Bornholm Island Explorer 2011-07-09

Det här året hade jag egentligen inte planerat att tävla på Bornholm, främst för att det var så dåligt arrangerat förra året, men när Peter Eklund i vår multisportklubb frågade om jag var intresserad, tog det inte lång stund att komma på andra tankar. Det passade trots allt bra av flera anledningar, både för att det var en lagom lucka just då, och även för att det kunde kombineras med en minisemester med familjen. De var helt med på planerna, och turistade gärna på Bornholm eftersom de inte varit där förut. Dessutom hade arrangörerna skickat ett mail där de lovade att bättra sig, samt lämna rabatt till oss som var med förra året. Färja bokades, tyvärr dyrt när bilen skulle med, och en lägenhet för fyra dagar bokades på Dueodde, längst ner i söder på den finfina stranden. Bestämde med Peter att vi skulle ta den mellanlånga klassen med vinnartid på 16 timmar. Den längre var på 32 timmar och den kortare på 6 timmar, så mellanklassen passade oss perfekt. Peter och jag hade aldrig tävlat ihop förut, men pratat om det flera gånger, så nu var det på tiden att det blev av. Vi satte oss en eftermiddag på Cafe Gräddhyllan och spred ut gamla kartor överallt och planerade så härligt detaljerat som vi båda tycker om att göra.

På tävlingsdagen åkte jag och familjen över med färjan tidigt på lördag morgon och tog med Peters cykel och två kajakpaddlar. Starten var inte förrän 20.00, så vi skulle fördriva dagen med lite sightseeing. Först åkte vi norrut till Hammershus och kollade på borgruinerna och Opalsjön, som för tillfället hade uppspänt en lång ”tov-bane” eller flying-fox som det kallas. Många som provade på att fara ner för vajern i full fart och slå emot ytan med vattnet sprutandes åt alla håll. Såg lockande ut, men inte aktuellt denna gång. Sedan åkte vi till Sandvig för lunch där jag även fick min obligatoriska Svaneke-öl som uppladdning. Vädret var rejält varmt och skönt för turistande, men något för svettigt att tävla i. Efter en promenad i Svaneke hamn körde vi tillbaks till Rönne och hämtade Peter som kom med en senare båt. Vi blev avlämnade på TC, som i år var på samma plats som förra året, Blykobbe efterskole, ca 3 km norr om Rönne. Resten av familjen körde sen ner till lägenheten i Dueodde för fortsatt semestrande, medan jag och Peter påbörjade en omfattande fördelning av utrustning. Det var mycket att fixa med cykeln, mat, dricka, kläder och annat.

Klockan 16 var det utdelning av startpåse med roadbook. Tävlingen skulle inledas med en prolog på 2 timmar med MTB-O, bike-and-run, och vanlig orientering. Därefter omstart kl 24.00. Vi packade vidare och fyllde en paddlingssäck med våra kajakpaddlar, eller egentligen Peters paddlar varav jag fick låna en, och la även i lite mat och dricka. Den lämnade vi in för transport till den etappen. Kl 18.30 var det dags för briefing, på danska såklart, med mycket dösnack som vi inte förstod, men allt det viktiga fick vi nog kläm på. Efter den fick vi ut kartorna till prologen, tre kartor sammanslagna på ett inplastat A3-ark. Det var upplagt som en rogaining med 27 kontroller och maxtid på 2 timmar. Varje missad kontroll gav strafftid på 7 minuter, och överskriden maxtid räknades till ytterligare med dubbla tiden. Totala strafftiden användes för att ge startdifferensen till en omvänd jaktstart på huvudtävlingen. Något svårförklarat, och ännu svårare för oss att förstå på danska.

Sista tiden fram till start använde vi för att byta om och planera hur vi skulle ta oss an prologen. Valde att börja med MTB-O för att snabbast möjligt komma till området där löporienteringen var. Det var en bit bort från TC, men där fanns flest kontroller på minst yta. Vid starten var det en hel del lag som började på MTB, men även några som valde bike-and-run, och alltså hade en deltagare till fots. Antalet lag var 26 st, alla danska förutom oss och ett damlag från Sverige, ”Alt under Ctrl”, samt ett från Grönland. Starten gick och vi kom iväg bra, men jag hade inte fått in känslan för hur fort man förflyttade sig med cykel på 1:25000 kartan och susade förbi vägen vi skulle svängt in på. Tolkade även fel på park och skog där den första var vit och den andra grön. Syntes ingen skillnad i verkligheten. Kom in på fel väg alltså, men det rättade till sig snabbt och det blev ingen större förlust mer än tiden det tog att läsa in sig på kartan igen. Prickade rätt på kontrollen, men minst 3 lag från andra hållet var före oss dit. Snabbt vidare mot nästa, och det gick bra hela vägen ända tills vi var nästan framme, då jag tyckte att vi skulle in på en liten stig. Lite märkligt, eftersom det inte finns nån stig på kartan. Feltolkning av danska kartsymboler kanske? Ett annat lag hängde på oss iallafall, så det fick oss att fortsätta framåt. Det var gott om sköna, snabbcyklade stigar och branta sluttningar ner på båda sidor. Såg en sjö, och det skulle det finnas nära kontrollen, så vi hasade oss ner för en av branterna med mycket möda. Då såg jag att det var en stor sjö, vilket också fanns på kartan, fast inte där kontrollen var. Jag var alltså helt fel på det, men kunde åtminstone lokalisera mig på kartan. Cyklade längs med sjön, in på ett industriområde och kom tillbaks till platsen där vi svängt in på stigen. Precis i närheten låg kontrollen. Vi hade alltså gjort en onödig loop på ca 10 minuter. Ingen bra inledning på tävlingen.

Vi cyklade vidare i full fart mot OL-området, vilket var ett markerat område på kartan där det var förbjudet att cykla. Man fick ta sig in och ut ur området var man ville, och hur ofta man ville, så det var upplagt för mycket strategi. Vi la cyklarna på ett väl valt ställe, och inledde vår löploop inne på området. Första kontrollen gick inte alls bra, för jag fick inte grönområdena att stämma med verkligheten. Förmodligen var kartan gammal, och just sånt hade förändrats. Vi gav upp den efter 5 minuters letande, och fortsatte till nästa. Även den vållade lite huvudbry, men den hittade vi åtminstone efter ett tag. Jag började bli klart frustrerad av alla mina problem med kartorna, eftersom det var jag som skulle vara kartläsare hela tävlingen igenom. Peter kan också orientera, men jag borde vara den bättre av oss eftersom jag aktivt tränat orientering i flera år, och dessutom deltagit i flest multisporttävlingar på senare tid. Så vi bestämde att jag skulle navigera, men nu började jag tvivla på om det var rätt beslut. Tack och lov vände det efter denna kontrollen, och följande fyra kontroller gick finfint. Avslutade loopen vi ritat in, och återvände även till den första som jag misslyckats med tidigare. Nu gick det betydligt bättre, och vi kunde återvända till cyklarna med fullföljt uppdrag. Fortsatte en bit utanför OL-området och tog en kontroll där, innan vi tog oss in igen från ett annat håll och sprang in för att ta ytterligare en OL-kontroll. Ut igen, och tog två kontroller på cykel innan vi valde att springa igen. Klart kul upplägg, och vi såg att andra lag hade valt lite annorlunda strategier och färdriktningar. Området var också väl valt för detta moment, en skön skog med blandad skog, lite sjöar, gott om stigar varierande underlag. Skogen heter Rönne plantage, söder om Rönne.

Hittills hade vi tagit samtliga kontroller i den ordning som vi planerat, men nu började vi räkna på tiden vi hade kvar, och kom fram till att det var dags att börja hoppa över några. Framförallt var det nästa kontroll som låg ute i vattnet i Rönne hamn. Den var också värd 14 minuter i strafftid, just för att det krävdes simning, men vi tyckte att den tiden kunde vi ta in på andra kontroller. Därför blev nästa kontroll en svår inne i Rönne mitt i ett gytter av smågator. Det krävdes full koncentration för att hålla reda på smågatorna på en plottrig karta, men jag fixade det klockrent. Självförtroendet började komma tillbaks igen. Skönt. Nästa var också i Rönne, med kontrollbeskrivning bäck/vägkorsning. Det var givetvis i en tunnel under gatan där bäcken flöt fram. Typisk dansk AR-kontroll. Nu fick vi nytta av pannlampan som var obligatorisk utrustning. Vi hade bara tagit minsta möjliga för att uppfylla kravet, små Petzl Tikka och E-lite, och det räckte för att hitta kontrollen i mörkret. Därmed hade vi tagit alla utom en kontroll på MTB-O och OL delen. Återvände till TC och kunde konstatera att vi hade 12 minuter kvar av tiden, så vi chansade på att sticka ut på Bike-and-run kartan också, som låg norr om TC. Vi tog Peters cykel, jag cyklade och läste kartan, dock med vissa problem eftersom det började bli mörkt. Peter galopperade på bra bakom, och vi hann med att ta 3 av 6 kontroller även på den kartan. På vägen tillbaks bytte vi, och jag fick också röra på benen lite. Vi hann tillbaks i tid precis före kl 22.00 och kunde konstatera att vi hade lyckats riktigt bra trots allt. Hade det inte varit för missarna i början hade vi kanske hunnit med alla kontroller, vilket bara något enstaka lag gjort.

Nu blev det lite återhämtning med mat och dricka, samt byte av alla kläder, för det hade regnat en del på oss. Sedan checkade vi in cyklarna till tävlingsledningen för vidare transport till en kommande växlingsplats. På dem fäste vi cykelskor och en del mat, jag hade min tennisbollstub under övre ramröret som vanligt. Kartstället hade jag modifierat lite för att få plats med ett helt gäng kartblad i A3, alla laminerade. Istället för plastfodralet som omsluter kartstället fäste jag kartorna med 4 st klämmor. Sista tiden fram till omstarten satt vi med alla dessa kartor och ritade in vägval. Kartorna var 19 st, fördelade på flera A3 ark med små och större om vartannat och på både fram och baksida. Skalorna var främst 1:25.000, men en del 1:15.000, 1:10.000 och några flygfoto. Klockan 23.15 skulle vi gå på en buss, och jag och Peter var bland de sista att gå på, så vi fick sitta på golvet. Det blev en lång resa i bussen, och varmt blev det. Efter ett tag delades det ut ögonbindlar som alla skulle ha på sig. Färden blev skumpigare och skumpigare, så vi var helt klart ute i en skog nånstans. När vi slutligen stannade blev laget som vann prologen uppropade och fick stiga ur bussen. Sedan fick efterföljande lag starta med en tidslucka beroende på antal plockade kontroller och sluttid. Vi blev uppropade som lag nr 4 eller 5. Ögonbindeln skulle sitta på ända tills vi kom ut ur bussen. Då fick vi också ett erbjudande om att få utpekat på kartan var vi befann oss, mot 10 minuters tilläggstid. Det ville vi inte. Jag hade suttit i bussen och studerat karta nr 1 fram tills ögonbindlarna åkte på, så jag hade en del koll på den. Det var över Almindingen, det största skogsområdet på ön.

Klockan var lite över midnatt när vi startade, och därmed mörkt. Tände pannlamporna, kollade kompassen och omgivningen. Vi stod i ett t-kors med stora skogsvägar, och det stämde in på ett antal platser på kartan. Jag gissade på en av dem och vi sprang iväg i teoretiskt rätt riktning. Det stämde bra med objekt vi passerade, så det var bara att fortsätta. Hittade ett släpspår vi borde svänga in på, och kort därefter hittade vi kontrollen. Skönt med en bra start. Nu var det långt till nästa kontroll, och två tänkbara vägval. Jag valde det östra som hade gott om släpspår att följa. Tyvärr hade de inte använts på många år, så vi fick klättra över nerfallna träd och genom en del sly och annat bråte. När vi slutligen kommit fram till platsen för kontrollen var det redan många lag på plats som hade tagit det andra vägvalet dit. Jag hittade punkten där vi skulle vika av från vägen in i skogen, och vi kämpade oss igenom tät buskage och föll ner i ett djupt hål. Det fanns inte på kartan. Följde en bäck precis som vi skulle, men den försvann. Sen blev det ett långvarigt irrande i svårframkomlig skog i gott sällskap med 4-5 andra lag. Vi hade letat i minst 20 minuter när vi stötte på de båda svenska tjejerna. När vi hälsade på dem och frågade om de hittat kontrollen trodde de att vi skämtade. De hade precis tagit den, och pekade på den bara 3 m ifrån oss. Vi var precis på väg att ge upp den och fortsätta. Där hade vi tur.

Härifrån lunkade vi på i lagom tempo, och plockade kontroll för kontroll. Nu gick det bättre, trots att flera av kontrollerna var svåra att se på natten. De hade bara lite reflextejp på skärmen. Några av dem satt dessutom i riktigt täta, snåriga områden, och det var en skön känsla att lyckas hitta dem. Vi hade andra lag runtomkring oss då och då, och det kändes som att vi höll på att ta igen den tid vi missade på andra kontrollen. När vi hade tagit oss igenom en stor del av östra Almindingen bytte vi karta till den västra delen. Jag hade kartorna i min ryggsäck, och Peter la i, och tog ur dem åt mig. Vid ett tillfälle såg han att dragkedjan var öppen och alla kartorna var borta. Dumt nog är dragkedjan sån att den öppnar sig själv om båda flärparna är högst upp och den blir belastad. Det hade jag inte talat om för Peter såklart. Klantigt av mig. Som tur var hade vi kartorna för kommande etapper i Peters ryggsäck, så förhoppningsvis var det bara kartor vi inte skulle behöva mer som vi blivit av med. Vi gnetade vidare i den stora skogen och det tog betydligt längre tid än planerade 3 timmar. Därför bestämde vi oss för att börja hoppa över kontroller, 2 st som låg mest avsides. Första prioritet på tävlingen var att ta alla TA’s, därefter alla obligatoriska Checkpoints, som i vår klass bara var en enda, sedan övriga Checkpoints och slutligen målgångstid. Det fanns inga cut-off-tider, så det var upp till oss själva att avgöra hur lång tid vi ville lägga på varje etapp och hur många kontroller man skulle ta. Det skulle vara mycket svårt att hinna ta alla kontroller sades det.

Vi kom ut ur Almindingen på västra sidan just när det började ljusna och vi kunde släcka pannlamporna. Alltså hade vi spenderat över 4 timmar i skogen. Först skulle vi bara springa en bit på asfalt innan vi kom till vår första Transition Area. Där skulle vi få våra cyklar, men först väntade ett litet äventyr. Det var ett antal rep uppspända över ett gammalt stenbrott med en liten sjö i mitten. På ena sidan skulle vi ta på en sele, kroka fast i en talja och dra oss över på två rep över till andra sidan cirka 60-70 meter bort. Jag började och drog mig över mot andra sidan. Kände direkt att det inte var skönt för ryggen att hålla sig rak i kroppen när man var upphängd i midjan. Början gick bra när repet lutade neråt, men sen började det gå uppåt efter halva och då blev det jobbigare och jobbigare. Fick ta i rejält för att komma ända bort till slutet, där ett annat rep satt fast och hängde ner till marken några meter ner. Kontrollen satt i änden på det repet. Jag drog upp den, stämplade med sportidenten som var fastsatt runt handleden, och började dra mig tillbaka. Åt det hållet fick jag hjälp av Peter som kunde dra i ett rep som var fastsatt i min sele. Jag hjälpte till i början men tog slut mer och mer, så på slutet fick Peter ta det mesta. Det gjorde att han redan var trött i armarna när det var hans tur, och han hade klara problem att orka dra sig över till andra sidan. Vilade flera gånger, men till sist kom han fram och kunde dra upp kontrollen och stämpla. Sen fick jag dra honom hem hela vägen. Nu var det min tur att ta slut fullständigt, för det blev bara jobbigare och jobbigare ju mer uppförsbacke det blev på repet när han kom närmare och närmare. Under tiden hade några lag till dykt upp och det blev kö. Vi hade alltså tur att det var tomt när vi kom dit. Några lag hade redan passerat före oss, men inte många.

I närheten stod våra cyklar och på vägen dit tog jag min första panpizza. Hade lite svårt att få ner den av nån nån anledning. Den kändes ovanligt torr och jag kunde inte svälja. Kanske på grund av ansträngningen med repen. Sportdryck från camelbaken var inget vidare att skölja ner den med, men vatten från cykelflaskan funkade bättre. Vid cyklarna bytte vi till cykelskor, drog på cykelshorts utanpå tightsen och satte på hjälm och cykelhandskar. Sen var vi redo att cykla ett bra tag. Först skulle vi tillbaks till Almindingen och navigera på två av de kartor som vi nyss använt, lyckligtvis ingen av dem vi tappat. Det var en del uppför i början och Peter fick lite problem med kramper i benen, förmodligen av ansträngningen på repen. Navigeringen gick problemfritt, och cyklingen var skön i den härliga skogen på alla möjliga sorters spår, både grusstigar och single-tracks. Några kontroller hoppade vi över även på denna etapp, eftersom vi låg ganska långt efter den beräknade tidsplanen. Från Almindingen tog vi oss vidare åt sydväst till en annan skog, Knudsker plantage, och tog några kontroller där innan vi skulle till sydkusten. Där skulle vi hitta en kontroll som vi bara fått i koordinatform och ritat in själv på kartan. Den låg söder om flygplatsen, så det blev en längre runda väster om. Kontrollen låg på en udde och en sån kom vi till efter vad jag trodde var rätt sträcka längs stranden. Hade inte mycket annat att gå på. Så vi tog oss ner för branten till havet och gick längs stranden och ut på udden men hittade ingen kontroll. Gav upp, klättrade upp igen till cyklarna och fortsatte längs flygplatsen. Strax syntes en till udde, och även kontrollen. Klantigt, och det kändes som många minuter bortslösade i onödan.

Därifrån var det vidare till nästa TA, och det var vidare förbi hela flygplatsen längs stranden och öster om byn Arnage. På den kartan jag hade överst i kartstället fanns bara utritat en TA, nämligen TA 3, och jag tänkte inte på att det bara var TA2 vi skulle till. Därför kom vi till en parkering där det låg kajaker och vi började ta av cykelskor och göra oss klara för simning, som var nästa moment, när ett lag kom upp längs branten från stranden och precis hade simmat. De undrade om vi redan simmat klart. Jag trodde att vi skulle simma ut och komma tillbaks till samma plats, men nej, det var start längre bort i hamnen i byn Arnager. Kollade på en annan karta och där var båda TA utritade. Så vi fick vända och hade alltså cyklat nån km extra och slösat ytterligare en del  tid i onödan. I hamnen stod några cyklar och där parkerade vi även våra. Ingen funktionär dock, de var längst ute på piren. Precis före oss kom de båda svenska tjejerna dit och stod och pysslade med sina prylar. Vi tog med våra prylar ut på piren och bytte om där, precis innan vi skulle hoppa i. Jag och Peter hade precis omvända strategier. Jag behöll alla kläder på, även skor, medan Peter tog av allt utom cykelshortsen. Ryggsäckarna la vi i vattentäta säckar och spände fast utanpå flytvästarna vi skulle ha på oss. Jag med en klätterslinga och Peter med ett spännband.

Innan vi fick simma skulle vi utföra ett uppdrag för att få stämpla i kontrollen där. En i laget skulle dyka ner till botten, ca 3 m djupt, och hitta 3 tegelstenar och lägga ihop talen som stod på dem och sedan stämpla i en av tre stiftklämmor som motsvarade summan. Jag tog gärna på mig det, och hade simglasögon med mig just av den anledningen. Med mina kontaktlinser behöver jag dem för att kunna öppna ögonen under vattnet. Det var kallare än jag räknat med när jag klättrade ner för stegen i vattnet, men sen var det inga problem att dyka ner och hitta stenarna och lägga ihop talen. Efter att vi stämplat i rätt kontroll fick vi börja simma från piren snett in mot stranden och stämpla 3 kontroller i bojar innan vi kunde gå iland. Totalt blev det cirka 300 m simning, och vi hade medvind som tur var, så vågorna var inte så besvärande, trots att de var ganska höga. Så fort vi kommit iland bytte vi till torra kläder båda två. Sedan gick vi uppför en lång trappa uppför branten och kom ut till den parkering med kajaker där vi varit tidigare och vänt. Vi valde ut två kajaker med omsorg, de skulle ha minst en stor packlucka samt bärhandtag fram och bak. Det var inte många som uppfyllde båda kriterier, men vi hittade vars en iallafall. Stabila plastkajaker var de allihop, så prestandamässigt var det ingen större skillnad på dem. Vi tog vår paddelväska och bar ner kajakerna till stranden, med viss möda i den branta trappan. Där lastade vi om lite prylar från paddelpåsen, och jag förberedde en påse nudlar genom att fylla med vatten och knyta ihop. Egentligen var det tid att äta nu, men det skulle ta minst en halvtimme för dem att bli mjuka. Dumt, för jag var redan hungrig och borde ha tagit en panpizza istället. (Felbeslut nr 1). Packutrymmet där jag skulle ha min ryggsäck var lite vattenfylld, så den torkade jag ur noga med en svamp först och stängde locket väldigt noga för att slippa en genomblöt ryggsäck efter paddlingen.

Vi paddlade iväg från stranden och kom ut en bit innan vi började dra på kapellen. Jag hörde Peter mumla något, samtidigt som jag märkte att mitt var alldeles för litet. Det fanns inte en chans att kunna täcka hela sittbrunnen med det, och någon justeringsmöjlighet fanns inte. Peter hade precis samma problem. Snabb överläggning om vi skulle vända för att byta, men det skulle ta för lång tid, så vi struntade i det. (Felbeslut nr 2). Så stora vågor var det inte tyckte vi, och bara nån enstaka som bryter. Två lag till gick ut ungefär samtidigt som vi gjorde, och det ena laget var en aning snabbare, men det andra klart långsammare än oss. Det blåste rak motvind och därför gick det inte särskilt fort att paddla och vi insåg att det skulle ta oss en god stund att komma fram. Sträckan var bara ca 12 km och enda kontrollen var i Rönne småbåtshamn och därefter skulle vi vidare norrut i jämnhöjd med TC och släpa upp kajakerna dit. Längs vägen mötte vi tre paddlande övervakare som patrullerade var sin del av etappen. I början var jag på väldigt gott humör. Det gick bra att paddla och jag höll i stort sett jämn fart med Peter, vädret var vackert med behaglig temperatur. Vi malde på och såg till sist inloppet till Rönne hamn, men det tog ett par timmar att komma ända dit. Där mötte vi den siste av de tre övervakarna som meddelade att vi skulle hålla ut minst 300 m från vågbrytarna för att slippa reflexvågorna från dem, och att färjan skulle gå om 15 minuter. Vi bestämde oss för att chansa på att hinna förbi. Nu var det inte lika roligt som tidigare, för hungern hade bara blivit starkare och starkare, och jag kunde inte äta mina nudlar p.g.a. vågorna och motvinden. Vågorna hade blivit större sen vi gav oss iväg och Peter hade sagt sen en stund tillbaks att han hade fått in väldigt mycket vatten och satt med benen helt under vatten. Jag hade bara fått in så mycket att jag blev blöt när kajaken gungade ordentligt. När vi nu skulle förbi hamninloppet så fort som möjligt fick vi kämpa rejält, eftersom vi båda hade börjat bli trötta i paddlingsmusklerna, och även för att vi behövde ändra riktning för att följa kusten. Nu kom vågorna in mot sidan istället, och de var rejält stora, mellan 1 och 1,5 m höga. Ganska ofta med brytande vågkammar. Hamninloppet tog vi oss vi förbi innan färjan gick ut, men sen var vågbrytaren nästan 2 km lång. Nu började det bli rejält kämpigt mot vågorna, vinden och vattnet som ofta sköljde in i våra sittbrunnar.

När vi hade kommit ungefär halvvägs längs vågbrytaren såg jag att Peter paddlade väldigt märkligt, mer som att försöka hålla styr på kajaken än paddla framåt. Jag höll koll på honom hela tiden och såg att han var nära att gå runt flera gånger och till sist gjorde han det också. Jag var hos honom på ett ögonblick och vi började lite tafatt räddning, först fick jag hans paddel, sen fiskade vi upp en påse som flöt iväg. Att tömma hans kajak genom att lägga upp den på min vågade jag mig inte på i de här vågorna, men han gjorde en enmanstömning genom att lyfta upp fören själv och vända på kajaken. Funkade mycket bra och sen gjorde han en istigning genom att jag höll ett stabilt grepp om hans kajak som låg parallellt med min medan han kravlade ombord. Sen kunde vi fortsätta igen, men nu hade jag ganska mycket vatten i min kajak, och ju djupare den låg desto lättare tog den in ännu mer vatten. Snart satt jag också med benen i stort sett helt under vatten. Kände att kajaken hela tiden ville upp mot vinden och bort från stranden, så jag fick paddla väldigt hårt på ena sidan hela tiden. Balansen blev också rejält sämre och flera gånger var jag nära att gå runt men lyckades rädda mig. Det var rejält ansträngande att hela tiden paddla emot kajakens vilja och samtidigt sitta på helspänn för att inte gå runt. Ofta paddlade jag ungefär som jag sett Peter göra innan, alltså parera mot vågorna mer än att ta mig framåt. Var också rejält kall nu när hela underkroppen satt i vatten och överkroppen var genomblöt av alla vågor som sköljt över mig, samtidigt som vinden kylde ordentligt. På mig hade jag bara tights, en underställströja och en flytväst. Riktigt hungrig och trött var jag också. Vågorna som slog emot stenblocken på vågbrytaren såg inte inbjudande ut och att gå iland där var helt omöjligt. Så det var bara att kämpa på. Till sist hade jag äntligen nått bort till slutet på vågbrytaren där småbåtshamnen hade sitt inlopp, och skulle nu bara ta mig inåt mot stranden. Alltså skulle jag paddla i samma riktning som vågorna och det hade jag fasat för länge, men nu fanns det inget att välja på. Började surfa bra och paddlade allt vad jag kunde framför vågtoppen men kände att kajaken var helt bångstyrig och krängde åt alla håll och kanter. När sen vågen kom ikapp och kajaken låg högst upp på vågtoppen kändes det som att sitta på en enhjuling. Den ville tippa åt alla håll och det var ruskigt nära att jag slog runt. Klarade av några vågor till med samma skrämmande upplevelse innan jag fegade ur och la mig tvärs emot vågorna vilket var mer kontrollerbart. Provade att kryssa lite fram och tillbaks för att låta vågorna föra mig inåt men kajaken villa hela tiden svänga upp mot vinden så det funkade inte. Då provade jag att vända fören rakt mot vinden och paddla bakåt istället och kunna gunga med i vågorna och ibland paddla mot dem när det kom en extra stor. Det funkade kanonbra och jag kunde se när vågorna kom, och vara beredd på dem och parera. Till sist hade jag lyckats backa så långt att jag kunde svänga in och komma i skydd bakom vågbrytaren och paddla in i småbåtshamnen. En sån underbar känsla. Kände när jag paddlade på plattvattnet att kajaken var halvt omöjlig att styra och tung som en pråm att paddla framåt. Vi drog upp dem på en flytbrygga och jag tömde ur ett helt badkar ur sittbrunnen. Tog min efterlängtade nudelpåse och började trycka i mig. Himmelskt gott med lite mat. Vi gick iväg och letade efter kontrollen som vi själva fått rita in efter koordinater, så det var lite osäkert var den var, men vi hittade den precis där vi trodde att den skulle vara. Sen frös vi båda så vi skakade och drog på varsin vindjacka. Solen visade sig lite då och då och vi njöt varje gång. Vi spenderade ganska lång tid där innan vi fortsatte. Bland annat besökte vi kanotklubbens klubbstuga och fick låna deras toalett. Att vi var drypande våta hade de överseende med. De förstod nog hur vi kände oss.

Härifrån var det bara ett par km kvar till nästa landstigningsplats och nu gick det betydligt bättre med tömda kajaker, mat i magen och en vindjacka mot vinden. Ett annat lag paddlade om oss och gick iland på ett ställe som skulle kunna vara rätt, lite svårt att se på kartan, så vi hängde på. De sprang upp för sluttningen och rekade lite, och tydligen var de nöjda för de släpade upp sina kajaker där. Vi gjorde detsamma en stund senare och kom in i en skog och en stig som gick parallellt med stranden. Eftersom vi inte visste åt vilket håll vi skulle, så sprang vi först och rekade och tyckte det såg rätt ut åt höger. Gick ditåt med kajakerna men insåg att det var fel efter några hundratal meter och fick vända. Det blev en ganska lång promenad med kajakerna, och vi hade rejält pumpade underarmar när vi till slut var framme vid TC. Där låg ett tiotal kajaker redan, men det gick inte att dra några slutsatser om vår placering av det. Nu skulle vi ut på en MTB-etapp, och vi tog än en gång god tid på oss att packa om och byta kläder till något torrare. Min ryggsäck som jag haft i packutrymmet på kajaken var helt genomdränkt eftersom det hade kommit in gott om vatten där också, trots att jag stängt locket så noga. Det torraste jag hade var min halvblöta cykeltröja som jag simmat med, och den la jag på tork på en solvarm sten under tiden jag packade om lite prylar och fyllde på vatten och blandade ny dricka. Nu kollade vi på kartorna för nästa moment och märkte att vi även tappat en av dem som vi skulle använda på en del av kommande sträcka, precis norr om TC. Där fanns ett antal kontroller som vi därmed inte kunde ta, men då kom vi på att svenskorna Linda och Li kommit in från paddlingen kort efter oss, fast utan kajaker, så vi trodde att de brutit, och att vi därmed kunde få deras karta. Vi letade upp dem och frågade om läget, men de hade bara avbrutit halva paddlingen och fortsatte tävlingen. Dock fick vi kika en stund på deras karta och se hur vi skulle komma in på resten av våra kartor.

Solen hade kommit fram och det var behagligt cykelväder. Med ett nytt moment, och därmed lite nya krafter, så var det bara att köra på igen. Nu skulle vi norrut längs västkusten och hade gott om kontroller att plocka. Med tanke på tiden kände vi att några måste offras, så det gjorde inget att vi inte hade nästa karta. Valde ut de kontroller vi ansåg lättast och började trampa på ganska bra. Inga större problem att hitta de flesta, men några av dem var lite knepiga. Vi hade en del otur med vägvalen till vissa där vi antingen tyckte att kontrollen borde tas uppfrån och det visade sig betydligt lättare att gå ifrån stranden, och en annan som var lättast att ta sig till uppifrån men vi kom via en brant stig nerifrån. En kontroll låg i den sevärda dalgången Blåskinsdal och vi letade en god stund vid klipporna där den såg ut att vara enligt kartan. Just som jag säger att de borde lägga en sån kontroll lätt att hitta ser vi den precis bredvid stigen där vi gått förbi den bara en liten stund tidigare. En annan kontroll var på toppen av det annorlunda vattenfallet vid Pissebäcken. Vi fick alltså en trevlig sightseeing bland västkustens sevärdheter tillsammans med massor av turister som gick eller cyklade i betydligt humanare tempo än vårt.

Färden fortsatte norrut till Slottslynge, precis söder om Hammershus i nordligaste delen på ön, och där skulle vi till stenbrottsmuseet som borde vara väldigt lätt att hitta till, men jag fick inte cykelvägarna att stämma, så det blev en liten omväg dit. Det här var den enda obligatoriska kontrollen, och vi skulle längst ner i stenbrottet där två funktionärer väntade vid en 8-10 m hög klippvägg. Nu var det klättring som gällde, och vi skulle antingen uppför väggen eller springa en straffrunda runt om och sedan fira sig ner. Peter valde direkt att springa och jag valde direkt att klättra. Bytte från cykelskor till löparskor, på med sele och började klättra. Början var ganska lätt, men det kom en hel del svåra passager där det var riktigt klurigt att komma på hur jag skulle komma vidare. Något parti fick jag ta till fulklättring och sätta i knät eftersom jag inte är så smidig längre att jag kunde få upp foten tillräckligt högt. Flera gånger fick jag ta i allt vad jag kunde för att resa mig på ett ben och det kändes helt klart efteråt. Till sist var jag uppe och kunde stämpla i kontrollen. Där var det en funktionär som ledde mig till ett annat rep där jag blev inkopplad och fick fira mig ner själv. Peter hade sprungit färdigt sin straffrunda på betydligt kortare tid.

Nu var det bara några timmar kvar innan vi skulle vara tillbaks för att klara maxtiden, och vi kände att det började bli bråttom. Nästa TA låg ca 1 mil söderut längs östra kusten och det fanns en kontroll till vi kunde ta på denna etapp. Eftersom den låg längs vägen tog vi oss dit och började leta efter ett rör under en p-plats, som det stod i roadbooken. Tyvärr var centrum på kontrollringen mitt på en byggnad och det stämde inte alls med verkligheten. En tydlig p-plats fanns intill, men något rör kunde vi hitta trots mycket letande, så vi gav upp och cyklade vidare söderut. Vi trampade på och och varje gång det började gå uppför märkte jag att det inte fanns nån kraft kvar i benen för att kunna ta i lite extra. Det märktes inte utför eller på plan mark, men i varenda uppförsbacke var det som om nån monterat en kraftbegränsare i benen. Peter cyklade om mig varenda gång. Antingen hade jag slut på energi eller så var det klättringen som sugit musten ur benmusklerna. Vi trampade på längs huvudvägen på östkusten och passerade Tejn och skulle ungefär halvvägs till Gudhjem. Det var asfalterad cykelbana hela vägen, men mycket upp och ner hela tiden. Tack och lov en del medvind, så det rullade på riktigt bra. Vi räknade på tiden som vi hade tillgodo och bestämde oss för att skippa nästa etapp som var coastering, och springa direkt från detta TA till nästa. Trots det skulle vi få ganska ont om tid eftersom det var ca 6 km kortaste vägen mellan de båda TA. Efter en god stunds cyklande kom vi fram till slutmålet på denna etapp som var vid parkeringen ovanför Helligdomsklipperna. Där fanns en funktionär och vi fick besked att man fick cykla direkt till nästa TA om man inte skulle ut på coasteering, för annars hann de inte flytta våra cyklar. Alla lag utom ett enda som passerat hittills hade gjort precis detsamma. Så nu var det inte så ont om tid längre att hinna med sista etappen och i mål före 20.00. Dessvärre missade vi en hel del kontroller och sevärd kuststräcka p.g.a. detta, men det viktigaste var trots allt att inte komma tillbaks försent.

Alltså cyklade vi vidare ännu ett tag, mot nästa TA där vi egentligen skulle börja cykla. Först fortsatte vi en bit till längs östkusten, men sen vek vi av in mot land och det började gå uppåt, och bara fortsatte uppåt och uppåt i flera km. Dessutom blev det nu motvind också, så det var en tuff prövning vi utsattes för. Någon skog fanns det inte heller i det här området som kunde ge oss lä. Efter en god stunds långsamt malande kom vi fram till tävlingens sista TA. Där fyllde vi på lite vatten från dunkar och jag halade fram en ölkorv och började gnaga på den innan vi gav oss iväg på den sista etappen. Det var en MTB-O, men det var tyvärr för lite tid kvar för att hinna ta särskilt många kontroller. Några tänkte vi dock försöka hinna med. Målet var på andra sidan ön, ca 3 mil bort. Den första kontrollen låg ganska nära, men innebar ändå en liten omväg från närmsta vägen. Det gick ganska mycket upp och ner hela tiden, och Peter var fortfarande betydligt starkare i uppförsbackarna, Han hjälpte mig genom att trycka på bakifrån. Egentligen borde vi ha använt draglina, men vi hade bara en krok, och den satt på Peters cykel. Vi tyckte inte vi hade tid att flytta över den. Draganordningar hade vi däremot varsin. På platten hängde jag på bra så länge Peter tog vinden, för det var ganska kraftig motvind, och därmed jämnade det ut vår ansträngning. I nerförsbackar hade jag inga problem, och körde oftast om Peter som sen kom ikapp när det tog tvärstopp för mig uppför.

Vi kom ganska snabbt till kontrollen, som jag kände igen från förra året, längst ner i en dal vid en å, och förra året var den i tunneln under vägen, men i år stod den vid vägkanten. Så snällt. Nu var det en lång transportsträcka hela vägen till målet i Rönne, men vi bestämde att försöka ta ytterligare några kontroller norr om målet, så vi tog sikte på Hasle istället. Det var lite under 2 mil på asfalterade vägar, men halvkraftig motvind och lätt kuperat hela tiden. Kändes dock som om det var uppför större delen. Att hinna tillbaks i tid skulle vi inte ha några problem med, utan nu handlade det bara om hur många kontroller vi skulle hinna ta innan vi fick avbryta plockandet och ta oss tillbaka sista biten på några km. Vi valde ut några säkra kontroller, och tog först en lätt, precis söder om Hasle, vid Rubinsjön. Sen skulle vi hinna minst en till och då valde vi en vid Safirsjön. Nu fick det dock räcka, och vi tog den säkra, men längre vägen runt om på asfalt istället för grusvägarna längs stranden tillbaks. Det var det området vi hade tappat en karta över. Där kanske hade funnits nån lätt kontroll till att plocka längs vägen, men det får vi aldrig veta. Lättrullat i fullt ös mot mål och målstämpling med ca 10 minuter tillgodo. Perfekt avvägd avslutning. Kände mig lagom slutkörd efter så pass lång tid. Öl och pizza bjöds det på som brukligt efter en Bornholmstävling. Resten av familjen anlände under tiden, och sen packade vi ihop våra prylar och tog en snabbdusch innan jag for iväg på en välförtjänt semester. Peter fick vänta ett tag till på sin båt hem, och därför cykla tillbaks till båten själv med stora väskan på ryggen. Under följande två dagar utforskades ön tillsammans med familjen, fast i lugnare tempo, och jag fick äntligen dricka alla de goda öl jag längtat efter under tävlingen.

Vår placering blev 4 av 26 med 37 tagna kontroller av 69 och tiden 19.39.46. Arrangemanget var för en gångs skull mycket väl arrangerat, med all logistik perfekt, gott om vatten på alla TA, alla kontroller på plats och fungerande, dock 2 av dem utan Sportidentenheter där det borde suttit såna, fast då stämplade vi i armbandet som skulle vara till några av specialstämplignarna, bl a simningen. Roadbooken var också bra, fast med några enstaka motstridiga uppgifter. Kartorna ganska bra, de var iallafall laminerade allihop och ingen var större än A3 och skala 1:25000. Tyvärr lite gamla en hel del av dem, några OL-kartor så gamla som från -98. Naturen och förutsättningarna på Bornholm är som gjorda för längre Adventure race, och tävlingsledningen utnyttjar den mycket bra, så det blir med stor sannolikhet en repris nästa år. Frågan är med vem, eftersom jag haft 3 olika partners på 3 tävlingar. Helst önskar jag mig en revansch på XPD-klassen med Daniel som vi fick bryta förra året.

Tävlingens hemsida

Annonser
Det här inlägget postades i Tävlingsrapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s