tog i med alla sina Military Fitness takter och vi drog i takt i full fart. Jag hann knappt med att dra undan repet, så Daniel tog nog det mesta av vikten. Det gick fort som tusan och vi var snabbt iväg igen, nu med lite utökat försprång till CAS.

Vi fortsatte längs stranden och kom bort till Pissebäcken bara någon km norrut. Där hittade vi kontrollen ganska snabbt tack vare Daniels skarpa blick, men därmed visade vi också för det efterföljande laget CAS var den var någonstans. Därefter lämnade vi stranden och tog stigen upp för branten, för vi skulle till en väg och åka inlines igen. En lång stigning senare kom vi upp, och det visade sig vara grusväg istället för asfalt. Nu kunde vi välja på att återvända ner och ta stig längs havet trots allt, eller springa på grusvägen som var klart längre. Vi valde grusvägen. Dels för att det är jämnare underlag, och dels för att det skulle bli asfalt med säkerhet en bit bort.  Löpningen tog en god stund, men så småningom kom vi fram till asfaltvägen och kunde byta till inlines. Dem åkte vi på hela vägen bort till parkeringen vid Hammershus där vi bytte tillbaks till skor och gömde våra inlines i en buske. Kontrollen skulle vara vid havet nordväst om borgen, så vi sprang dit och hade turen att få se tävlingsledaren på väg åt samma håll, så vi bara hängde på honom. Vid klipporna mot havet stod två funktionärer som delade ut flytvästar och instruerade var vi skulle hoppa ner i vattnet och sen simma runt en klippa, gå iland och klättra upp på andra sidan klippan. Hoppet var inte särskilt högt, bara 4-5 m. Alltså var det bara byta ryggsäck mot flytväst och hoppa i vattnet. Det var inte särskilt kallt, kanske 16-17 grader. Vi simmade runt, kravlade uppför den ganska branta stigningen tillbaks och först då fick vi stämpla i kontrollen. Bytte tillbaks till ryggsäck och sprang samma väg tillbaks till våra inlines vid parkeringen. Därifrån blev det bara en kort tur på asfalt varav en del på en lite väl brant nerförsbacke på väg ner mot Hammershamn som plötsligt övergick till kullersten efter en krök. Det var på gränsen att vi hann stanna i tid. Där var det lagom att byta till löparskor igen och ge oss ut på Hammeren, ett Kullabergslikt bergsparti. Först hade vi en kontroll på västra sidan nere vid vattnet och därefter var nästa högst upp vid fyren. Många höjdmeters skillnad såklart. Därifrån gick det en asfaltväg som vi skulle följa, men den var lite väl smal, brant, och framförallt serpentinslingrande för att vi skulle våga åka inlines på den. Därför sprang vi en bit på den istället, tills vi tyckte att den planat ut tillräckligt. Då bytte vi till inlines och givetvis blev den brant och slingrig igen redan efter första kröken. Jag rullade på och höll mig på benen med nöd och näppe, men hörde ett vrål från Daniel en bit längre bak. Började sakta bege mig tillbaks igen för att se vad som hänt, och mötte honom till sist gåendes med inlinesen i händerna. Han hade fått för hög fart och tvingats lägga sig på asfalten för att inte flyga rakt ut i skogen i en kurva. Det blev inget blodvite men han hade ont i höften, och svor en hel del. Jag rullade vidare och väntade in honom i slutet på vägen där den kom ut till byn Sandvig.

Vi skulle genom byn och vidare norrut till en annan fyr. På väg dit mötte vi CAS och lite senare även ett lag med namnet ATB2Q12 som vi skulle komma att träffa flera gånger senare. Ut till fyren ledde en lång, slingrande cykelbana och väl där fick vi byta till vanliga skor igen, för det var ytterligare en bit på klippor innan vi nådde kontrollen allra längst norrut på Bornholm. Sedan var det samma väg tillbaks till Sandvig. Därmed kunde vi också räkna ut hur långt efter vi låg de båda andra lagen, och det var ca 20 min efter CAS och 10 efter ATB2Q12. Vi mötte också ett jagande lag, och dem hade vi minst 15 minuter försprång till. Det felaktiga vägvalet med inlines tappade vi alltså 15 minuter på, eftersom Daniels vurpa tog ca 5 minuter. Nu åkte vi en kort bit söderut på asfalt, och efter det fick vi springa någon km på grusväg till Stenbrottsmuseet där vi skulle utföra några äventyr. Jag har varit där 2 ggr tidigare, en gång för klättring och en gång för firning. Den här gången hade de spänt upp ett grovt rep, typ gympasalsrep, ca 5 cm tjockt, med en stålvajer ovanför, mellan två klippväggar. Avståndet var ca 50 m och det var 80 m ner till marken. En i laget skulle kravla över repet till andra sidan. När vi kom dit stod det redan 4-5 lag och väntade på sin tur, och det var inte bara XPD-lag, utan även Challenge-lag. De sa att det tog en väldigt lång tid. Alternativet till att vänta var att utföra det andra äventyret i stenbrottet först. Det var bågskytte. Problemet var att vi inte fick behålla vår plats i kön om vi gjorde det. Eftersom vi hade ca 15 minuters försprång räknade vi med att hinna skjuta klart innan nästa lag kom. Alltså sprang vi ner till botten på stenbrottet, vilket tog några minuter, och sedan fick vi skjuta 3 pilar på ett mål som var 30 cm i diameter ca 20 m bort. Borde gå lätt om vi var lika bra som på träningen tidigare. Daniel fick börja och satte första skottet perfekt. Det andra skottet däremot flög helt snett, studsade på bågen på något vis. Då fick jag skjuta sista skottet istället. Hade inga problem att spänna bågen eller sikta, så det kändes bra. Tyvärr hände samma sak, pilen touchade bågen och flög helt åt skogen. Vi fick därmed 10 minuter strafftid att sitta av, 5 min per skott. Under tiden vi satt där kom ett mixlag från Challenge och missade alla sina tre skott. När tiden var slut sprang vi tillbaks upp och det tog säkert 5 minuter. Givetvis hade ett lag till hunnit komma dit och hamnat före oss i kön.

Anledningen till den långa kön var att det tog en evig tid för de tävlande att ta sig över på repet. Under tiden vi hade varit nere och skjutit hade bara en person kommit över. Det tog alltså minst 20 minuter. Under tiden hade regnet bara ökat mer och mer och vi började frysa. Jag drog på min vindjacka och Daniel sin regnjacka. Vi passade även på att äta, och Daniel åt sin pizza. Jag hade min lastad på cykeln tyvärr. Flera av mina andra matalternativ krävde vatten för att bli ätbara, och det ville jag inte slösa med eftersom det började ta slut och något att fylla på här fanns inte. Typiskt, så det blev bars istället. Väntetiden uppskattades till över en timme, så slutligen bestämde funktionärerna att man behövde vänta max 40 minuter och sen få stämpla kontrollen utan att göra äventyret. Vi var bara ett lag ifrån vår tur när den tiden gick ut, men sen skulle det också ta tid att klättra över så det var inget svårt beslut att hoppa över det. Vi det här laget var vi rejält genomblöta och frusna och behövde få röra på oss.

Från stenbrottsmuseet var det bara en kort löpning innan vi kom fram till asfaltväg och kunde dra på våra inlines. Lag ATB2Q12 kom ikapp just som vi hade bytt färdigt och drog iväg. De var dock långsamma på inlines så dem borde vi kunna dra ifrån. Vi var på tredje plats just då. Först rullade vi ner till Allinge och sedan längs östkusten söderut på inlines hela vägen med undantag av några avstickare till fots för att plocka en och annan kontroll. Vid dessa bekräftades det vi trodde, att laget bakom tappade mer och mer. Särskilt vid en kontroll som tog lång tid för oss att hitta vid ett bäckutlopp, och trots det kom de inte dit innan vi stack iväg. Vi höll bra fart trots ganska hal asfalt ibland. Det var mestadels cykelbanor men ibland var vi ute på vägbanan och körde. Som tur var inte så mycket trafik, så det gick bra. Kroppen kändes finfin vid det här laget. Slutligen anlände vi till  cykelväxlingen, efter en lång och seg uppförsbacke inåt land. Det första jag gjorde var att börja äta min pizza som jag hade på cykeln, eftersom jag låg lite efter enligt matplaneringen och var lite hungrig. Nu skulle jag också äntligen fylla på Camelbaken som hade tagit slut en god stund sen, men något vatten hade de inte. Funktionärerna verkade helt oförstående att vi behövde vatten. De hade däremot te. Mycket konstigt. Laget före oss, CAS, var kvar när vi kom , men stack ganska omgående. Vi tog ganska god tid på oss med omlastning och annat. När jag skulle lägga de nästföljande kartorna i karthållaren på cykeln gjorde jag en otrevlig upptäckt. De som låg ytterst i bunten hade blivit skavda av mina inlines som jag hade tagit ut och lagt in  i ryggsäcken flera gånger. Delar av kartan var helt blank. Särskilt en av kommande cykelkontroller, men också några mycket längre fram i tävlingen. Funktionärerna på växlingsplatsen hade inga kartor. Så det fick lösa sig längs vägen bestämde vi. I värsta fall skulle vi få vänta in efterföljande lag och hänga på dem. Alltså lämnade vi in våra inlines till funktionärerna och gav oss iväg. Efterföljande lag hade fortfarande inte anlänt, så vi hade ett rejält försprång.

Det var några km på asfalt till första kontrollen i Rø Plantage, och där trampade vi på med bra fart. Sista biten var på skogsväg, och sedan fick vi lämna cyklarna för att springa ca 100 m in i skogen och ta kontrollen. Väl tillbaks vid cyklarna ser vi precis hur ett Challenge lag är på väg, så vi stannar och frågar om  de har samma kontroll som vår nästa, alltså den som är bortskavd på vår karta. Det har de, så medan de springer till kontrollen i skogen får vi låna deras karta och rita av färdvägen fram till den. Bra att jag hade en vattenfast penna med mig. Blir klar precis lagom till att de återkommer från kontrollen. Sån underbar tajming. Samtidigt dyker ATB2Q12 upp. De måste både ha växlat och cyklat väldigt snabbt. Vi sticker iväg när de ger sig in i skogen och hinner bara nån km innan Daniel upplyser mig om att det sprutar vätska från mitt bakhjul. Det är punkatätningsmedlet jag har hällt i i förebyggande syfte i de lätta men ganska tunna slangarna. Känner inte punkan själv men stannar och ser att det pyser och sprutar från ett hål. Bara av med bakhjulet, av med däcket, fram med reservslang och sätta ihop. Sen pumpa igen med kolsyrepumpen. Den räcker inte för att fylla däcket helt, men tillräckligt för att cykla på. Vi bestämmer oss för att pumpa färdigt med Daniels handpump senare om vi får tid. ATB2Q12 passerar oss under tiden. Vi cyklar vidare efter min handritade karta och möter efter en stund både Challenge laget och ATB2Q12. Var är de på väg? Jag var helt säker på att vi var rätt, men blir såklart orolig. Kort därefter hittar vi kontrollen precis där jag ritat in den. Härligt. Nästa kontroll var ut på asfaltväg igen, och  den skulle vara vid en bro, nere. Vi kom till bron och såg en bäck nedanför och en liten väg som gick parallellt med vår. Vi cyklade tillbaks en bit och krånglade oss ner på den. Där la vi cyklarna, följde bäcken och hittade kontrollen nerifrån. Typiskt nog var den precis nedanför stora vägen och just då anlände ATB2Q12 och tog den snabbt och lätt från det hållet. Vi skulle sedan tillbaks till cyklarna på lilla stigen och sen ut på stora vägen igen. ATB2Q12 behövde bara fortsätta rakt fram. Där tappade vi flera minuter gentemot dem. Vid nästa kontroll nere vid havet stötte vi på dem igen, men den här gången måste vi ha kört samma väg och ändå hade vi tappat ytterligare några minuter. De var helt klart snabbare cyklister än vi var. Därefter tog vi ytterligare två kontroller med bara asfaltcykling och lätt navigering innan vi kom fram till Svaneke där vi skulle byta till löpning. Det här var platsen med Cutoff-tid för att få ge sig ut på paddlingen längre fram. Gränsen var kl 01.00 och vi var framme ca 19. Kändes som att vi låg bra till alltså.

På plats vid växlingen var både CAS och ATB2Q12, samt två funktionärer. CAS stack iväg ganska kort efter att vi anlänt och ATB2Q12 växlade väldigt fort och kom också iväg kort efter. Vi tog lite längre tid på oss som vanligt, och inte heller här fanns det något vatten. Jag fick hälla över det lilla jag hade kvar i cykelflaskorna till Camelbaken. Funktionärerna ursäktade sig över bristen på vatten, men bjöd istället på hett te och även mackor. Det fick bli en macka eftersom jag inte kunde blanda till vare sig nudlar eller välling i brist på vatten. Cyklarna lämnade vi kvar här och gav oss ut på en löpsträcka, ca 1 mil på asfalt hela vägen till nästa TA. Ingen kontroll på vägen, utan bara tråkig transportlöpning. Halvvägs kom vi ikapp ATB2Q12 som gick. Vi frågade om de hade något problem, men nej, de bara valde att gå. För vår del kändes det helt OK att springa, särskilt nu med lättare ryggsäck utan inlines att släpa på. Trots det gick vi några partier i uppförsbackar för att spara krafter. Mina skor, Asics Gel Trail Racer, var perfekta som funkade lika bra på asfalt som trail. Vår karta till denna etapp var också ganska blanksliten, men just själva kontrollpunkten fanns kvar, och det var i stort sett bara följa huvudvägen, så det var inga problem att hitta rätt. Målet för sträckan låg i Nexö på kajakklubben. Vid infarten till Nexö passerade vi en kiosk, där vi stannade till och köpte varsin kall Coca-Cola och tog med till växlingsplatsen. Där var CAS fortfarande på plats och höll på att förbereda sig inför kajakpaddlingen. ATB2Q12 anlände inte långt efter oss trots att de hade gått. Vår tid i kiosken tog förmodligen mer tid än vi trodde. Det tog en god stund för mig och Daniel att bli klara. Bland annat gällde det att välja en bra kajak i den hög som fanns tillbuds. Jag fick nöja mig med en sämre, medan Daniel lyckades hittade den bästa som fanns. Båda var olika typer av havskajaker i plast. Vi lastade om prylarna för att ha det viktigaste lättåtkomligt på däck, medan ryggsäcken åkte ner i en packlucka. Sedan åt vi vars en grötkorv som vi haft liggande i paddelsäcken hitkörd av funktionärerna. Inte heller här fanns det något vatten, men det var p.g.a. otur eftersom någon stängt av kranen inifrån huset och funktionärerna inte hade nyckeltill huset. Så återigen hade jag för lite, men tack och lov hade jag nu fått i mig en cola och en grötkorv, så hunger och törst var åtgärdade. Det är viktigt att fylla på ordenligt inför en lång paddling. ATB2Q12 kom iväg långt före oss. Antingen är de väldigt snabba växlare eller vi som är långsamma. Förmodligen lite av varje. Just nu var vädret ganska OK och det såg inte ut att bli något regn på ett tag. Därför nöjde jag mig med bara en cykeltröja på överkroppen och tights på benen.

Vi började paddla norr om Nexö och skulle söderut, runda Dueodde och sen västerut till Boderna. Det skulle vara ca 25 km enligt kartan. Första kontrollen låg i Snogebäck 4-5 km söderut. Kontrollen var lite svårfunnen uppe på land vid ett långgrunt parti med gott om stora stenar, så det blev en hel del trixande manövrering. Direkt efter skulle vi passera Snogebäcks hamn, så där svängde vi in och gick i land. Precis som vi trodde fanns där en toalett där vi äntligen kunde fylla på vatten. Vidare därifrån var allt på topp, vädret var finfint, inget regn för tillfället, knappt nån vind och ett stilla hav utan vågor. En lätt dyning bara, men den kom bakifrån och gav lite extra skjuts kändes det som. Nu var det ca 5 km till nästa kontroll vid Dueodde fyr. Vi anlände dit och träffade precis på ATB2Q12 som hade tagit kontrollen och skulle ge sig av igen med kajakerna. Vi skulle springa ca 500 m genom strandskog till kontrollen, och det började skymma, så pannlamporna åkte på innan vi gav oss av. Vi hittade fram helt perfekt och sprang tillbaks till kajakerna igen. Fortfarande gick det att paddla i bara kortärmad cykeltröja trots att solen gått ner. När vi kommit runt udden och vände åt väster blev vågorna större och vinden kraftigare. Givetvis motvind. Det började även regna så smått. Sakta blev det bara värre och värre och det sköna förbyttes till ett monotont nötande, bara paddla, paddla, paddla. Vi skulle till nästa lilla hamn, och det tog en god stund i motvinden som nu var ganska kraftig. Ännu inga stora vågor, men det stänkte från paddeltagen så det blev konstant blött och vi började frysa mer och mer. Att stanna för att dra på kläder tyckte vi inte var lönt förrän vid kontrollen. Till sist kom vi fram till hamnen, och såg kontrollen direkt på stenblocken på utsidan av vågbrytaren. Vi paddlade förbi hamnen och landsteg på stranden bredvid. Jag kom i land och drog upp kajaken när det plaskade till bakom mig och det började sväras högt. Daniel hade tappat balansen när han skulle kliva ur, och plurrade i stort sett med hela kroppen i vattnet. Vi drog på oss våra extrakläder, åt lite mat och stämplade kontrollen. Innan vi kom iväg igen frös vi så vi skakade båda två.

Nu var det rejält mörkt, samtidigt som en dimma hade dragit in. Det duggade lätt, men vinden hade avtagit något. Det sista var en himla tur, både för att vi slapp bli nerkylda och för att vi inte behövde kämpa emot i paddlingen. Vi paddlade med pannlamporna släckta eftersom det bara blev en upplyst vägg av dimma framför en. Vi behövde se stranden hela tiden för att hålla oss på lagom avstånd. Det var väldigt långgrunt, och gick vi för nära kunde vi fastna i sanden eller stöta emot någon av de många stenar som låg lite här och där. Ibland stack de upp över ytan och skapade vågor i vattnet, men oftast syntes de bara som svarta skuggor. Att stöta emot en sån kunde lätt välta kajaken. Vi behövde även se stranden för att hålla koll på hur långt vi kommit, men den var så enformig och diffus att det var väldigt svårt att få ihop den med kartan. Istället tog vi hjälp av klockan för att veta hur långt vi paddlat. Det hade vi kalibrerat in under den ljusare delen av paddlingen. Sista kontrollen skulle vara på stranden en bit efter en udde, men att se vad som var udde var inte lätt med så dålig sikt. Vi gick efter klockan och hoppades på att vi prickat rätt. Kontrollbeskrivningen sa ”strand, vid stig”. En ganska stor stig, eller väg skulle det vara enligt kartan. Vi hoppade i land och började leta. Allt såg likadant ut åt bägge hållen. Skogen skulle ta slut nära kontrollen, men det var svårt att avgöra om de glesa träden var skog eller inte. Efter en stunds letande längre och längre åt båda håll hittade jag till sist en liten stig på andra sidan sandvallen längs stranden, och följde den en bit bort. Där var kontrollen. Den stora vägen på kartan var också där, en bra bit från stranden. En sån tur att vi hittade den. Vi hörde senare att minst två lag hade gett upp den kontrollen efter att ha letat i över 2 timmar.

Härifrån var det bara några kilometer kvar till mål, och vi var rätt trötta på paddling vid det här laget. Slutligen såg vi landstigningsplatsen som låg precis före en hamn, och blev mötta av tävlingsledaren själv. Han hjälpte oss dra upp kajakerna. Just då hade regnet ökat mer och mer. Vi tömde kajakerna på prylar och började lasta över på cyklarna. Jag bytte till en torr underställströja som snabbt blev blöt igen. Hade bara vindjacka utanpå som inte höll regnet borta. Nu fick vi också reda på att många andra haft problem med blankslitna  kartor, så därför fick vi kika på tävlingsledarens dator och rita av de partier vi saknade. Vi stod inne på en hamntoalett som luktade illa, men den var åtminstone torr och aningen varmare än utomhus. Jag fyllde på vatten och blandade till både en nudelpåse och en vällingpåse när jag äntligen hade tillgång till vatten. Vällingen tryckte jag i mig direkt, medan nudlarna fick ligga och dra ett tag.

Nu var det cykling en bra stund framöver, kanske ända till slutet. Klockan var ca 2 på natten. Färden började på asfalt och vi trampade på ordentligt för att få upp värmen. Vi tog två lätta kontroller på asfaltvägar norrut innan vi kom in i skogarna mitt på ön. Först var det Povelsker plantage och där susade vi fram på de otaliga cykelvägarna kors och tvärs genom skogarna. Underlaget växlade ofta mellan grusväg och dålig asfalt. Vi höll god fart och hittade rätt trots en karta med flera blanka partier och bara nödvändiga vägar inritade. Det bara rullade på och vi betade av kontroll efter kontroll. Snart kunde vi släcka pannlamporna också när det blev tillräckligt lust. Vädret var omväxlande och det kom några skvättar varje gång vi hade torkat, bara för att jävlas. Vi passerade en hel del bekanta platser från tidigare tävlingar, Pederskerplantage, Åker plantage, Almindingen. Kul. Vid kontroll 40 fick vi problem med kartan igen eftersom det jag ritat i från tävlingsledarens dator hade försvunnit än en gång, och kontrollen låg en bra bit ifrån vägen. Vi hade lite diffusa minnen av kartan, men de skilde sig åt. Nu fick vi nytta av min telefon, eftersom jag hade tagit foto på datorskärmen också för säkerhets kull. Tack vare en av bilderna lyckades vi hitta kontrollen några hundra meter från vägen. Lite tur igen. Nästa kontroll var inte långt därifrån, vid utsiktstornet Rytterknegten, förmodligen öns högsta punkt. Lätt att hitta. En kontroll till i Almindingen innan vi lämnade skogen och kom ut på asfaltvägar igen. Det var nästan en mil på asfalt västerut till nästa kontroll, nere i ett stenbrott. Att hitta stenbrottet var lätt, men inte vägen ner i det. Det var ett gigantiskt stenbrott och fyllt med dimma så vi såg inte botten på det. Dessutom var det fullt av skränande måsar som använde det som häckningsplats. Det kryllade av unga måsar som inte lärt sig flyga än. Vi cyklade och gick runt mer än halva stenbrottet innan vi kom till serpentinvägen som ledde neråt, och den var lång. Djupet på stenbrottet var minst 100 meter, och där fanns en liten sjö längst ner. Förmodligen var vi under havsnivå, så vi kom från högsta punkten till lägsta punkten på ön. Där nere hittade vi kontrollen och sen skulle vi bara upp igen. Det tog sin lilla tid av enträget malande på låga växlar och slitna ben.

Väl uppe ur stenbrottet var det dags för strategiplanering. Tiden för senaste målgång började närma sig. Klockan var ca 7 och vi hade alltså 2 timmar kvar tillgodo. Målet låg bara 4 km bort i nordvästlig riktning, men följande kontroller i turordningen låg ca 1 mil cykelväg i motsatt riktning. Det kunde bli för tight att ta de kontrollerna. Vi hade tagit 43 kontroller i rätt följd och var ganska säkra på att efterföljande lag var långt bakom. Lagen framför kanske vi skulle kunna gå ikapp, men bara om de navigerat bort sig eller kroknat. Det fanns 4 kontroller kvar i söder, och därefter 3 kontroller i Rönne väster om oss, om vi skulle ta dem i rätt ordning . Vi bestämde oss för att bryta ordningsföljden och ta några av dem i Rönne som extrakontroller istället. Första låg i Rönne hamn. På väg ner i hamnen mötte vi CAS löpandes därifrån. Vi var inte långt efter dem alltså. Då läste vi kontrollbeskrivningen och såg att det var växling till löpning vid den kontrollen, och det stod Obligatorisk. Jag tolkade det som att det bara gällde om man följde ordningsföljden, annars kvittade det om man sprang eller cyklade. Daniel höll inte med, men gav sig. Vi bestämde oss för att strunta i den kontrollen för att slippa springa resten av vägen, för vi hade ändå inte hunnit ikapp CAS till fots. Istället cyklade vi vidare till nästa kontroll norr om Rönne i småbåtshamnen och kom ikapp CAS precis innan. De blev väldigt upprörda över att vi cyklade och tyckte att vi fuskade och gjorde så för att slå dem, men jag förklarade att det kunde vi inte göra eftersom vi inte hade tagit föregående kontroll och därför hade en extrakontroll mindre. De hade lika många i ordningsföljd som oss. För att slippa kommande diskussioner och eventuella anklagelser om fusk bestämde vi oss för att skippa alla extrakontroller och bara cykla i mål. Vi anlände till mål kl 8.02 och hade alltså 1 timme tillgodo mot maxtid. Ett lag, Salomon Trail Tour, hade redan gått i mål med alla 50 kontroller i följd, kl 7.21. Lite senare anlände CAS med samma antal i följd som vi hade, men med fler extrakontroller, och slog oss alltså. Även om vi tagit dessa hade vi fått sämre tid. Bara 11 minuter före maxtid anlände ATB2Q12 med alla kontroller i följd. Dem hade vi legat jämnt med under första halvan av tävlingen, så deras avslutning var betydligt bättre än vår. Anledningen var förmodligen att de var mycket bättre cyklister, och kanske även paddlare. De växlade väldigt snabbt också, och slutligen hade de överlägsen lokalkännedom, eftersom de själva varit tävlingsarrangörer för denna tävling de senaste 4 åren.

Vår placering blev alltså nr 4 av 11 lag. Det var vi helt klart nöjda med. Vi duschade, bytte om, och kort efter sista målgång öppnades matsalen på skolan och tävlingsledningen ställde fram all möjlig frukost med mackor och pålägg, men det bästa av allt var stekt bacon och korv. Underbart gott. Vi åt oss mätta och gick sedan för att sova en timme innan vi skulle tillbaks till färjan. Utrustning och kläder tryckte jag bara ner i en salig blandning i stora och lilla ryggsäcken. Den här gången fick vi skjuts av tävlingsledaren med bil tillbaks Rönne. Eftersom det var gott om tid kvar tills båten skulle gå, la vi prylarna och cyklarna vid incheckningen till färjan och traskade upp till torget och hamburgerkiosken där. Efter en så här lång tävling är matunderskottet ganska stort, så vi var hungriga igen. Där åt jag en av de godaste hamburgarna jag ätit på länge. Väl på båten sov vi en timme till innan vi anlände till Ystad och möttes av en solig och varm sommardag. Typiskt. Bornholm hade ju inte visat sig från sin bästa vädersida i år, men tävlingsmässigt är ön fortfarande något av det bästa jag kan tänka mig. Perfekt multisportö, och jag ser redan fram emot nästa års tävling.

Tävlingens hemsida

Advertisements
Det här inlägget postades i Tävlingsrapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s