FarOut Multisport Race, FMS 2011-09-03

Eftersom det var en lång lucka mellan mina inplanerade tävlingar i juli och oktober passade FMS bra in i början på september. Erfarenheterna från denna danska tävling i Blekinge var ju goda, med vinst för två år sen. Förra året var tävlingen inställd, och i år hade jag den inplanerad som kanske-tävling. Daniel var upptagen med en annan tävling, en triathlon i samma område, så jag frågade Peter Hedberg, rutinerad Lunds OK orienterare i H45-klassen, om han var intresserad, och det var han. Han hade kört FMS för många år sen, och även varit stand-by som reserv för mig eller Daniel på flera av våra tävlingar. Årets FMS hade två klasser, Elit, på 48 timmar, och Adventure på 24 timmar, och den kortare passade oss bra. Eftersom man fick vara antingen 2 eller 3 deltagare, frågade Peter även sin ordinarie lagkamrat, Mats Berggren, om han ville hänga på. Därmed körde vi också under deras vanliga lagnamn, Tesika, som är namnet på Peters företag. Peter hade som sagt kört FMS för många år sen, men efter det ingen långtävling mer än AIM Challenge på 6 timmar. Mats hade bara AIM som tidigare erfarenhet av långtävling, men med god vilja skulle vi nog ta oss runt ändå.  Vi träffades veckan innan för genomgång och strategisnack och val av utrustning. Eftersom jag hade kört flest långtävlingar blev det så att de kopierade min packlista, Mats i stort sett rakt av ner till minsta koffeintablett.

Jag packade tält, sovsäck, liggunderlag och annat hela kvällen innan som vanligt. Från arrangörens sida hade vi inte fått mycket info innan mer än att det skulle vara 60 km MTB, 20 km löpning och 20 km paddling, inget om ordning eller annat. Obligatorisk nattvila på 4 timmar skulle det bli, med möjlighet att lämna in en säck för transport dit. Den säcken räknade jag med skulle bli vårt största problem, eftersom bara jag och Daniel hade fyllt en hel svart sopsäck förra gången.

Klockan 7 på morgonen blev jag hämtad av Mats och Peter i en redan fullastad Volvo V70, men det var bara stuva om lite så fick mina prylar också plats. Vi kom fram till Blekinge i god tid för att hinna med alla förberedelser. Tävlingscentrum var Farouts stuga för kurser i diverse aktiviteter, norr om Svängsta och Mörrum. Vi lastade av alla prylar och mekade, packade och fördelade prylar i lugn och ro. Ingen stress överhuvudtaget och ett skönt väder gjorde att humöret la sig på topp. Klockan 10 fick vi ut kartorna, en jättestor orienteringskarta, en något mindre av typ turistkarta och en inplastad Terrängkarta i A3 med en hel del kontroller inritade som huvudkarta. Även en A4 karta för kajakpaddlingen i havet. Dessutom en mängd inplastade stämpelkort, två blad som Roadbook och ett blad med kontrolldefinitioner. Vi bestämde att plasta in allt eftersom Peter hade med en hel rulle kartplast. Trots det gick varenda liten bit åt. Nu började vi bli splittrade åt olika håll med sista minuten förberedelser, så det blev inte mycket färdväg förbestämt och inget alls inritat. Peter, som är den överlägset bäste orienteraren av oss, skulle vara kartläsare, och han tyckte inte det behövdes. Mats hade stämpelkorten i sitt kartställ och jag tog inget kartställ alls eftersom Peter skulle navigera hela vägen. Vi packade TA säcken som vi skulle lämna in för övernattning och trots att Peter fått tag på en gigantisk sopsäck blev den proppfull och astung. Den lastade vi i en skåpbil och fortsatte förbereda oss fram till start. Antalet lag var 10 st och samtliga var danskar utom vi tre.

För ovanlighetens skull hade jag min GPS-klocka på mig under tävlingen, och Peter har lagt in spåret på tävlingskartorna och publicerat med sin egen tävlingsrapport i sitt kartarkiv på nätet. Jag länkar till aktuell karta på hans kartarkiv inför varje etapp.

Karta del 1

Starten gick kl 12 och började med kartminnesorientering. En från varje lag, i vårt fall Peter såklart, fick gå fram till en karta och läsa in sig så länge de ville, och sedan ge sig iväg. Vi satte av bland de första och det dröjde högst en minut innan Peter började klaga på att kartorna var gamla. Jag skrattade för mig själv, eftersom jag hade förutsett att precis det skulle hända, och tänkte före tävlingen ”undrar hur lång tid det kommer att ta innan Peter börjar klaga på kartorna”, eftersom jag vet att han är en kartpetimeter ut i fingerspetsarna, och danska multisportkartor har en del att önska. Jag och Mats hängde på bakefter, och det var ett högt tempo direkt, precis som väntat. Det blev en liten omväg till första kontrollen, just för att kartan var gammal, men med lite spanande hittade vi den ganska snabbt ändå. Några lag till svärmade runtomkring oss. Jag hade hand om stämpelkortet och stämplade i stiftklämmorna. Nästa kontroll var en bit nerför en backe och två lag hängde efter oss. Peter hade bra koll och vi kom rakt på den utan problem, jag stämplade och vi sprang samma väg tillbaks. På vägen upp frågade Peter om jag hade stämplat i rätt ruta. Visst, tvåan sa jag. Det vet inte jag, sa Peter. Lite bekymrad över svaret frågade jag vidare vad han menade. Kollade du kodsiffran sa han? Nej, fanns det en sån? Ja, en liten lapp. Men tar vi dem inte i ordning då? Nej, det gör vi inte. Så jag fick springa ner och kolla kodsiffran och det var inte tvåan utan bonustvåan. Förutom obligatoriska kontroller fanns det några bonuskontroller som man inte behövde ta, men räknades in för att bestämma slutplacering. Först kommer lagen med flest obligatoriska kontroller, sen med flest bonuskontroller, och slutligen bäst tid i mål. Alltså hade vi bestämt att ta alla bonuskontroller så länge tiden räckte till. Därför kollade Peter inte siffran på kartan. Jag stämplade en gång till, nu i rätt ruta också, och sprang upp till dem en bit upp i backen. Redan efter 10 minuter var jag ganska utsjasad eftersom Peter höll ett bra tempo. Vi passerade första kontrollen på tillbakavägen för säkerhets skull för att kolla kodsiffran och det var kontroll 1, som tur var.

Vi kom tillbaks till TC för att ta en ny koll på kartan innan nästa loop. Den här gången fick även jag och Mats hjälpa till. Alla tre memorerade vägen så gott vi kunde. Det var 5 kontroller på den loopen så det var mycket att försöka komma ihåg. Jag tyckte att jag hade bra koll, men när vi stack iväg kom jag på att jag bara memorerat vägen och inte var kontrollerna satt. Plötsligt var vi framme vid första kontrollen. Måste erkänna att jag inte hade full koll, så det var tur att Peter hade det iallafall. Det visade sig även att jag var långsammast på att springa i tuffare terräng, så Mats fick ta över stämpelkortet för att spara lite tid vid kontrollerna. Till nästa fick vi lite problem efter att ha hamnat lite snett p.g.a. några hus som lurade Peter , men det löste sig efter några nervösa minuter då vi var ganska vilse. Tack vare en åker kunde vi lokalisera oss och Peter lotsade oss rakt på kontrollen efter en liten stund, hur det nu gick till. Sedan en liten säker omväg till nästa kontroll. Jag var inte till mycket nytta och hade aldrig kommit runt själv med det jag kom ihåg av kartan. Fast härifrån blev det lättare och nu hade även jag koll på läget. Ut på en liten asfaltväg och följa den en bit. Vika av från den och ta två lätta kontroller varav en bonus. Sen säkraste vägen tillbaks till TC. Vi mötte ett lag på cykel, så minst ett lag hade redan gett sig ut på nästa etapp före oss, men vi låg ganska bra till. Etappen tog oss ca en timme och var 8 km lång. Rejäl runda att komma ihåg utantill.

Karta del 2

Nu bytte vi till cykelskor och jag och Mats drog på cykelshorts utanpå tightsen. Vi drack också mycket vatten eftersom vi inte haft någonting med oss på orienteringen. När jag skulle ställa tillbaks flaskan i flaskhållaren på cykeln gick det lite trögt så jag tog i lite extra. Det var en ny flaskhållare som bara vägde hälften av de gamla. Plötsligt började vatten rinna ut från botten på flaskan. På något sätt hade hållaren skurit hål i den. Lyckligtvis hade Mats lämnat kvar en flaska som han inte behövde, och som jag snabbt kunde byta min egen mot. Tur för mig. Nu var det en lång MTB-O etapp som väntade med flera mindre moment längs vägen. I början var det en del asfalt, men ganska snart blev det mest grusväg med avstickare till kontrollerna på sköna singeltracks. Vi hade några andra lag runtomkring oss och blev inte helt klara på om de legat före eller efter oss ut från orienteringen. Vi tog lite olika vägval, och våra var förmodligen bättre, för snart syntes inga andra spår på stigarna vid kontrollerna. Vid kontroll 5 fortsatte vi förbi platsen där den skulle sitta, och kom såpass långt att vi blev helt säkra på att vi kommit för långt och återvände. Lokaliserade oss exakt på kartan och konstaterade att vi var rätt och kontrollen borta. Därför smet vi iväg en bit bort för att ringa tävlingsledningen och inte hjälpa andra lag, men trots det dök det upp ett lag efter oss som därmed fick gott om tidsbesparing på att få reda på att kontrollen var borta och slapp leta själv.

Efter ca 1 mils cykling in på etappen kom vi fram till ett ställe jag kände igen från förra tävlingen. Kontrollen skulle vara vid en bro och där var det dags för whitewater paddling. Precis som då fanns det ingen kontroll vid bron, utan vi skulle till kajakerna på en parkeringsplats en bit bort. Tur att jag redan hade varit med om detta förut, så vi slapp lägga tid på att leta efter kontrollen. Vi tog oss till parkeringsplatsen, och där stod en funktionär som förklarade vad vi skulle göra. Ta en forskajak, paddel och flytväst gemensamt, samt en hjälm var och gå ca 100 m längs bäcken. Vi fick också veta att vi var lag nr 2 dit, och ledarlaget lämnade platsen för ca 10 minuter sen. Jag fick börja paddla, eftersom de andra tyckte jag hade mer vana av paddling, och det är inte så svårt jämfört med deras 2-3 pass vardera. Förutom att ta sig fram skulle man hitta och vidröra 5 st PET-flaskor utplacerade längs vägen. Missade man en flaska fick man paddla ytterligare 100 m ner längs bäcken och därmed även bära kajaken lika mycket längre tillbaks. Alla flaskorna var knutna bakom grenar, stammar eller stenar så att man fick paddla in och vända upp mot strömmen för att nå dem. Kajaken var extremt lättsvängd och svängde i början mer än man ville. Peter och Mats spanade in flaskorna åt mig från stranden så jag hade inga problem att ta dem. Bäcken var några meter bred, mellan 20 och 50 cm djup och inte särskilt snabb. Den sista flaskan var gömd bakom ett brofundament där strömmen blev något starkare, och med en liten fors direkt efter. Tack vare deras spaning tog jag den lätt och kunde sen glida ner för forsen utan problem. Jag drog upp kajaken, fick hjälp av Mats att bära den till starten igen och sen var det hans tur. Inga problem för honom heller att  ta flaskorna, och sen var det Peters tur, vars största problem var att klämma ner sina långa ben i den korta kajaken. Flaskorna tog han också utan större svårighet. Ett kille i ett annat lag som kommit dit en stund efter oss missade däremot den under brofundamentet och lyckades inte vända i tid innan han drogs med av strömmen och ner för forsen.

Efter paddlingen var jag klar lite före de andra och började läsa in mig på MTB-O kartan i förväg för att spara tid, så när Peter och Mats var klara tog jag täten och cyklade norrut på stora vägen för att sen svänga höger. En kort stund senare börjar Peter protestera och tycker det är fel. Visst var det fel, jag utgick ifrån kontrollringen som satt under bron och inte parkeringen där vi startade. Så det var bara vända och cykla rätt. Jag skötte alltså navigeringen bara några få minuter och direkt blev det fel. Pinsamt. Härifrån behövde vi  bara cykla nån km innan det var dags för nästa moment, kajakpaddling. Vi anlände till en p-plats i skogen där det stod ett kajaksläp med kajaker. Bara två cyklar fanns på plats, viket betydde att vi fortfarande låg tvåa. Nu skulle vi antingen ta varsin kajak och paddla till slutet av sjön och springa tillbaks, eller göra det i omvänd ordning, beroende på hur många kajaker som fanns kvar. Vi var tvungna att börja med paddling eftersom vi var bland de första. Var och en valde en kajak och bar ner till vattnet. Mats var effektiv och blev klar långt före mig och Peter, som mekade en god stund. Jag försökte få till fotstöden som bråkade lite. Slutligen kom vi också ner till vattnet och satte av efter Mats, som inte orkade vänta på oss. Jag drog på en hel del i början men såg att Peter inte hängde med, så det var ingen mening att försöka komma ikapp Mats, utan jag la mig nånstans mellan dem så att laget hölls ihop någotsånär. Sjön vi paddlade på var Långasjön norr om Karlshamn, och var väldigt långsmal och ca 3,5 km lång. Det tog oss ca 30 minuter. Ingen vidare snabb paddling alltså. Vid södra stranden lämnade vi bara kajakerna och gav oss iväg till fots norrut, tillbaks till cyklarna längs östra stranden. Det gick bra att springa på lättlöpta vägar och stigar. Sträckan blev ca 4 km och tog även denna ca 30 minuter, inklusive ett av Peters många Nödvändiga stopp. Både på stranden där vi lämnade kajakerna, och längs vägarna vi sprang på syntes tydliga markeringar från en Triathlontävling. Helt klart den som Daniel var med på.

Tillbaks på cyklarna igen, och härifrån var det återigen cykling på blandat grusväg, skogsväg, single track och lite asfalt också, fast bara lite grann. Jag njöt av cyklingen hela tiden och vårt tempo var precis lagom, alla tre hängde med lika bra. Vi tog utan undantag samtliga bonuskontroller och såg bara enstaka hjulspår där vi körde. Det bådade gott. Efter ett antal kontroller kom vi fram till Valberget, samma berg som jag och Daniel var vid på förra tävlingen, då vi fick klättra på en av väggarna. Här skulle det utföras diverse olika moment enligt roadbooken.  Kontrollen låg högst upp på toppen dit det ledde en liten stig som skulle kunna gå att cykla upp för, men vi försökte inte ens. Vi gick upp med cyklarna, och där låg redan ca 6 cyklar och något lag var även på plats. De hade hoppat över bonuskontroller och därför kommit hit före oss. En funktionär kom fram till oss och sa att det fanns två moment att välja på, MTB-skilltest och orientering. Det tredje enligt roadbooken, klättring, hade utgått. Vi valde att börja med MTB och det gällde att cykla uppför den lilla branta stigen upp till toppen. Längs vägen fanns två linjer som skulle passeras. Om man inte kom upp till första fick man tre straffrundor runt berget, klarade man förbi den men inte andra linjen blev det två rundor. Kom man förbi den andra fick man bara en runda och klarade man hela vägen vägen till toppen slapp man straffrunda helt. Varje medlem fick tre försök och lagets bästa resultat räknades. Nio försök fick vi alltså. Jag fick börja eftersom de andra tyckte att jag borde vara bäst på sånt. Det började bra, men det blev brantare och brantare tills det var problem att hålla framhjulet mot marken. Grepp med bakhjulet hade jag trots mindre bra däck för fäste och dessutom mycket högre tryck än vad som är bra för såna övningar. Framhjulet lyfte och jag fick sätta ner foten. Det fattades ca 2-3 m till första linjen. Både Peter och Mats försökte och kom ungefär lika långt. Mitt andra försök gick aningen bättre och framhjulet hölls på plats, men den här gången släppte bakhjulet istället. Kom obetydligt längre. Samma resultat för Peter och Mats igen. Dags för sista försöket för min del. La in ett snäpp högre växel och satsade på högre fart. Passerade punkten där det gick snett i de båda tidigare försöken och allt kändes lugnt och jag tänkte att första linjen kommer att gå finfint, men precis då släpper bakhjulet helt otippat och jag tappar balansen. Har framhjulet över linjen och bakhjulet bakom när jag måste sätta ner foten. Kastar den framåt och lyckas sätta den framför linjen. Frågar om det räknas, och det gör det. Vi behöver alltså bara cykla två varv runt Valberget, och det verkar inte så farligt. Stigen ser ganska lättcyklad ut i början, men det ändrar sig snabbt. Stigen tar slut och det blir svårframkomliga snår, lite blöt mosse, lite gles lövskog, en del tätare granskog med nerfallna träd, så det blev till att släpa cykeln en lång sträcka med flera lyft. Första varvet tog 10 minuter och var rejält jobbigt och svettigt. Tack och lov behövde vi bara ta oss runt ett varv till och inte två. Andra varvet tog också 10 minuter.

Karta del 3

Efter detta var det dags för orienteringen. Peter tog kartan som vanligt och styrde med säker hand till kontroll efter kontroll. Jag och Mats bara hängde på, och det började märkas att vi var lite mer slitna än Peter, som bara löpte på i jämn fart hela tiden. Särskilt i varje uppförsbacke drog han ifrån oss. Mats började nu få lite kramper då och då också. Första delen var i stort sett neråt hela tiden och jag fasade för andra halvan som blev precis så tung som jag trodde p.g.a. motsvarande stigning uppför igen. Fast banan var inte slut när vi kom tillbaks till Valberget som jag trodde att den skulle vara. Istället var det vidare på en liten loop norrut också. Där kom vi till en kontroll som Peter kände på sig kunde sitta fel, för det hade andra kontroller gjort tidigare. Precis som han trodde satt den inte i den sänka/ravin där den borde, så vi letade i de andra ravinerna runtom, och långt nere i en av de andra satt den. Typiskt. Sedan en kontroll till bara innan vi återigen kom tillbaks till Valberget och släpade oss upp till toppen igen där våra cyklar låg. Vi hade inte haft någon dricka med oss på orienteringen, så det behövde återställas en hel del i vätskebalansen. Rundan tog lite över en timme och var ca 8 km lång, och vi tog samtliga bonuskontroller även här.

Karta del 4

Härifrån cyklade vi vidare söderut mot havet, lite lagom slitna. Det började skymma och snart var det dags för pannlampa. Särskilt i skogspassagerna var det på gränsen att vi såg tillräckligt bra. Dessutom hade vi alla lite dåligt med dricka kvar och letade därför efter ett ställe att kunna fylla på. Vi såg en kvinna utanför ett hus och frågade om vi kunde få vatten där, och det satt en kran på utsidan helt perfekt för oss. Vi drack en hel del av det kalla, friska vattnet efter att ha sörplat söta, varma sportdrycker en hel evighet. Samtidigt monterade vi på pannlamporna på cykelhjälmarna. Spenderade nästan en kvart utanför det där huset och jag tryckte i mig en Billys panpizza samtidigt. Passade perfekt just då.

Karta del 5

Kort därefter passerade vi under E22 och kom in på en mer detaljerad karta. Första kontrollen på den går fint, men när vi skulle vidare mot nästa bonuskontroll och kom till en glänta med flera vägar ifrån blev det problem. En skogsmaskin hade kört upp nya vägar och förstört de gamla. Kartan stämde dåligt och vi cyklade fram och tillbaka och hit och dit för att få nån ordning på det hela. Slutligen var vi överens om att det var tvärs över ett nytt kalhygge vi behövde ta oss, släpandes på cyklarna. Under den tiden hade min pannlampa börjat slockan av sig själv, och jag fick dra ut sladden och sätta i den igen för att få den att tända. Det gick kortare och kortare tid innan den slocknade igen, och till sist gick den inte att tända alls. Jag kände även en tydlig doft av bränd plast eller elektronik, så det var ingen tvekan om att nu var den heldöd. Vi hade vars en reservlampa, men min var den minsta av dem, en Petzl E-lite, så jag fick låna Mats lite större Petzl Tikka. Den funkade för att se var jag satte fötterna, men inte så mycket mer. Kämpade mig fram över kalhygget med det dåliga ljuset, för både Peter och Mats hade gått i förväg till kontrollen en bit bort. Just då var det en av lågpunkterna på tävlingen, för jag hatar att ha dåligt ljus. Resten av cykelsträckan låg jag mellan Peter och Mats för att få ljus framför och under mig. Ibland hamnade Peter för långt framför mig i en nerförsbacke och Mats kom för långt bakom, så det var lite väl spännande att cykla i full fart nerför utan att se om det fanns gropar, stenar eller annat jag kunde stöta på. Tack och lov var det nu bara skogsvägar, grusvägar och lite asfalt många kilometer framöver. Flera kontroller plockades en efter en utan problem, både ordinarie och alla bonuskontroller.

Karta del 6

Så småningom kom vi fram till bebyggt område med asfalterade vägar, högre och högre hus och slutligen cyklade vi rakt igenom Karlshamn centrum och vidare ner mot hamnen. Precis innan hamnen skulle vi ut i ett större buskage och nässelbestånd och leta efter en kontroll. Där var ett annat lag som letade ganska långt ifrån kontrollen, men med Peters orienteringssäkerhet hittade vi den ganska fort. Nästa kontroll låg vid ett enormt dånande värmeverk, och det störde den stilla nattkänslan. Raka motsatsen mot ödsliga skogar som man är van vid. Efter den kontrollen kom vi slutligen fram till övernattningsplatsen på Sternö (som inte är en ö utan bara halvö), och badplatsen vid Sternö Sandvik. Den här sista cykeletappen var på ca 20 km och tog oss 2 timmar och 45 minuter. Vi var framme kl 22.09 och rekommenderad tid var 23.00, så vi låg bra till enligt tidsschemat.

På växlingsplatsen stod en väldig massa cyklar redan, men det betydde inte att vi låg dåligt till placeringsmässigt eftersom många säkert hoppat över flera bonuskontroller för att komma fram hit på rekommenderad tid. Vi fick höra att bara vi och laget som låg före oss hade tagit alla kontroller än så länge. Ledarna var Roadrunners, som är ett känt bra lag. De låg före oss med ganska mycket, kanske en timme. Ett släp med kanoter fanns där, liksom alla våra prylar för övernattningen, där vi också lagt i det vi behövde för kajakpaddlingen, så vi letade upp vår säck och förberedde oss för paddling. Det tog en ganska lång stund, ca 20 minuter, inräknat ännu ett av Peters många toabesök. Momentet var nattkajakpaddling, en kort runda med bara tre kontroller. Vi hade lite tur att två lag hade gått ut ca 5 minuter före oss, så vi såg deras pannlampor och kunde alltså lätt se var viken låg som vi skulle gå in i först. Där var det största problemet att lägga till så att vi kunde kliva ur och tillbaks i kajakerna utan att välta. Inte helt lätt för alla i laget. Vi följde också stenhårt regeln att alla i laget skulle vidröra kontrollen.  Nästa kontroll var tvärs över stora viken och vi såg både de andras pannlampor och skorstenarna från värmeverket att sikta mot. Jag släckte min lilla pannlampa och njöt av att paddla i mörkret och det stilla vattnet. Riktigt härligt ögonblick på tävlingen och jag kunde inte låta bli att sjunga lite för mig själv. Denna kontrollen gick att ta utan att landstiga, men sista kontrollen var på land igen och krävde bra balans för att landstiga torrskodd, och sen en del skuttande på stenblock för att nå kontrollen. Därefter en kort paddling tillbaks till sandstranden där vi startade och sen bara släpa upp kajakerna till växlingsplatsen. Sträcka på paddlingen var lite under 4 km och tog oss 30 minuter. Det innefattar alla ur- och istigningar som tog en hel del tid.

Växlingen till nästa moment tog oss ca 10 minuter, trots att det inte var mycket som skulle göras, bara byta karta, dricka lite, och så iväg igen. Jag förberedde en nudelpåse att ha att äta när vi kom tillbaks, och Mats gjorde detsamma. Han hade inte bara kopierat min packlista, utan även min matplanering. Kul. Peter körde en egen med mestadels bars och proteindryck från Herbalife. Precis som förra orienteringen behövde vi inte ta med ryggsäckarna, vilket innebar att vi inte hade någon dricka med oss. Det var inte särskilt kallt, så jag hade bara en t-shirt på mig och tyckte ändå att det var för varmt efter en stunds löpning. Första kontrollen låg högst uppe på en höjd, så det var bara uppåt, uppåt, uppåt. När vi var högst uppe (trodde vi) började vi leta, men hittade ingen kontroll. Utökade sökområdet mer och mer och det slutade med att Mats försvann. Jag höll mig nära Peter hela tiden eftersom jag hade liten pannlampa, så vi började vissla och ropa allt vi kunde, men inget spår av Mats. Vi gick i den riktning vi senast sett honom gå, och vi kom ganska långt innan vi hörde ett svagt ljud som kunde vara Mats. Fortsatte ropa och leta och hittade honom till slut. Himla tur, för det kunde ha slutat illa om vi tappat bort varann helt. Kontrollen hade vi inte hittat, men Mats hade sett ett stenröse som fick Peter på rätt spår igen. Jag hade bara sett kartan lite flyktigt och hade ingen som helst koll på var vi varit eller vart vi skulle. Till sist hittade vi kontrollen trots allt, men det var ingen bra början. Märktes tydligt på Peter att han var missnöjd med missen. Det var samma väg tillbaks nerför höjden igen och upp på en annan, minst lika hög och med ännu brantare stigning. Sedan var det ner till havet och några kontroller längs södra stranden. Första kontrollen var inga konstigheter, men sen skulle vi följa en stig en bra bit. Jag och Mats hängde på så gott vi kunde i Peters tempo, som tack och lov inte var så högt som det hade varit tidigare. Klockan var ungefär midnatt och sinnena var lite avtrubbade. Först lyckades jag med att sparka till en sten och fick ont i min stackars stortå som fått många såna smällar under årens lopp. Sen var det Mats tur att snubbla på en sten och han landade med knäna rakt på en rot och fick rejält ont. Jag såg det hända och tänkte att nu är det kört och vi får bryta. Men han reste sig och kunde fortsätta igen. För Peters del var det svårt att hålla koll på hur långt vi skulle, så vi hamnade lite för långt och kom ut på fel udde. Det blev en jobbig extrarunda nu när vi var ganska trötta och slitna. Slutligen kom vi ut på den kala klipphällen där kontrollen skulle vara, och det tog en god stund innan vi hittade den bland alla klippor. Först var det tillbaks samma väg tills vi kom ut på stigen igen, och sedan vidare på den längs kusten. En kontroll till tog vi längs vägen och kom slutligen tillbaks till växlingsplatsen. Sträckan på etappen var ca 12 km och tog oss 1.33. Det kurrade rejält i magen och törstig var jag också. Vi stämplade in, och fick vår tid registrerad för den obligatoriska nattvilan på 4 timmar. Klockan var 00:47 vilket innebar att vi fick ge oss iväg igen 04:47. Vi släpade vår jättesäck till ett avlägset hörn av gräsfältet för att slippa störas av andra lag som kanske snarkade eller förde oväsen när de steg upp före oss. Hur vi låg till exakt visste vi inte, men fortfarande verkade det som om vi  var det enda laget förutom ledarna som tagit alla kontroller än så länge.

Nu skulle det resas tält, men innan dess skulle vi stoppa i oss en massa mat och dryck. Jag blanade till en halvliter frukostvälling som jag haft som pulver i en 0,5 l Pet-flaska. Blev inte perfekt blandat så det var gott om klumpar, men inget jag störde mig på i det läget. Behövde bara få i mig så mycket vätska och mättande konsistens som möjligt, och då funkade det jättebra. Nudelpåsen var också bra, men jag hade valt fel smak, kyckling, som smakar för mesigt. Det var också lite väl grötigt efter att ha legat en timme längre än det brukar få göra. Till sist var jag redo för tältet och med Mats hjälp fick vi upp det snabbt och lätt. In med liggunderlag och sovsäck och ett snabbt toabesök med välbehövlig tandborstning innan det var läggdags. Tältet är för 2 pers, men vi la oss växelvis huvud, fot huvud och hade inga problem att få plats. Alla kläder jag haft på mig tryckte jag ner i en plastpåse och drog fram torra inför morgondagen och la i en påse som huvudkudde. Ställde larmet på en halvtimme innan vi skulle ge oss av igen, i samråd med de andra. Det borde räcka tyckte vi. Jag kände efter hur benen kändes och det var en skön känsla att få sträcka ut dem och slappna av helt i musklerna. Så värst sliten kände jag mig inte. Vi hade bara varit igång i tolv timmar, vilket inte är så farligt. Jag somnade snabbt och lätt och väcktes alldeles för tidigt av larmet på klockan. Det blev knappt 3 timmars sömn. Ville helst inte stiga upp, men insåg snabbt att det inte fanns något som helst val, så jag väckte de andra och kom upp inom inte alltför många minuter. På med alla nya torra tävlingskläder först, och sedan dags för frukost, en grötkorv tillsammans med en Red Bull som kaffesubstitut. Vi pulade med våra prylar och stuvade, packade och höll på. Vad skulle med på nästa moment kajakpaddling, vad skulle med efter det och vad skulle vi lämna kvar i säcken? Det gick inte fort, för det var kallt i luften, blött i gräset, vi var nyvakna, trögtänkta och allmänt oorganiserade. Återigen var det jag och Mats som tog hand om tältet medan Peter pysslade med sin Herbalife. Slutligen var allt packat igen i vår stora plastsäck och det var precis på gränsen att vi fick igen den med silvertejp. Släpade den till lastbilen och började förbereda för paddlingen som var nästa moment. Redan nu var vi en halvtimme försenade i förhållande till när vi egentligen fick lov att ge oss iväg. Nu var det alltså tävlingstid vi tappade. Innan vi var klara med kajakerna och kunde paddla iväg hade det gått ytterligare en kvart och vi kom iväg först 5.32 istället för 4.47, och hade alltså tappat 45 minuter i tävlingstid, vilket är groteskt mycket.

Karta del 7

När vi gav oss ut var det fortfarande lite mörkt, men vi tog inte pannlampor med oss trots det. Enligt reglerna skulle vi nu demonstrera att vi kunde bogsera varann och även klara en kamraträddning efter kapsejsning. Alla skulle alltså paddla ut och välta med kajakerna och sedan hjälpa varann att tömma dem på vatten och klättra i igen. Det var inte alls inbjudande så tidigt på morgonen och med torra kläder som sedan skulle vara blöta under resten av paddlingen. Det hade också börjat blåsa, så det var inte lika varmt som dagen innan. Tävlingsledaren stod och övervakade oss när vi gick i kajakerna och tog oss ut, och sa sedan att vi inte behövde visa vare sig bogsering eller kamraträddning. Det var vi väldigt glada över, trots att Mats och Peter hade tagit en lektion bara veckan innan tävlingen just för att lära sig det. De hade i stort sett aldrig paddlat kajak förut, och Peter höll paddeln upp och ner, så vi måste ha sluppit av medmänsklighet, och inte för att vi såg erfarna ut. Peter var kartläsare och vi skulle rakt västerut några km till en ö i en samling av flera öar. Det var öppet vatten hela vägen dit och vinden och vågorna kom snett bakifrån från sydöst. I början var vi i lä, men snart ökade vågorna och det började gunga lite, dock inte alls särskilt mycket. Kanske bara 0,5 m höga vågor. Peter tyckte ändå att det var obehagligt och kunde inte läsa kartan alls eftersom han inte kunde hålla balansen samtidigt som han tittade ner. Jag fick ta över kartan när vi kom i lä bakom första ön vi kom till, och det råkade vara just den ö vi skulle landstiga på. Det gjorde vi i lä, och gav oss upp på den för att leta efter kontrollen. Det tog oss ca 10 minuter att gå iland, hitta den och sedan komma iväg igen.  Denna ön var obevuxen, men nästa kontroll låg på en bevuxen ö med en del barrträd på, bara 500 m bort. Vi kom dit, gick iland och började leta. Enligt kontrollbeskrivningen skulle den ligga mitt på ön, men inte enligt kontrollringen på kartan. Vi letade på bägge ställena, och den låg ännu närmare stranden än vad ringen visade. Det tog oss 20 minuter med landstigning, letande och avfärd.

Nästa kontroll var egentligen en kontroll som tillhörde bonuskontrollerna på nästa cykeletapp, men eftersom man fick ta dem när som helst och den låg vid vattnet inte långt ifrån vår rutt, så valde vi att ta den nu. Skulle vi ha tagit den på cyklingen hade vi fått cykla en rejäl omväg. Kontrollen var lätt att hitta på en parkeringsplats intill vattnet. Efter denna skulle vi ut till en obevuxen ö ganska långt ut i havet över öppen vatten. Vågorna blev högre och högre och Peter paddlade ganska långsamt, och det märktes att han inte gillade läget. Det tog en lång stund att komma fram, och redan på långt håll kunde vi se att stora vågor slog emot ön. Som tur var skulle vi gå iland i en bukt med lä och vattnet var ganska stilla där. Några oväntat lyckade landstigningar senare var vi alla i land och började leta efter kontrollen. Än en gång samma sak, den skulle vara mitt på ön enligt roadbooken men inte enligt ringen på kartan. Det tog en god stund att hitta den, givetvis långt ut på ena spetsen av ön. Den här gången tog det 11 minuter i land. Vi gled ut i vattnet igen och förberedde oss för den längsta sträckan på etappen. Kontrollen var densamma som vi hade tagit tidigare på nattorienteringen, längst i söder på halvön. Det betydde att vi borde paddla rakt österut på helt öppet vatten där vågorna gick som högst, men det var inget som tilltalade Peter och Mats. Istället valde vi att paddla i en båge först åt nordöst för att komma i skydd av öarna närmare land, och sen vika av mer och mer söderut när vi kom bakom halvön. Helt i lä var vi dock inte hela vägen, så en del vågor fick vi ändå, men de var inte så stora att det var nån risk att gå runt. Det tog en god stund att paddla, och vi bestämde även att gå iland en bit norr om kontrollen och springa sista biten, både för att paddla en kortare bit, och för att kunna gå iland där det inte slog in vågor mot stranden. Vi steg iland, och efter en del letande hittade vi stigen vi sprang på inatt och följde den samma väg till kontrollen. Stämplade där och sprang tillbaks igen. Bägge gångerna passerade vi stället där Mats snubblade på en sten och vi varnade honom att han skulle lyfta ordentligt på fötterna den här gången. När vi kom tillbaks där vi trodde att vi dragit upp kajakerna, visade det sig att vi sprungit en bit för långt och fick vända tillbaks några hundra meter. Nu var det bara en kort bit paddling tillbaks till stranden och växlingsplatsen. Total sträcka paddling blev 18 km och tog oss över 3 timmar inklusive allt kontrolletande och den sista löpsträckan på 4 km till kontrollen.

Karta del 8

Växling till nästa etapp, byta från paddling till löpning, tog 10 minuter, inklusive ett toa besök för min del. Sen var det dags att ge sig ut på en kortare orientering. Klockan var 9 på morgonen och solen hade gått upp en bra bit. Ännu var det inte besvärande varmt, men skulle kunna bli. Det var bara några få kontroller, där den första var högst uppe på en höjd. Upp, upp, upp och kämpa på med trötta ben. Peter går aldrig i uppförsbackar, han småspringer hela tiden. Jag gick, men lyckades ändå hålla samma fart. Efter den var det ner igen hela vägen och genom en hamn och ut på Boön, över en kortare bro. Två kontroller tog vi på den och sedan ut på ytterligare en ö, bara ca 30 m stor. Där fanns ingen bro över, så vi fick vada några meter i midjedjupt vatten. Lite småkallt men uppfriskande. Peter passade på att halka och fick sig ett helkroppsdopp. Nu var det bara någon km stig och väglöpning tillbaks. Jag hade ingen koll på kartan nu heller, så det var bara ta rygg på Peter och löpa på. Antingen började han också äntligen bli trött, eller så visste han vilket tempo jag och Mats klarade av att hålla för att kunna hänga med. Sträcka 6,5 km och det tog oss 53 minuter. Växling över till sista etappen tog 12 minuter och jag kan inte minnas varför det tog sån tid. Säkert ännu ett av Peters toabesök.

Karta del 9

Nu var det bara ett moment kvar, och det var MTB-O, först till Mörrum och sedan ganska rakt norrut längs Mörrumsån tillbaks till startplatsen. Längs vägen fanns ett antal bonuskontroller, och vi hade tagit samtliga hittills och skulle försöka ta även de sista. En av dem innebar en avstickare söderut tillbaks mot havet, men de andra låg längs vägen. Första biten gick på snabbcyklad asfalt och vi höll bra fart och turades om att dra. Alla var ungefär lika pigga i början. Vi kom fram till Stilleryds Sandvik där kontrollen skulle finnas ute på en udde. La cyklarna en bit bort och tog oss fram till havet. Vi såg en liten ö en bit bort och fick springa igenom sommarstugetomter, dock efter att ha frågat en dam i morgonrock om det gick för sig. Hon sa även att det var fler som hade varit där och letat. Ön var privat, så där kunde det inte vara, men vi såg något som liknade en udde ännu längre bort. Tog oss dit och kom fram till att där måste det vara enligt kartan. Någon kontroll hittade vi dock inte, så Peter ringde tävlingsledningen och fick bekräftat att den saknades. Nu skulle vi bara hitta tillbaks till cyklarna och det var lättare sagt än gjort. Gå samma väg tillbaks längs stranden ville vi inte p.g.a. alla privata tomter, så vi tog oss längre inåt land, men där kunde vi lätt ha gått vilse bland småstigarna. Lyckligtvis hittade vi rätt och cyklarna låg där de skulle. Vi cyklade vidare och började nu tvivla på att vi skulle hinna ta alla bonuskontroller. Mats började också bli lite mer sliten och sacka efter när farten ökade, så jag instruerade honom hur han skulle koppla in sig på draglinan. Jag hade lånat ut min draganordning till dem, och monterat kroken på Mats cykel, och hundkopplet på Peters cykel. Mats kopplade in sig, men utan att fråga Peter som inte var direkt dragvillig. Han var tydligen också på gränsen att börja tappa fart. Än så länge var det lättcyklat med mest asfalt och hoppet steg att vi skulle hinna. Klockan var kring 11 och det var  inte långt kvar att cykla enligt kartan. Allt hängde på hur svårcyklat det skulle vara längs Mörrumsån där alla de sista kontrollerna utom en låg. Från förra tävlingen visste jag att den västra sidan var en del teknisk, men vi skulle hålla oss på östra sidan. Efter en kontroll till före Mörrum kom vi slutligen ner till ån. Det började bra, och dalen var förföriskt vacker med lövskog på bägge sidor. Dalgången var bred, och så var även stigen. Snabb och lättcyklad. Efterhand blev det dock sämre när dalgången smalnade av och sidorna brantade till. Stigen blev också smalare och svårare att cykla på. Allt oftare fick vi hoppa av cyklarna och leda dem. Sträckan längs ån var ganska lång, och med den farten vi höll insåg vi att det var kört att hinna med alla bonuskontrollerna. De tre återstående ordinarie skulle vi ta åtminstone. Jag kände mig starkare och starkare ju mindre tid som var kvar, för tidspressen gav en del nya krafter tillsammans med känslan att det snart var slut och man kunde pressa ut det sista ur kroppen. Peter och Mats halkade efter mer och mer, och jag fick vänta in dem ganska ofta. Ibland kunde de dock blixtra till av nån adrenalinkick, t.ex. när det kom nån uppförsbacke som vi alla kände att vi måste klara cyklandes utan att hoppa av.

Peter som läste kartan sa att vi skulle följa leden tills den svängde av rakt bort från ån. Jag som cyklade först kom till ett ställe där den markerade blåa leden svängde av, men stigen fortsatte även vidare längs ån. Jag hojtade bak till Peter om det var här vi skulle svänga, och han sa att det var bara fortsätta. Det tolkade jag som att följa stigen och cyklade vidare längs ån. De hängde på. Efter ett tag började jag fundera på om vi missförstått varann, så vi stannade och kollade kartan. Han hade inte sett den blåa leden svänga, vilket jag trodde, och enligt kartan fortsatte det ingen stig längs ån. Så vi hade cyklat för långt och tvingades vända. Just där var det riktigt usel stig som var till stor del icke cyklingsbar. Där tappade jag modet lite, eftersom vi hade så ont om tid kvar, men det fick mig bara att kämpa ännu mer. Kort härefter tog vi sista ordinarie kontrollen längs ån och kom till vägvalet där vi kunde skippa de sista bonuskontrollerna. Inget svårt val. Vi kom ut på en efterlängtad asfaltväg och kunde börja trampa på ordentligt mot sista kontrollen. Jag trodde att den låg längs vägen upp till TC och dit visste jag hur långt det var kvar. Bara asfalt och genom byn Svängsta. Det borde vi hinna tänkte jag och trampade på för fullt med det sista jag hade. Mats verkade få samma nytändning, men Peter hade det tyngre och vi fick vänta ofta på honom. Han var den av oss som visste var kontrollen låg, och kanske därför insåg han att det var kört. Den låg nämligen inte längs vägen, utan en bit nordöst om TC, och framförallt många höjdmeter nedanför. Jag hade varit i området förut och visste en bra väg ner, men minnet svek mig och jag ledde in oss i en återvändsväg. Väldigt retligt. Slutligen kom vi ner till Mörrumsån igen, och där skulle kontrollen ligga på en ö som vi skulle vada ut till. Klockan hade då passerat 12 och vi hade missat maxtiden. Nu slutade vi stressa och koncentrerade oss på att ta sista kontrollen Efter lite letande såg vi var den var, och jag skulle börja vada. Det var långt över till andra sidan, ca 30 meter. Ån såg inte särskilt djup ut, men vattnet flöt oroväckande snabbt. Jag klev ut i vattnet och det blev snabbt midjedjupt och jag kände strömmen börja dra i mig. Det gick att gå långsamt, men jag var väldigt nära att tappa balansen och då hade jag dragits med kvickt och lätt. Tyckte inte det var värt det nu när tiden ändå var ute. Mats insisterade dock på att vi skulle ta den, och han ville gärna avsluta tävlingen helt. Så han tog sig ut i vattnet, men gick några meter längre uppströms än vad jag gjorde, och där var det inte lika djupt. Dessutom är han något längre än vad jag är, så för honom var det inga större problem att ta sig över. Detta var också enda kontrollen av samtliga som vi fuskade på, dvs att inte samtliga i laget vidrörde kontrollen.

Nu hade vi tappat sugen helt och hållet och bara transporterade oss i lugn fart mot TC. Det var en lång uppförsbacke hela vägen och vi malde på sakta men säkert, alla med lagom mycket krafter kvar. Kom i mål, och i stort sett alla lag var redan på plats. Klockan var 12.20 och vi missade alltså maxtiden med hela 20 minuter. Nu plockade vi fram alla våra godsaker för återhämtning och började proppa i oss. Jag hade min halvliter fullkornsvälling, några bananer, och en makrill i tomatsås. Det bjöds även på pasta med tomatsås, men alla danskar var väldigt hungriga, så det räckte inte till Mats och Peter i första vändan, och knappt i andra heller eftersom alla danskarna fortsatte proppa i sig allt vad de kunde. En stund senare blev det prisutdelning, och vinnarna fick vars en t-shirt. Inte lika bra pris som jag och Daniel fick för två år sen, vars en gratis tvådagarskurs hos dem värd 1000DKK. Efter det packade vi ihop våra prylar och försökte fördela allt som vi hade blandat med varandra. Till sist var hade vi fått ordning på det mesta och lyckats stuva in det i bilen. Vi körde hemåt och skulle byta förare ofta p.g.a. trötthet, men det behövdes inte. Mats höll sig vaken hela tiden medan jag slocknade efter ett tag i baksätet.

Något resultat har arrangören inte lyckats presentera på sin hemsida flera månader efter tävlingen, och kommer förmodligen inte att göra det heller. Kanske inte så viktigt. För vår del kvittar det fullständigt, eftersom vi blev placerade efter alla andra som kommit in i tid, oavsett antal kontroller. Det hade alltså varit bättre att skippa den sista ordinarie, för då hade vår placering beräknats efter antal tagna kontroller istället. Hade det inte varit för vårt lusiga morgonbestyr hade vi klarat maxtiden och kanske även hunnit ta en eller två av de sista bonuskontrollerna också. Då hade vi kommit på andra plats, vilket inte är dåligt alls av 10 lag. Skönt också att vi var såpass jämna i laget, även om vi hade våra svackor och toppar lite då och då. Ska vi köra fler gånger måste vi träna in rutin vid vila, och sätta väckarklockan tidigare. Trots en del brister i tävlingsarrangemanget här och där, är det fortfarande en klart trevlig tävling som jag kan tänka mig att köra fler gånger.

Annonser
Det här inlägget postades i Tävlingsrapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s