Femmans Multisport 2011-10-01

Femmans Multisportrace i Göteborg börjar bli en tradition, även om jag missat några år på sistone. I år var det återigen vid Delsjön där vi var varit en gång förut. Jag tävlade med Daniel som vanligt, och det var ytterligare två lag till från Heleneholms Multisport anmälda, Anders och Jesper, och Johan och Erik. De åkte upp kvällen innan, men vi tog det som en endagsresa. Betydde att jag fick gå upp 4.30 för att kunna hämta Daniel och köra från honom kl 6. Samma procedur som många gånger tidigare. Allt packat och klart kvällen innan, börjar bli en inarbetad rutin nu. Den här morgonen var det kraftig dimma och det gick inte fort att köra. Jag hoppades att det skulle lätta vid havet. Daniel lastade in sina prylar och vi körde iväg. Det blev ingen  lättnad i dimman mer än vid enstaka tillfällen, och ibland blev det tvärtom så totaltjockt att sikten bara var 20-30 m. Blev lite orolig att vi skulle anlända väldigt sent och missa värdefull tid före start. Så farligt blev det inte, men ändå senare än planerat, ca kvart över nio. Jag hämtade ut kartorna medan Daniel bytte om, jag var redan ombytt hemifrån vilket sparade några minuter. Vi fick en växlingsruta med ett stort träd i, som tur var bara i ena hörnet, så det blev ett bra cykelstöd. Tyvärr droppade det rätt rejält från det av all dimmma. På ena sidan om oss hade vi vår största konkurrent, team X-Green, med Kuno Böös och Tomas Falkstrand som tidigare varit officerare på P7 (därav namnet) och bekanta med Daniel. Vi hade mötts många gånger förut och vi hade alltid vunnit över dem. Nu hade de uttryckligen sagt att de skulle slå oss. Andra lag vi ville slå var de båda andra klubblagen som vanligt. Johan hade blivit sjuk och ersatt av en multisportnybörjare ihop med Erik. Att förbereda prylarna som cykeln, flaskor, camelbak, gick ganska fort. Sen var det dags för ett infomöte som tog lite väl lång tid. Efter det gick jag tillbaks till växlingsrutan och ritade in vägval,  medan Daniel ställde sig i toakön. Han var borta väldigt länge, tydligen bara ett bås öppet och många, många som hade samma ärende. Egentligen jag också, men efter att ha sett kön valde jag att låta bli. Ritade in vägval på MTB-O som jag skulle sköta som vanligt. Det var bara en karta, sedan hade vi en OL-karta som Daniel skulle rita in på, och en paddlingskarta som inte behövde ritas på. Karta för sista momentet, kontrollplock, skulle vi inte få ut förrän det var dags att ge sig ut på den. Vi hade ont om tid, så vi ritade in var för sig utan att snacka ihop oss. Kanske inte helt bra. 10 minuter före start var det dags att ge sig iväg mot startplatsen för att inte hamna för långt bak. Vi skulle börja med cykling längs en snitslad sträcka, bara ca 3 km, och första biten efter förcyklist. Daniel tyckte som vanligt att vi skulle flytta fram så långt vi kunde och jag såg framför mig den stora massan av cyklister där alla skulle försöka köra om varann. När Daniel trängde sig fram hade jag inget annat val än att följa efter, så vi stod i tredje led eller så. Starten gick och det var asfalterat och nerförsbacke. Förcyklist var Aaron Prince, en av eliten inom multisport i Sverige, så farten blev därefter. Precis som jag trodde blev det väldigt oroligt och efter bara några hundra meter var det en cyklist rakt framför oss som flög rakt upp i luften och kraschlandade på asfalten. Alla tvärnitade och jag låste bakhjulet och gled framåt mot cyklisten framför. Släppte bromsen och lyckades väja precis, men var beredd på att nån bakom skulle krascha in i mig. Det hände inte och alla klarade sig vidare, utom stackaren som kraschat. Enligt Daniel som såg tydligare hade han låst framhjulet och flugit över styret. Låg på asfalten och hade tydligt ont. Efter tävlingen hörde vi att han brutit några revben. Kul start på dagen. Eftersom vi blev uppbromsade av kraschen hade vi en lucka fram till täten, så vi trampade på lite extra. Aaron Prince hade släppt iväg fältet, och nu var det uppförsbacke till stora telemasten högst upp på höjden. Det blev brantare och brantare. Jag och Daniel trampade på bra och passerade lag efter lag. Kändes skönt att ha kraft i benen. Till kontrollen var vi lag nr 14 av 87. Inte så illa. Nu skulle vi lämna cyklarna och ge oss ut på en orientering. Det hade vi förberett genom att cykla i orienterarskorna, och jag hade dessutom dubbelsidiga pedaler, med en platt sida och en med klossar. Några lag hade inte planerat på samma sätt, utan satte sig och bytte skor efter bara denna korta sträcka. Jag hade våra cykelskor i en ryggsäck som vi lämnade kvar vid cyklarna, liksom cykelhjälmarna.

Nu stack vi ut på en orientering med 6 kontroller och 7,5 km lång fågelvägen. Vi hade var sin karta, men Daniel var huvudnavigatör och jag hängde på. Första sträckan kollade jag knappt på kartan, för jag hade bestämt att bara koncentrera mig på löpningen och hänga på i Daniels tempo. Han brukar gå ut hårt och jag är en slow-starter. Behöver oftast en lång uppvärmning för att få upp lite fart. Daniel hade tagit ett rakt-på vägval genom alla mossbevuxna klipphällar som vi fick kasa oss ner för. Sen kom vi ner till en sankmark med småbäckar kors och tvärs. Slutligen kom vi ut på en liten stig som vi följde och då anslöt en massa andra lag som tagit en lite längre väg runt om på diverse stigar. I uppförsbackarna mot kontrollen höll vi bra fart, och drog till och med ifrån lagen omkring oss. Snart kom vi fram till första kontrollen och det strömmade in lag från alla håll och kanter. Nästan trängsel. Vi hade 38:e tid dit och hade rasat ner till 23:dje plats. Härifrån var det en långsträcka som antingen gick att ta på en enorm omväg på stig och väg, eller rakt över tre åsar. Även här hade Daniel valt rakt på, och det hade jag nog hållt med om baserat på kartan. Med lokalkännedom kanske vi hade valt runt om. Först fick vi klafsa över en sankmark innan vi kom fram till en hög och brant klippvägg som vi skulle uppför. Den blev mindre och mindre brant ju längre bort från närmaste vägen man gick. Några lag började klättra ganska tidigt, men det såg onödigt brant och högt ut, så vi fortsatte tills det såg lagom ut. Sen var det ganska brant klättring ca 20 m, mest på gräs, och man fick hålla sig i buskar och småträd hela tiden för att kunna komma vidare. Därefter skulle vi återigen passera en mosse, där Daniel på något märkligt sätt kunde springa, medan jag var tvungen att gå. Hur mycket jag än ville kunde jag inte springa på tuvor som antingen bar eller sjönk undan ner till knäna. Sträckan var minst 1,5 km på konstant tunglöpt terräng och jag blev mer och mer övertygad om att det hade gått snabbare på den långa omvägen. Förutom att det gick långsamt fanns också risken att gå fel och komma snett på kontrollen. Att gå för långt var ingen risk eftersom den låg vid en kraftledning som vi inte kunde missa. Daniel höll dock kursen bra och jag höll koll på objekten vi passerade, så det stämde bra med kartan, och vi kom rakt på den. Nu var det gott om folk igen plötsligt. Till denna kontroll hade vi 40:e tid och hade trillat ner ytterligare till 32:a plats. Det visste vi inte då, men jag anade att det inte gick bra med tanke på lagen runtomkring. De såg inte ut att tillhöra topplagen direkt. Sånt syns på klädseln, tunga ryggsäckar, inga lagtröjor, och några hade inte ens tights. Kände mig ganska klen just då. Dessutom skulle vi ut på ännu en liknande sträcka med mycket mosslöpning rakt igenom skogen.

Nu hade vi sällskap med flera lag som sprang samma väg, och så fort vi kom ut i mossen syntes det pinsamt tydligt varför vi var så långsamma. Alla kunde springa i mossarna utom jag. Hamnade hopplöst efter. Jag orkade inte lyfta benen så mycket som behövdes. De bara sögs fast. Anledningen måste ha varit min nästintill obefintliga orienteringsträning under året. Inte heller hade jag lagt in backträning på St Hans eller kört någon löptävling i svår terräng, som Ladonia Mountain Trophy. Då går det så här, ingen benstyrka för tung mosslöpning.

Kontrollen låg vid en sjö som vi hittade lätt, och kort därefter också själva kontrollen. Sprang längs sjön ett tag och till slut kom vi fram till en stig som vi skulle följa en bra bit. Då fick jag äntligen upp lite fart igen. Stigen ledde oss hela vägen till nästa kontroll som innefattade ett klipphopp ner i vattnet. Jag tog av midjebältet med drickaflaska och skulle även ta ut första förbandet ur ryggfickan på cykeltröjan, men det var borta. Inte bra. Klippan var bara några meter hög, så det var bara att kasta sig ut. Daniel började och gjorde en vertikalsnurr. Jag orkade inte styla så det blev ett vanligt benhopp. Sen fick vi simma 10-15 m till kontrollen och klättra upp där. Vattnet var lite småkyligt, men jag var rätt varm av löpningen, så det var bara skönt svalkande. Vi plockade på oss prylarna och var snabbt iväg igen. Ganska omgående kom vi ut på en stig och satte av i en hyfsad fart, iallafall jämfört med lagen runtomkring som vi lätt lämnade bakom oss. En lång, svag nerförsbacke gjorde att vi kunde stå på bra hela vägen utan mycket ansträngning. Snart kom vi ner till nästa sjö som vi skulle följa en bit på allmän promenadstig. Kontrollen låg ute på en liten ö, som det gick att ta sig ut till över en bro, och sedan en kort bit med klafsande i vass. För att fortsätta vidare från kontrollen kunde man antingen klafsa sig tillbaka till bron, eller korsa vattnet närmaste vägen, bara några meter tvärs över. Problemet var bara att det blev bråddjupt direkt och det blev några oväntade simtag för att komma över. Helblöta igen fortsatte vi på promenadstråket bland lördagsflanörer. På lämpligt ställe vek vi av och tog oss upp för branten mot radiomasten högst upp på toppen, men vi kom lite ur kurs och det blev en omväg på 3-400 meter. Det gick åt några minuter extra på det. Väl uppe vid cyklarna stod funktionärer som skulle kolla att vi hade det obligatoriska första förbandet med oss. Daniel visade upp sitt, och jag räknade kallt med att nu åker vi på straff, men de sa att det räckte med ett per lag när jag sa att jag hade tappat mitt. Puh, där hade vi tur. Några lag hade tydligen åkt dit och fått strafftid genom att sitta ner i 10 minuter innan de fick fortsätta. Vår inledning med denna etapp var ingen höjdare, tack vare min klena mosslöpning. Efter denna låg vi på 35:e plats, en halvtimme efter ledarna. Totaltid på etappen blev 1:32, som 36:e bästa lag. Inte så värst bra, men åtminstone övre halvan.

Det var trots det gott om cyklar kvar, och dessutom hade mix- och damklassen börjat anlända med sina cyklar, så det var ganska rörigt på den smala stigen där vi hade lagt våra cyklar. Vi bytte skor, jag drog på cykelshortsen, packade ner löparskorna i ryggsäcken, och sen drog vi iväg. Jag hade bra koll på kartan redan från start eftersom det var likadan karta som för orienteringen, men nu med stigarna enligt MTB-O standard, d.v.s. visande av bredd och cykelbarhet. Det började bra till första med ganska teknisk cykling på bara klippor med blöta partier, och en del drops, men vi tog oss fram med bra fart. Jämfört med andra lag hade jag gjort ett vägval på en stig med halvbra cykelbarhet istället för en kort bit knappt cykelbar och sedan lättare. Det var fel val, för vår stig var knappt cykelbar heller, och det över en längre sträcka, vilket innebar att andra lag gick om oss där, bl a team X-Green. Direkt efter det kom vi ut på en snabbcyklad grusstig, och där fick vi fart igen och drog om både dem, och några lag till. Efter lite svårare navigering med full koncentration kom vi in på mindre och mindre stigar. Längs vägen passerade vi ännu fler lag i lite svårcyklade uppförsbackar. Vid kontrollen kom vi ikapp ett helt tåg av cyklister som inte kom förbi ett långsamt lag på den smala stigen. Vi låg bakom ett tag och jag blev mer och mer frustrerad av att inte komma förbi. Plötsligt dök det upp ett bra tillfälle där en del av stigen gick genom en lerpöl av okänt djup och alla cyklade bredvid den. Jag satsade rakt igenom pölen och hoppades på det bästa. Det gick finfint och jag kom förbi alla lagen på en gång. Hoppades bara att Daniel gjorde detsamma, annars var det helt i onödan. Det gjorde han, så nu låg vi först och kunde vi dra på igen. Vi fick en lucka till de flesta, men något lag till lyckades hänga på oss. Stigen var väldigt svårcyklad med mycket rötter, mycket sten och framförallt lera, och den blev bara sämre och sämre. Jag kastade ett snabbt öga på kartan de få tillfälle det gick att släppa stigen med blicken. En förgrening skulle det vara ungefär halvvägs till kontrollen, men det var omöjligt att veta hur långt man cyklat på den här svåra stigen. Vi kom till en förgrening med en skylt pekandes åt vänster och där stannade jag och läste kartan såpass länge att flera lag kom ikapp. Vi skulle på den vänstra av två stigar som därefter gick parallellt norrut. Så jag svängde vänster och alla lag bakom hängde på. Fast efter bara några meter gick stigarna ihop igen, så det kändes inte helt bra. Vi fortsatte på stigen en god stund som nu bara gick att cykla på vid enstaka tillfällen, oftast fick man springa och släpa cykeln. Efter ett tag passerade vi en bäck som inte var med på kartan och jag stannade och försökte komma på var vi var. Varken den rätta vänstra stigen eller den felaktiga högra passerades av en bäck. En mosse på vänster sida om oss stämde in på båda. Då kommer det minst tre lag mot oss från andra hållet och har förmodligen insett att de cyklat fel. Då antar vi det samma, men är inte helt säkra. Svårt att veta hur långt vi cyklat. Det skulle vara 1-1,5 km på denna stigen från förra kontrollen. Vi bestämde oss för att fortsätta, för sedan gick det att ta rätt stig från motsatt håll. Det borde bli kortare än att vända och hitta förgreningen vi troligen missat, och det andra alternativet, att släpa cyklarna genom skogen över till den andra stigen kändes inte heller bra, för då skulle vi inte veta var vi kom ut på den andra stigen. Så vi fortsatte och hoppades att vi trots allt var på rätt stig. Men det var vi inte, för vi kom till slutet på den där den anslöt till en bred promenadstig. Några lag till hade hängt på oss samma omväg, medan andra lag vände och antingen släpade cyklarna tvärs igenom skogen eller fortsatte hela vägen runt om tillbaks. Vi började på returen på lilla stigen, lika dålig som den vi cyklade på innan. Nästan direkt mötte vi Eksjö Garnison, som vi fightats med på tidigare tävlingar, och de undrade om vi hittat den. Upplyste dem om att vi var i slutet på stigen. De hade också missat avfarten till rätt stig, och sedan släpat tvärs över, fast kommit ut norr om kontrollen och fortsatt norrut. Precis den missen vi undvek genom att fortsätta. Nu fick de vända och cykla hela vägen tillbaks till kontrollen och sen tillbaks en tredje gång. Vi behövde bara köra den två gånger. Stigen var riktigt kass, och det gick knappt att cykla nån längre sammanhängande sträcka, och mina dubbelfunktionspedaler var nu klart störiga eftersom jag hoppade på och av så ofta. Varje gång skulle jag hitta rätt sida på pedalerna, och det vid sämsta möjliga tillfälle. Ännu ett knäckande moment var att behöva möta lag på väg från kontrollen, och många av dem sådana som vi kört om tidigare. Till slut var vi framme vid kontrollen och sen var det bara samma eländiga stig tillbaks igen. Vår tid till kontrollen blev 32 minuter, medan de som hade normal tid låg på 10-12 minuter. Alltså 20 minuter åt skogen där. Fast vi var i gott sällskap, nästan 20 lag till hade bommat på den kontrollen, nästan alla med minst 10 minuter.  Dessutom all kraft och energi som gick åt för att släpa cykeln över rötter och stenar den extra sträckan var också en klar nackdel för resten av tävlingen.

När vi äntligen kom ut från stigen var vi ute på en befriande lättcyklad grusväg, och nu såg det inte ut att vara nån mer ”Göteborgscykling” kvar enligt kartan. Nu var det bara bredare gruspromenadstigar och en del asfalt. Lättnavigerat enligt kartan, men likväl missade jag en avtagsväg som borde varit bredare än den vi cyklade på enligt kartan, men nån sån såg varken jag eller Daniel till. Inte heller de tre andra lagen som stod förvirrade längre fram och funderade på var de hamnat. Vi hade alltså kört några hundratal meter för långt och fick fortsätta runt om. Det blev en onödig liten omväg. Efter det gick navigeringen bättre och cyklandet gick också ganska bra. Jag märkte också att den utlovade fina kartan med stigar ritade enligt MTB-O norm inte var så korrekt trots allt. Flera stigar stämde inte alls. Totalt var det nio kontroller och vi höll oss på ungefär samma placering under större delen av tiden. På sträckan till näst sista kontrollen måste vi dock ha tagit en betydligt bättre väg eller nåt, för plötsligt plockade vi 9 placeringar. Sen var det lite transportsträcka tillbaks till TC, och se till att inte glömma förvarningskontrollen bara 100 m innan TC. Nåt jag lätt hade kunnat göra. Etappen tog oss 1.40 jämfört med 54 minuter för de bästa. Inget att vara stolt över, tvärtom riktigt dåligt i det moment  som är min favorit. Vår placering nu var 40:e.

Efter en ganska långsam växling tog vi våra paddlar och sprang ner till kanoterna och fick oss tilldelat en Acron av den allra äldsta sorten med flätade sitsar och väldigt bred profil. Fick på mig camelbak, flytväst och nummerväst i rätt ordning för en gångs skull. Vi paddlade iväg med ett gäng lag hack i häl och jag valde den enda självklara vägen som jag kunde se det. Rundade en långsmal halvö och först där kollade vi bakåt var de andra lagen var. De hade alla valt en mycket kortare väg innanför ön som jag tyckte såg ut som en halvö på kartan. Trots det låg vi en bra bit framför dem. Vi fortsatte mot kontrollen och efter ett tag blev vi ompaddlade av ett lag i kajaker, men de andra i kanoter kom inte närmare. Det var bl a Team X-green och dem brukar vi paddla ifrån. Vi skulle från ena änden av kartan till den andra, så det var en rejäl långsträcka. Ingen stämpling vid kontrollen, utan bara runda den. Där kunde vi också få en känsla för försprånget vi hade till de andra, och det var betryggande. Ett lag passerade vi också. För att komma till nästa kontroll kunde vi välja på att paddla en riktigt lång omväg eller lyfta ca 150 meter. Inget svårt val. Ändå såg vi lag som paddlade runt om, främst med kajaker. Vid lyftet passerade vi laget med kajaker som paddlat om oss tidigare eftersom en av dem hade fått kramp i båda benen. Han stod stilla i flera minuter och bara led. Direkt efter lyftet skulle vi bara paddla några meter för att landstiga igen och gå upp på en väldigt stor och imponerande mosse. Där skulle vi springa ca 100 meter till kontrollen, eller i mitt fall, gå. Jag kunde helt enkelt inte springa på det underlaget. Såg andra lag som bara joggade dit och tillbaks utan problem. Varför har jag så svårt för just mosslöpning? Kallt om fötterna var det också, mycket kallare än sjövatten kändes det som. Tillbaks till kanoten och paddla vidare. Nu var det dags för ännu en långsträcka igen. Här plockade vi ytterligare ett lag. Nu provade vi också att ta genvägen innanför den ö som de andra lagen tog på första sträckan. Det visade sig att jag hade valt rätt första gången, för där var en liten lågbro som band samman ön med fastlandet, så vi fick lyfta kanoten över, och det tappade man mer tid på än man vann på att sträckan var kortare. På sista sträckan mot mål tog vi 2 placeringar till. Vår tid på paddlingen blev 1.29 mot 1.01 för de bästa, givetvis med  hypersnabba surfskis. Här hade vi 25:e bästa tid, och många av de lagen som slog oss paddlade också kajak. Otroligt att vår bästa gren är den vi tränar minst på. Nu hade vi tagit oss upp till placering 36 totalt.

Vid instämplingen till växlingsområdet fick vi nu ut vår sista karta, en kontrollplock. Man fick alltså ta kontrollerna i valfri ordning, och även med valfritt transportsätt. Totalt var det 12 kontroller, varav 6 av dem låg runt sjön och kunde tas via paddling, simning eller cykel runt om. Vi såg exempel på alla varianter, men tyckte att det självklara var att paddla så nära det gick och sen springa en liten bit till kontrollen. De flesta lag verkade ha samma uppfattning. Övriga kontroller låg på andra hållet från TC, bort från sjön, och det var självklart att cykla till dem, utom en, som låg såpass nära TC att det skulle gå fortare att springa dit. Vi valde att börja cykla eftersom vi precis hade paddlat. Första kontrollen var dock en av dem vid sjön, men vi tog den med cykel iallafall eftersom det skulle gå fortare än att paddla. Till de följande kontrollerna var det lite smålurig navigering på blandade småstigar, grusvägar och lite asfalt. Jag lyckades navigera säkert hela vägen och vi trampade på bra också. Tyvärr fick vi inte reda på några sträcktider på denna etappen, men det kändes som att det gick undan bra. Efter denna valde vi att ta den ensamma löpkontrollen för att kunna avsluta med paddling och ha utvilade ben till hinderbanan före målgång. Därför bytte vi skor och sprang iväg. Den låg bara ca 100 m från TC, men uppe på en hög höjd som innebar halvklättring uppför en lerig brant. Tur att det fanns gott om småträd att hålla sig i. Jag hade tagit helt fel skor för ändamålet, mina Salomon XT-Wings med nästan slät sula. Tidigare hade jag haft mina Inov-8 X-Talon för orienteringen, men nu trodde jag inte att de skulle behövas. Med mycket möda kom vi upp, stämplade, och hasade oss ner igen samma väg. Nu sprang vi direkt till kanoterna för att ge oss ut på sista delen. Den här gången fick vi en något nyare Acron med betydligt smalare profil. Dock inte den allra nyaste typen. Vi hade bara paddlat några minuter när Daniel säger att vi måste kolla så att vi verkligen har tagit alla kontroller. Eftersom jag hade kartan i ett kartfodral liggandes på låren kunde jag kolla direkt, och då upptäckte jag en kontroll som jag inte sett förut. Den satt längst upp i nordvästra hörnet och hela kontrollsiffran var ritad på en stor, svart byggnad, och syntes därför knappt. De kontroller vi skulle ta nu låg i den sydöstra delen av kartan. Alltså skulle vi få sätta oss på cyklarna igen efter paddlingen och ta oss längst bort på kartan och tillbaks innan vi skulle kunna gå ut på hinderbanan. Så jäkla surt. Jag var inte så lite irriterad på kartritaren som inte lärt sig hur man flyttar kontrollsiffrorna till tydliga ställe. Hur lätt som helst i OCAD. Vi paddlade vidare, men det var inte samma sting som det hade varit om vi vetat att detta var det sista momentet vi skulle göra.

Första kontrollen kunde vi ta från kanoten, längst ute på halvön/ön, den med lilla bron. Sedan tvärs över till en närliggande halvö, där vissa lag valde att simma istället. Det var en sträcka på 150-200 m, och sen skulle de behöva simma två 50-meters sträckor plus en massa löpning, och samma simning tillbaks igen. Kan inte ha gått snabbare än att paddla så nära kontrollerna som möjligt och bara springa sista biten. Det var tre kontroller till uppåt land och alla låg på högre höjder, så det blev en del brantklättring. Nu borde vi kanske fått kramp efter både lång tävlingstid, stillasittande i kanot och nu hård belastning på benen med höga kliv och uppresningar, men icke. Tack vare mitt nyfunna vapen mot kramp, som jag nu även tipsat Daniel om, hade vi inga problem alls. Tror härmed att min teori är bekräftad, eftersom det funkade även på Daniel som haft stora problem med det tidigare. Fast jag avslöjar det bara för dem jag tävlar med. När vi tagit sista kontrollen paddlade vi för fullt tillbaks till TC, sprang upp till växlingsrutan, och kastade oss på cyklarna utan att byta till cykelskor. Vi var inte på världens bästa humör just då. Trampade på för fullt på snabbcyklade, breda promenadgrusgångar i lätt nerförsbacke, så det gick verkligen undan till kontrollen. Till råga på allt så var den stora byggnaden som dolde kontrollsiffran på kartan borta i verkligheten, och det måste den ha varit ett bra tag av marken där att döma. Hade de inte rekat ordentligt eller bara inte orkat uppdatera en såpass väsentlig och tydlig del på kartan? Cyklingen tillbaks gick betydligt långsammare i den långa, ihållande uppförsbacken. Daniel hade lite mer krafter kvar i benen än vad jag hade, eller så var det bara motivationen som skilde. Han brukar ta i extra i såna här lägen, medan jag gör tvärtom och tappar suget. En koll på klockan när vi stack ut och en till när vi kom tillbaks visade att det tog oss en kvart att cykla denna extrasväng, medan det bara hade tagit nån minut eller två att ta vägen förbi kontrollen när vi var i närheten första gången.

Nu parkerade vi cyklarna i vår växlingsruta och joggade ner till stranden där starten på hinderbanan var. Vi trodde först att vi inte hade någon placering att slåss om, men det visade sig att ett annat lag som kom från paddlingen skulle ut på den samtidigt. Vi var aningen före dem till första hindret, en plankvägg lite över 2 m hög. Jag ställde mig under den, knäppte ihop händerna så Daniel fick ett fotsteg att kliva på och kunde nå kanten, sedan tryckte jag till och hjälpte honom över. Det andra laget fick plats bredvid och började också ta sig över ungefär lika snabbt. Daniel kom runt om och hjälpte mig på samma sätt. Sen var det en löpning på ca 50 m uppför en gräsbacke. Vi hörde att det var en del folk som hejade på det andra laget, med hejarop som ”kom igen, ni tar dem, ni är starkare”. Detta funkade förmodligen mer motiverande för mig och Daniel, eftersom vi båda fick horn i pannan och bestämde att visa vem som verkligen var starkast. Jag fick en riktig adrenalinkick och rusade uppför backen med Daniel och det andra laget hack i häl. Hörde bara de andras steg och flåsande i nacken och det fick mig att öka farten ännu mer. Såg att nästa hinder var två balansgångsstockar, och det var viktigt att komma först till dem. Det lyckades och vi tog varsin och kunde ta dem i egen takt eftersom de bakom ändå inte kunde passera. Ingen av oss fick trilla, för då var det kört. Stockarna stod i uppförsbacke, så lite knepigt var det, men både jag och Daniel kom över. Tyvärr också det andra laget. Vi rusade vidare till en kontroll, där de kom ikapp igen när vi stämplade, och sen till sista hindret, en 5 m  lång kryptunnel. Det fanns bara plats till en i bredd och den stod i nerförsbacke, så jag tog sats och kastade mig huvudstupa rakt in i den. Öppningen var bara ca 60×60 cm, så det gällde att sikta rätt. Jag kasade igenom halva innan jag behövde hjälpa till med armbågarna. Daniel gjorde detsamma. Ner till stranden, vända upp och spurta sista 30 metrarna mot målet en bit uppför backen igen. De var hack i häl, och alla ökade farten till max, men vi hade krafter kvar att hålla dem bakom oss hela vägen. Daniel stämplade först, och föll sen ihop på marken, helt slutkörd. Jag kunde åtminstone stå på benen, men inte mycket mer. Förmodligen var jag uppe i maxpuls just då. Det kändes riktigt bra att vi båda haft så mycket krafter kvar i benen att det räckte till att vinna en målspurt. Ett par minuter senare dök team X-Green upp och gick i mål. Dem lyckades vi alltså slå än en gång, trots alla mina tabbar och svagheter. Eksjö Garnison i sin tur slog oss med ca 2 minuter, men det är inget vi är missnöjda med, tvärtom, det brukar vara mer. Vår sluttid blev 6.23.47 vilket gav oss placering 33 av 87 startande. Övre halvan trots usel prestation. De båda andra klubblagen hamnade långt ner, plac 60 och 63.

Vi packade ihop prylarna, snackade en hel del med lag runtomkring vår växlingsruta, främst team X-Green, proppade i oss återhämtningsdrycker och snacks, och släpade alla prylar tillbaks till bilen. Sen traskade vi ner till duscharna, där varmvattnet var slut, och dessutom var bastun avstängd. Ett av bakslagen går an, men inte båda samtidigt. Så vill man ju inte avsluta sitt besök på en såhär stor och välorganiserad tävling. Annars är Femmans väldigt välarrangerat och proffsigt, med massor av funktionärer, tält, hytter med teknisk utrustning o.s.v. Banorna bra lagda och kartorna brukar vara bra, fast med vissa brister i år. MTB cyklingen är som den alltid varit i Göteborg, löpning med cykelsläpning är ett stående inslag.

Efter dusch och ännu mer dryck och småsnacks satte vi oss i bilen och körde hemåt. Vi tänkte äta nånstans längs vägen istället för en pizzeria i närheten. Det tog inte lång stund efter att vi kommit ut ur Göteborg förrän dimman började bildas igen. Snart var det minst lika tjockt som på uppresan. Vi körde en god stund innan vi tyckte det var dags att äta, och bestämde att svänga av i Falkenberg, men den avfarten missade vi p.g.a. dimman. Så retligt. Vi fick fortsätta ända till Halmstad innan nästa hamburgerställe, men då var vi desto mer sugna när vi väl kom dit och fick en efterlängtad Grand de Luxe Cheese ‘n’ Bacon. Sen var det in i dimman igen och sakta men säkert rulla hemåt efter ännu en tävling.

Femmans hemsida
Sträcktider fram till kontrollplock
Bildgalleri 1
Bildgalleri 2
Bildgalleri 3
Bildgalleri 4

Annonser
Det här inlägget postades i Tävlingsrapport. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Femmans Multisport 2011-10-01

  1. Kuno Böös skriver:

    Fantastisk kul läsning. Visste inte att man varit er största konkurrent 🙂 Kanske dax att damma av skorna och MTB:n igen. Lycka till med MTB karriären. // Kuno

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s