Team Create Coasteering 2011-12-08

Gänget bakom det populära och snabbt växande Markusloppet, Team Create, hade i år bestämt sig för att arrangera ytterligare en ultratävling, och eftersom den utnämndes som lång, blöt och utmanande, med inslag av orientering, hoppade jag på innan jag visste tillräckligt mycket om det var något som passade mig. Fast det brukar bli bra när de arrangerar nåt, så jag var inte särskilt orolig.

Ett tag senare kom det fram att det skulle bli en Coasteering längs Skåneleden på Österlen, alltså den sträckning jag redan sprungit en gång på Gax, fast nu ganska mycket kortare, samt åt andra hållet. Starten skulle vara i Nybrostrand, nära Ystad,  och målet i Simrishamn. En sträcka på 46 km om man sprang bästa väg mellan kontrollerna. För en del såna skulle det vara också, och det utlovades blöta fötter emellanåt, men dock ingen simning. Passade mig finfint. Löpträningen utökades något med enstaka längre långpass, dock inte fullt så många som egentligen behövts. Nya skor inköptes, ett par Inov-8 RocLite 285, ganska lätta på 285 g, väldigt låg våtvikt, vilket är viktigt om man ska bli blöt och springa långt, en lagom välmönstrad sula, och slutligen något mindre dämpning, som kanske inte är det bästa om man ska springa långt, men ändå bra för terränglöpning, vilket det skulle bli större delen. Köpte även ett par Sealskinz-strumpor med GoreTex för att slippa lång tid med kalla, blöta fötter, men de var inte sköna att springa i, så de ratades.

Packlistan var inte så svår, för vi hade inga depåer, och det man hade med sig var inte mycket, bara lite förstärkningsplagg om vädret blev riktigt dåligt, lite första förband, något att äta och dricka. Utöver det fick vi vars en påse på 10 liter som skulle transporteras till målgången för att kunna byta om till nåt torrt och varmt. Det blev mycket fleece i den påsen. Någon dusch skulle det inte finnas vid mål. Vid start fanns det ännu mindre, inte ens en toalett.

På tävlingsdagen körde jag hemifrån kl 6.45 och åkte först till pågatågstationen i Köpingebro, där vi kunde ställa bilen för att ha den lättillgänglig när vi kom tillbaks med tåget från mål. Någon transport arrangerades nämligen inte. Möjligheten fanns att köra hit och dit ihop med andra tävlande så att det skulle finnas bilar både vid start och mål, men jag körde själv och så fick det lösa sig på nåt sätt. Min första plan var att ställa bilen vid stationen och springa ca 4 km till starten, men jag bestämde snabbt att det var viktigare att ha en bil vid starten, där vi ändå skulle vänta ca 1 timme innan starten gick, och även rita in kontroller på kartan. Så jag bara svängde in om stationen för att pejla hur det såg ut där och just då ser jag två löpare låsa sin bil och göra sig beredda att jogga till starten. Jag frågade dem om de ville ha skjuts och det ville de såklart. Det var Kristina och Peter från Anderstorp som även brukar tävla multisport under lagnamnet AOK Team Atlas. Vi kom fram till starten kl 8, precis då kartorna skulle börja delas ut. Tävlingsledningen bestående av Tobbe och Pernilla var de enda på plats förutom oss. Kartan var jättestor, en terrängkarta skala 1:50.000 med måtten ca 50×100 cm. Till den fick vi ett inplastat ark med koordinater för samtliga kontroller, 21 st, som vi själva fick rita in på kartan. Lite småpilligt och ändå så viktigt att det blev rätt. Tur vi hade en varm bil att sitta i, för det blåste väldigt kraftigt från havet och temperaturen var bara ca 4°. Med den kyleffekten blev det många minusgrader. Så vi satt i lugn och ro och ritade in alla kontroller, dubbelkollade varann och hade det småmysigt. Dessutom hade vi belysning i bilen, vilket var ytterligare en fördel eftersom det fortfarande var lite dunkelt ute. Fler och fler bilar anlände, och kl 8.30 var det genomgång. Vi fick besked om att några kontroller var strukna och några flyttade p.g.a. den starka vinden, som tydligen hade varit ännu värre dagen innan, rena stormen. Efter det värmde vi oss i bilen igen sista stunden före start, lämnade in påsen med ombyteskläder och fixade sista detaljerna. Under tiden hann det komma en blöt hagelskur också, och vi var ganska oroliga för vädret. Många klädde nog på sig lite extra p.g.a. detta. Jag chansade på att det skulle bli bättre och hade bara t-shirt under löparjackan, men garderade med lösärmar som jag lätt kunde dra av om det behövdes. På benen hade jag vintertights för längdskidåkning med vindskyddad front. På huvudet en buff, och löparhandskar på händerna. På vaderna hade jag kompressionssleeves, både för att värma lite extra och för att ge lite återhämtningseffekt redan under loppet. Det blev som sagt vanliga löparstrumpor, tjockare varianten, på fötterna, men skyddade med gaiters för att slippa sand i skorna.

När starten gick lite över 8 var vi 23 löpare som satte av i lite olika riktningar. Jag och mina två multisportande medresenärer, och Henrik Hansson från Heleneholms Multisport drog rakt ut i terrängen för att ta närmaste vägen till en grusväg som vi sen skulle följa en god stund. Först trodde vi att det var ett lyckat drag eftersom ingen annan syntes framför oss, men en stund senare såg vi att ett stort gäng som hade valt vägen längs stranden låg före, och den alltså var snabbare. Några av dem höll riktigt hög fart och hade redan fått ett bra försprång. När vi sammanstrålade hade jag ca 10 löpare framför mig. Vi sprang på en öppen hed på Kabusa skjutfält och vinden i ryggen gjorde det riktigt kul att springa. Bara ut med armarna och nästan lyftas fram. Redan efter ett par km vek vi av från grusvägen och ut på gräset, som tack och lov var ganska kort och därmed lättsprunget. Nu närmade vi oss Hammars backar och de böljande kullarna tornade upp sig framför oss. De går från havsnivå och upp till 40 m höjd i varierande lutningar. Vår första kontroll satt uppe på den första höjden vi kom till, och var lätt att hitta. Vinden där uppe var riktigt häftig. Fritt blås från havet. Sen var det vidare upp mot nästa höjd, och de flesta valde en väg inåt land som gick på låg höjd större delen, och även i lä, fast den var betydligt längre än rakt på som jag valde. Det var mer kuperat, och något svårlöpt, men vinden var mer till nytta än besvär. Längs vägen fick jag lite sinnesförvirring och började leta alldeles för tidigt vid ett gäng plåtskjul som stod där, men några andra löpare sprang förbi mig och verkade säkra på att det inte var där så jag kollade kartan lite noggrannare på höjdkurvor och såg att det var längre fram. Jag kom fram ungefär samtidigt som de snabbare löparna som valde runtomvägen. Det var såklart högst uppe på en höjd igen, och sen skulle vi ner till stranden, och denna gång rakt ner för en brant sluttning med en del lös sand. Riktigt roligt att bara kunna satsa full fart ner och ta långa hopp och landa kontrollerat tack vare vinden som höll en upprätt hela tiden. Väl nere hittade vi kontrollen precis i vattenkanten och vågorna sköljde över stenarna vi skulle stå på. Jag lyckades hålla mig torr om fötterna genom att hoppa ut, stämpla och sen hoppa inåt land igen precis mellan två vågor. Sen skulle vi upp igen för samma branta slänt, men jag hittade liten ravin som ledde uppåt och inte var fullt så brant. Där passade jag på att pinka, givetvis i medvind, men jag hade inte räknat med den konstiga virvelbildningen i den smala ravinen, så jag råkade ut för något mindre trevligt som jag inte behöver förklara närmare tror jag.

Efter en kontroll uppe bland kullarna var det dags för nästa kontroll på stranden igen, och nu tog vi oss ner för slänten lite på snedden genom att följa upptrampade kostigar som löpte på skrå längs med stranden. Nere där kontrollen skulle kunna ligga syntes en bunker, ett plåtskjul och lite annat bråte, samt en liten fiskarstuga. Det hade samlats gott om folk där nere som letade överallt. Jag såg Henrik ca 100 m framför mig kika in i plåtskjulet och sen fortsätta vidare. Hela gänget hade börjat förflytta sig längre och längre bort eftersom kontrollbeskrivningen bara sa Stranden, och det fanns inget på kartan där koordinaterna låg. När vi hade kommit ca 200 m bort från bunkern och plåtskjulet stannade jag och Henrik och jämförde kartan med verkligheten och kunde pricka in exakt var vi befann oss, och båda var överens om att vi definitivt var för långt. Så vi vände tillbaks mot bunkern. Nu var det ca 15 personer runtomkring oss och snart började fler och fler att vända tillbaks. Vi var kanske 5 st som kom tillbaks till bunkern och plåtskjulet samtidigt, och jag kikade in genom den lilla öppningen på ca 70×70 cm. Då såg jag kontrollen direkt i det närmaste hörnet och kröp in. När jag kom ut tipsade jag de andra, särskilt Henrik som hade missat den förut. Alla följde efter i en fin kö, och jag ledde hela klungan ett tag när vi sprang vidare.

Nästa kontroll var på piren i Kåseberga och jag valde vägen upp över höjden förbi Ale stenar. Strandvägen var både längre och säkert mer svårsprungen. Några löpare höll högre fart än vad jag gjorde, och de passerade mig en efter en. Jag hade min komfortfart och lät mig inte dras med. Vi kom ner till Kåseberga och skulle ut till piren. Vågorna var så höga så de slog över vågbrytarna ibland och sköljde över piren. Det var rejält blött och en ren chansning om man kom ut till kontrollen längst ute och tillbaks igen utan att bli blöt. Jag hade tur och klarade mig. På vägen ut från hamnen stod tävlingsledare Tobbe och frågade mig om vi hittat kontrollen i plåtskjulet. Ja, svarade jag, och han sa att de som låg före oss inte hade gjort det. Synd om dem. Från Kåseberga skulle vi bara en kort bit till nästa kontroll som hette Branten, trädet. Frågan var bara om det var högt uppe på branten, mitt på eller långt nere. Jag valde att gå längst nere längs stranden, medan de framför mig gick mitt på. Det såg svårt ut och jag passerade dem snabbt. Några av dem gick ner och några upp. Det fanns en hel del träd i branten och jag började ge mig upp efter ett tag för att börja leta. Jag fick gå på alla fyra, för det var rejält brant. Undersökte ca tre träd innan jag också var ända uppe. Lite längre bort såg jag några som letade vid ett träd och började kravla in i buskaget runt om det. Gissade att de hittat kontrollen och sprang dit, liksom alla andra i närheten. Minst 7-8 personer samlades där samtidigt, kröp in i buskaget en och en, stämplade och sen ut igen. Nu var vi återigen ett pärlband av löpare som följdes åt till nästa kontroll i närheten, och sedan vidare mot Löderup strandbad. Där fanns en kontroll på parkeringen och nästa var inte långt därifrån. Fortfarande var det en större samling löpare runtomkring mig, men när kom vi in i Hagestads naturreservat och följde en smal stig med skog runtomkring drogs fältet ut och snart sprang jag bara ihop med Henrik, Peter och Kristina.

Nu hade vi varit igång i 2 timmar och det var dags för mig att äta lite, så jag släppte de andra och började gå för att kunna äta en bar. När jag sen började springa igen tog det inte lång tid förrän jag blev tvungen att stanna igen, denna gång för att tejpa ena hälen som började skava mer och mer, förmodligen pga sand som kommit in, trots att jag hade Gaiters på mig. Under tiden var det tre löpare som passerade mig. Efter tejpningen kändes det lite som en pånyttfödelse och det blev skönt att springa igen. Här i skogen var det ingen kylande vind, så armvärmarna åkte av, liksom buffen och handskarna. Några kilometers löpning i den vackra skogen blev det, och sedan ut till havet igen. Fast det var inget tvång, utan det fanns tre olika vägval till nästa kontroll vid Mälarhusens Strandbad. Från Sandhammarens fyr kunde man antingen fortsätta igenom skogen eller springa på en stig längs stranden eller direkt på stranden. Alla tre var ungefär lika långa. Eftersom jag sprungit här tidigare visste jag att just denna strand är något av det skönaste man kan springa på. Helt slät, bred och precis lagom hårt packad för att skona benen men ändå ge bra motstånd för varje steg. Dessutom var vinden gynnsam och låg på snett bakifrån. Stigen längs stranden gick innanför sanddynerna och var full av lös sand och stigen genom skogen låg i lä och man gick miste om medvinden. Alltså tyckte jag att vägen på stranden borde vara det bästa vägvalet. Det var en härlig känsla att bara flyta fram och knappt behöva lyfta på fötterna samtidigt som flygande sand virvlade längs marken och vinden ven om öronen. Vågornas dån bidrog till den mäktiga upplevelsen. Under en god stund syntes inga andra löpare till, men sen dök det upp en som lämnade stigen innanför dynerna, och kort därefter var jag framme vid kontrollen och där var det rena folksamlingen. Ungefär 7 löpare som måste haft en liten picknick där. Kontrollen var vid en parkbänk där de vilade sina trötta ben. Några gav sig iväg precis före mig, och några kort efter. Jag stämplade snabbt och fortsatte utan paus. Någon direkt trötthet kände jag inte än så länge.

Leden fortsatte längs stranden i flera kilometer till, och det skulle passeras några vattendrag genom att hoppa över dem. Kul. En grupp på fyra löpare passerade mig i ganska hög fart, men sen låg de ungefär lika långt framför mig hela tiden. Jag passerade själv några löpare då och då. När stranden blev smalare och smalare flyttade stigen inåt land och blev lite mer svårlöpt, men inte så farligt. Nu var det långt mellan kontrollerna och det blev en lagom uppdelning av etapper. Bara 5 km till nästa, inga problem, och sen 5 till o.s.v. En av kontrollerna var i Skillinge hamn, där jag låg för ankar med en segelbåt i somras och övernattade. Kul återseende. Kontrollen låg på just den piren där vi låg förtöjda. I hamnen passade jag också på att fylla en drickaflaska med vatten och slänga i fyra Resorb. Sportdrycken i Camelbaken höll på att ta slut, och jag hade börjat bli trött på det söta. Från Skillinge var det bara ca 13 km kvar, och nu hade jag börjat tillämpa min springa/gå taktik på 18 minuter löpning och 2 minuter gång. Dels delade det upp sträckan ytterligare i småetapper, och dels sänkte det pulsen som annars lätt bara fortsätter att stiga trots bibehållen fart. Med den här metoden kan jag springa länge i samma fart och trots att jag gick då och då så kom jag ifatt flera löpare och passerade dem, bl a gruppen på fyra som sprang om mig i hög fart på stranden tidigare. Det var en skön känsla. Benen började bli stela nu, och det var skönt att få in gångpauser med jämna mellanrum. Sista kontrollen var i Brantevik, och på vägen dit ökade jag farten något för att hålla fyrmanna gruppen bakom mig. Kontrollen skulle ligga på en pir, men det finns tre pirer i Brantevik och att springa ut på fel pir skulle ta en väldig massa extratid samtidigt som de bakom fick hjälp att se var den var. Jag stod och spanade noga ut på pirerna och skymtade något rött längst ute på den bortersta. Satte full fart ut dit, hittade kontrollen och lika snabbt tillbaks igen. Såg ingen komma in i hamnen under tiden och jag hade lyckats med min manöver. Pulsen hade dock rusat lite för mycket och det började göra ont i bröstet.

Från Brantevik till Simrishamn var det 5 km kvar, och nu bara asfalt hela vägen, en skön cykelbana längs stranden. Jag höll ganska bra fart, fortfarande orolig över att nån bakifrån skulle komma ikapp. Fotsulorna började protestera mot asfalten eftersom det var dålig dämpning och hård sula i terrängskorna. Även en del sand som kommit in och lagt sig i små högar under fotsulorna gjorde sitt för att förvärra läget. Bröstet värkte mer och mer  och jag fick sänka farten något igen. Då och då såg jag skymten av tre löpare framför mig allt oftare och oftare och det kändes som att jag höll på att komma ikapp. Två av dem var Kristina och Peter som fick lift med mig till starten. Cykelbanan gick ihop med stora bilvägen och efter några km kom stadskylten Simrishamn. Inte redan väl, tänkte jag, men en snabb titt på kartan visade att det var 2 km kvar ändå. Såg de tre löparna igen bara ett hundratal meter framför mig och började fundera på målspurt eller inte. Kom fram till att det inte var schysst att springa om nån precis före mål, men om jag gick förbi dem med en km kvar så var det OK. Nu kom jag inte ikapp dem överhuvudtaget, och när hamnen syntes var de fortfarande över 100 m bort. Då vek de plötsligt av från vägen och in mot ett industrihamnområde. Jag kom fram till samma plats och tyckte att jag borde fortsätta rakt fram enligt kartan och samtidigt hörde jag busvisslingar från det hållet. Spanade lite ditåt och såg två tävlande sittandes utanför en byggnad som det stod Marint centrum på, precis där målet skulle vara enligt kontrollbeskrivningen. Så jag fortsatte ditåt och just när jag är framme dyker de tre upp från höger. En av dem satsar allt när han ser mig, men jag hade kommit före om jag spurtat. Bestämde mig snabbt för att låta bli enligt mitt resonemang tidigare. Peter och Kristina kommer fram efter mig trots att jag inte spurtar, men jag jag låter dem gå förbi mig till avprickningen hos målfunktionären, och först där får vi en målgångstid. Jag får tiden 5.20 och placering 8. Egentligen var det 2 löpare till som kom i mål före oss, men de hade missat att stämpla i kontrollen vid plåtskjulet, så de blev diskade.

Utanför bjöds på blåbärssoppa som passade utmärkt, både värmande och mättande. Väl inne fick vi ut våra målgångspåsar och jag bytte om till torra, varma kläder. Någon dusch fanns inte, utan ombytet fick ske i en liten korridor i entrehallen. Funkade bra och räckte mer än väl. En trappa ner låg ett cafe där jag köpte en mexikansk bönsoppa, mer lik en gulaschsoppa och förmodligen det bästa jag kunde tänka mig att äta. Helt underbart gott. En kopp kaffe efter det och jag mådde som en prins. Lagom mör i låren, inget besvär nån annanstans, inte ens vaderna. Skulle kunna bero på mina kompressionsleeves, även om de enligt studier bara har effekt vid återhämtning. Jag tror dock att de hjälper en del även på långa distanser. Därefter var det prisutdelning, och först var det utlottningspriser som var allt ifrån enklaste keps till riktigt fina och dyra. Bl a ett par Rudy Project sportglasögon, en ryggsäck från Inov-8 och ett presentkort på 500:- på Klockmaster i Malmö på Suunto-prylar. Gissa vem som vann det. Jo, jag! Samma som på CLARA-tävlingen, fast då var det på 1000:-. Riktigt trevlig överraskning. Segrare blev Rasmus Persson, en yngre orienterare, på tiden 4.33. Han fick ett likadant presentkort som jag fast förmodligen på ett högre värde. Efter det var det hemresa och jag fick skjuts med Henrik och Helene till starten där jag tog min bil och körde hem.

Tävlingens hemsida
Resultat
Bilder

Annonser
Det här inlägget postades i Tävlingsrapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s