A-Race 2011-04-10

Medan jag satt och pusslade med årets tävlingsplanering kikade jag in på Danmarks samlingssida för multisport, boostadventure.dk, och såg en tävling på Amager som verkade väldigt intressant. Dock var den redan om tre veckor, och hela min träningsplan var lagd för att börja tävla först i maj om åtta veckor. Trots det frågade jag Daniel och han blev lika begeistrad som jag. Upplägget på tävlingen verkade passa oss perfekt, start vid midnatt, vinnartid 8 timmar, maxtid 14, valfri kontrolltagning, MTB ca 100 km, löpning 20 km och ett flertal äventyr. Avståndet hemifrån var också perfekt, bara över Öresundsbron. Fast om jag var relativt otränad så var det ännu värre med Daniel som bara hade kört ett cykelpass på flera månader. Vi bestämde att tävla trots allt och bara gå in med målsättningen att ha så kul som möjligt.

Dagarna före tävlingen blåste det storm över Skåne och Danmark, t o m så kraftigt att Öresundsbron stängdes en kort tid. Lite oroande, eftersom ön Amager, alltså sydöstra delen av Köpenhamn, är fullständigt platt. På lördagen mojnade dock vinden helt och himlen blev klarblå. Då fanns det risk för rejäl kyla på natten istället. Vi körde hemifrån vid femtiden på eftermiddagen för att vara framme när registreringen öppnade kl sex. Tävlingscentrum var på en skola mitt i tätbebyggt område. Skolan hade tre gymnastiksalar! Sekretariat med bl a utdelning av startpåse var i en av dem, och sedan fick vi sitta och göra våra förberedelser i någon av de båda andra. Det viktigaste var att rita av kontrollerna från en masterkarta till vår jättekarta över hela ön. Utöver denna fick vi en tilläggskarta över en del av Köpenhamn och en karta med ett flygfoto. Vi fick även ett stämpelkort och vars två stämpelarmband. Därefter hade vi gott om tid att rita in vägval och bestämma vilken ordning vi skulle ta kontrollerna. Tre av kontrollerna hade gränser för mellan vilka tider man fick besöka dem, och där var det säkert något äventyr eller ett annat moment som dolde sig. Det styrde huvudriktningen ganska tydligt. Starten skulle börja med Bike & Run på ett lite annorlunda sätt som ingen riktigt förstod ännu. Vi lastade cyklarna, packade ryggsäckarna och bytte om. Det bjöds på lite pasta och sallad som var lite torftig, så det var tur att vi hade mer mat med oss själva.

Klockan 23 var det genomgång, och en gympasal fylldes fullständigt av de 90 lag som var anmälda. Man fick vara antingen 2 eller 3 personer per lag, så det var ca 250 tävlande. Mäktigt. Vi förstod ganska bra vad som sades, och dessutom fick vi en egen briefing på engelska efteråt tillsammans med det enda lag som förutom oss inte var danskar, ett par tyskar. Därefter återvände till vår gympasal och stuvade om lite prylar efter det senaste infot, bl a flyttade vi pannlampsbatterierna från ryggsäckarna till cykelhjälmarna eftersom allt inte behövde tas med på Bike&Run. Efter den skulle vi dock inte komma tillbaks till TC igen förrän vi gick i mål. Val av klädsel var svårt, då det hade blivit ganska kallt under natten, mellan 0° och 5°. Det blev tunna tights, underställströja, cykeltröja och vindjacka.

Starten var lite invecklad, men framförallt hemlighetsfull. En i laget skulle stå i ena gympasalen utan något annat än cykelhjälm med sig. Resten av laget i en annan sal med huvudkartan och sin cykel förberedd utanför. Vad som skulle hända sen fick vi inte veta. Det fanns ett förslutet kuvert till den som skulle börja cykla och det fick öppnas när starten gick. Jag skulle börja cykla och därmed få kuvertet. När starten gick, slet alla upp sina kuvert och hittade ett genomskinligt plastark i A5-storlek med inritade krumelurer. Snabbt förstod jag att den skulle passas in på huvudkartan och matcha detaljer på den. Det gick ganska lätt, och därmed såg jag var en kontrollring hamnade i verkligheten. Rusade ut till cykeln och trampade iväg. Kändes som att jag låg ganska bra till eftersom det var mycket folk kvar i salen som pusslade med sina plastark och kartor. Mest synd var det om dem som klippt upp kartan i mindre bitar, jag hade bara vikt vår. Ringen låg ganska långt bort ifrån där vi startade, och det kändes orimligt att de andra skulle ha hunnit springa dit på den tid vi var separerade. Jag kände mig säker på vart jag skulle, och det stämde bra med att alla andra valde samma väg, så jag hade folk både framför och bakom mig. La mig bakom två snabba cyklister som verkade ha bra koll på läget, förmodligen lokalkännedom, eftersom de inte tvekade vid någon gatukorsning eller vägförgrening. Plötsligt svängde de in mellan två bostadshus där jag aldrig hade gett mig in själv, så jag tog ett snabbt beslut att hänga på. Givetvis tappade jag då direkt bort mig själv på kartan, men de hade full koll så det var rätt beslut.

Plötsligt kom vi fram till en plats där det kryllade av pannlampor och ett mindre kaos började råda, eftersom alla försökte hitta sin partner utan att kunna se rakt in i pannlampsljusen. Därför skreks det namn precis överallt. Tur att det bara fanns en Daniel och Nisse där, så vi hittade varann snabbt. Vi hade också tur att jag var tidigt framme, som nr 7 enligt Daniel. De hade kommit dit via Köpehamns tunnelbana, dock ovanjords här på Amager. Daniel hade fått ett likadant plastark som också skulle passas in på huvudkartan och lokalisera tre nya kontroller. Dem fick vi gissningsvis ta i valfri ordning, så vi satte av mot den närmaste. Jag var kartläsare hela tiden, eftersom vi kommit fram till att det skulle ta för lång tid att byta karta och läsa in sig på nytt hela tiden. Vår taktik var att en cyklade i full fart lagom långt så att han var inom synhåll för löparen och sedan lägga cykeln och springa vidare. När den bakre löparen kom fram till cykeln, tog han upp den, cyklade i full fart ikapp och förbi den andre och sedan lägga cykeln längre fram och hålla på så omväxlande. Kontrollerna var lite svåra att lokalisera exakt på kartan eftersom krumelurerna för inpassning bara fanns i ena hörnet och kontrollerna ganska långt ifrån, så det var lätt att få ett vridningsfel, vilket kunde bli fel på uppåt 100m. Den första tog vi utan problem, men det var gott om lag som höll högre fart, så det vimlade av löpare och cyklister omkring oss. Den andra gick ganska bra, förutom att inpassningsfelet gjorde att jag gissade på fel sida om en järnväg först. Sista kontrollen tog vi en bra väg till, men väl på plats hittade vi ingen kontroll någonstans, liksom flera andra lag som irrade runt överallt. Slutligen såg vi en liten folksamling som började bildas utanför en port mitt på gatan och där var kontrollen. Därifrån var det bara en kort bit tillbaks till TC och hämta upp ryggsäckarna och den andra cykeln. Momentet tog ungefär en timme och det kändes som att vi hade tappat en del på denna etapp eftersom det var gott om andra lag omkring oss hela tiden.

Nu var det dags för den första tidsbegränsade kontrollen, som bara var öppen tidigt på tävlingen och låg väldigt nära TC också. Den låg vid Kastrupfortet nära östra stranden ut mot Öresund. Det låg massor av cyklar på plats redan, men långt ifrån de 250 som det skulle bli som mest. Momentet var en löporientering bestående av 3 loopar med 8 kontroller på varje. Daniel fick vara kartläsare denna gång. Karaktären på orienteringen var som en typisk parkorientering med strandinslag på promenadstigar, lite hamnpirer och lite bostadsområde. Det var gott om andra löpare överallt och vi blev omsprungna av fler än vi själva sprang om, främst för att vi bestämt oss för att bara hålla komforttempo. Tiden gick fort, och det tog oss en timme att köra igenom hela banan på ungefär en mil.

Därifrån fortsatte vi på cykel igen, fortfarande med löparskor på, bara några kilometer norrut, till platsen med flygfotokartan. Anvisningen där var att hitta 3 kontroller i ett övergivet koloniområde som börjat jämnas med marken av grävmaskiner, men med gott om ruckel och ruiner kvar fortfarande. Det kallades för ”The Ghost Town” vilket var väldigt passande. Antingen fick man leta i blindo, eller cykla iväg till en annan plats och få ”hjälp”. Vi valde givetvis att cykla vidare till hjälpen bara 1 km bort. Där fanns en likadan flygfotokarta som vår, fast med kontrollerna inritade. Dem ritade vi av och återvände till ”The Ghost Town”. I koloniområdet cyklade vi runt på grävmaskinsgator bland bråten och hittade två av kontrollerna i stugruiner och en uppe i ett klätterträd som båda skulle upp i för att stämpla i det där armbandet som var och en hade på sig. Tyvärr var det en kö på 5-6 personer före oss som skulle upp. Lite apträdsliknande måste det ha varit när tre personer samtidigt var på väg upp och några ner. Stämpla med stiftklämma i armbandet var heller inte det lättaste samtidigt som man skulle hålla fast sig i en gren.

När de tre kontrollerna var hittade, fortsatte vi till nästa tidsbegränsade kontroll ytterligare några kilometer norrut. Nu var vi i ett hamnområde med höga magasinsbyggnader, och en av dem skulle vi in i. Det stod bara ett tiotal cyklar utanför. En i laget skulle ta på sig en helkroppssele. Vi bestämde att Daniel skulle ta på sig uppgiften eftersom vi gissade på klättring, och han är starkare än vad jag är. Båda skulle dock uppför en brant ståltrappa i så många våningar att vi inte såg slutet nerifrån. Ju högre upp vi kom desto mer såg vi invändigt av magasinet. Det kändes lite overkligt, som om vi var i en Bondfilm, med alla dessa stålbalkar och plåt överallt. I en del såg vi en hel ministad uppbyggd med väggdelar, kanske till för Lazerdome eller Paintball. Många trappsteg senare var vi äntligen uppe, precis under taket, och förstod vad som skulle göras. Mellan två stålbalkar låg en träplanka, ca 10 cm bred och 3-4 m lång. Rakt under var det minst 25 m ner till marken. Ovanför var det säkrat med stålvajrar som skulle rädda den som eventuellt tappade balansen och föll. En funktionär stod och säkrade den som skulle gå över. På andra sidan satt en kontroll, vilket betydde att det skulle stämplas i stämpelkortet. Det hade vi såklart lämnat därnere fäst vid en av ryggsäckarna som inte behövde tas med upp. Det var några personer före oss i kö, så Daniel fick stå kvar i kön och jag tog på mig att springa ner och hämta det. Ner för de branta trapporna var minst lika jobbigt som upp och det tog rejält på benen med denna extravända. Kom upp igen precis innan det var Danels tur att gå på plankan, så vi förlorade ingen tid på det. Daniel stegade ut, och vid några tillfällen såg det rejält osäkert ut, men han kom över och tillbaks utan att falla av. Ner för trapporna än en gång, och nu bytte vi äntligen till cykelskor och drog på cykelbyxor, för härifrån väntade en lång MTB-etapp.

Vi trampade på i lagom tempo rakt igenom Christianshavn klockan 3 på natten och det var fullt med folk överallt, och polisbilar med tjutande sirener. Vi passerade stora lyxhotell och cyklade längs trefiliga huvudgator och överallt fanns det cykelbanor att cykla på. Fantastisk cykelstad Köpenhamn. När vi kom till Amager Fælled var det dags att leta kontroller. Första kontrollen var någonstans inne i ett vildvuxet jättebuskageområde. Enligt kontrollbeskrivningen låg den vid Volds Ende, som betyder Ramparts End enligt den Googleöversatta texten vi fick ut som komplement till den danska. Tolkade detta som ”slutet på vallen”, och en vall hittade vi efter att ha tagit oss över ett brett sumpdike genom att klättra på nerfallna trädgrenar. Ringen markerade inget specifikt på kartan och det stod inte vilken ände av vallen, så vi chansade på den södra. Forcerade ca 50 m tätt buskage innan vi nådde slutet på vallen och hittade ingenting, så vi vände tillbaks samma väg och forcerade 50 m tillbaks och ytterligare 50 m innan vi nådde andra änden. Där satt äntligen kontrollen. Nästa var inte långt därifrån, knappt en km, vid en bäckkrök. Jag fick för mig att den var väster om stigen, vilket givetvis var fel, och det tog oss oss flera minuter av letande för att inse felet. På andra sidan fanns en väldigt tydlig bäckkrök och gott om lag som letade runtomkring den. Det gick en liten betongvall, ca 20 cm bred, precis i vattenytan rakt över bäcken, och trots att jag hade glott på den flera gånger såg jag ingenting, men Daniel tyckte att det låg något mitt på den. Givevis var det kontrollen, en platt, blöt OL-skärm med stiftklämma. Daniel balanserade ut på den hala betongen, klippte kontrollen, och halkade av. Tack och lov var det bara knädjupt. Tyvärr upptäckte alla andra lag runtomkring att vi hittat den och flockades dit. Vi satte fullt fart därifrån och lämnade alla bakom oss. Cyklade i full fart ca 2 km till nästa kontroll under en bro. Fick leta ett tag, men ändå såg vi inga pannlampor från förföljande lag bakom oss, vilket vi tyckte var märkligt.

Nu var klockan 4 på natten och dags för första större målet mat, en Billys Panpizza, som vi åt cyklandes. Vi plockade en kontroll till på ön Amager innan vi tog oss över på en bro till fastlandet och centralare delar av Köpenhamn. Det var en lång sträcka till nästa kontroll, och än en gång fascinerades vi av att det fanns cykelbanor i stor sett överallt. Bara när vi kom till en tvåfilig motorled fick vi vika av och följa en friliggande cykelbana. Fortsatte genom en hel del tätbebyggt område innan vi slutligen kom till en park och lite grusstigar. Där såg vi tre lag på plats letandes i skogen. Vi cirkulerade lite i området för att få stigarna att stämma först, och det visade sig att alla inte var utritade på kartan. När vi säkrat rätt stigkors att utgå ifrån var lagen före oss klara och gav sig iväg. Vi traskade in i skogen och letade efter ett nerfallet träd över en mosse, givetvis heller inte utritat på kartan. Kontrollcirkeln visade bara ungefär var vi skulle leta. Så var det med väldigt många av kontrollerna, vilket gav det hela ett lite slumpmässigt resultat.  Vi hittade mossen, som var mer ett träsk med knädjupt sumpvatten, och såg minst 50 nerfallna träd i den. Delade på oss och gick åt varsitt håll runt mossen och letade vid varje träd. Några reflexer på kontrollerna fanns inte, bara skärmar. Jag klafsade runt ett tag innan Daniel hojtade till att han hittat den. Jag hann precis komma dit när han klättrade tillbaks över trädet efter att ha stämplat kontrollen. Vi tog oss tillbaks till cyklarna just som två andra lag dök upp. Dem snurrade vi bort genom att låtsas leta efter kontrollen  och de följde efter oss bort från den rätta platsen.

Härifrån var det vidare till ett pärlband av kontroller längs en å som vi valde att plocka från norr till söder. Den första skulle vara vid en bunker, och en sån hittade vi snabbt och lätt. Liknade mer en villa av betong med en massa buskage ovanpå. Vi sprang runt den på alla håll och kanter, men ingen kontroll. Jag drog iväg ca 50 m längre norrut och hittade ingången till en tunnel som bara var 1 m bred, 2 m hög och sluttade svagt neråt i minst 30 meter. Hojtade på Daniel och sen gav jag mig av in i den. Plötsligt var jag ute på andra sidan av den jättejordvall som löpte längs med hela ån. Där reste sig ännu en enorm bunker, större än den första. En rostig dörr på glänt såg lovande ut och jag kikade in. I pannlampans sken såg jag kontrollen mitt i ett stort rum. Försökte öppna dörren mer för att kunna komma in, men det gick inte. Daniel dök upp och han tog av ryggsäcken och lyckades pressa sig igenom. Eftersom det visade sig vara en armbandskontroll fick jag göra detsamma. Ett lag till dök upp medan vi var där.

Nästa kontroll var av samma slag, diffus placering någonstans vid ån, och kontrollbeskrivning Betongkonstruktion. Den hittade vi något snabbare, men ändå efter en viss tids letande på måfå, denna gång tillsammans med det andra laget. Kontrollen satt en bit in i ett betongrör som mynnade ut i ett fyrkantig betonglåda med alla sidor ca 2 m. Lite vatten i botten också såklart. Alltså fick man först hoppa ner i lådan, krypa in i röret, stämpla, backa ut ur röret och sen klättra upp ur lådan igen. Därifrån var det bara några hundra meter bort till nästa kontroll, ännu en bunker. Denna gången var den stor som en mindre skola. Vi började ana att hela den vall som löpte längs ån var en enda lång bunker med lite externa påbyggnader utanpå med jämna mellanrum. Vallen var ca 5 m hög, 20-30 meter bred och 7-8 km lång, enligt kartan kallad Vestvolden. Förmodligen ett gammalt skyddsrum för en större del av Köpenhamns invånare. Vid varje kontroll fick vi leta ett tag, och då hann det komma dit fler lag, lockade av pannlamporna, och när någon hittade kontrollen fick alla andra tips om den samtidigt och vi följdes åt till nästa. Därför var vi nu ett gäng på 5-6 lag som följdes åt, åtminstone till nästa kontroll som var lätt att hitta, en bro över ån. Därifrån var det över en km till nästa, och då spreds gruppen ut igen och vi blev ensamma med några lag framför och några bakom. Kontrollen var lätt att hitta, men svårare att nå. Den satt på andra sidan av en betongdamm med sluttande kanter åt båda håll, givetvis hala av alger. Båda skulle ut och balansera på den, och det gick ganska bra att gå med fötterna tvärs över åsen högst upp, fast hårda cykelskor var inte det optimala skodonet. Fortfarande ensamma fortsatte vi till nästa bara 200 m bort. Kontrollringen var väldigt diffus, så vi stannade ungefär där den var och läste kontrollbeskrivningen, ett nerfallet träd över vattnet. Såg oss omkring, och precis där vi stod fanns ett sådant och där var också kontrollen. Underbart flyt för en gångs skull.

Nu hade det blivit såpass ljust att vi kunde fortsätta utan pannlampor. Nästa kontroll var bara 200 m bort, i ännu en bunker. Denna var också jättestor med en av ytterväggarna över 10 m hög. Daniel hittade en ingång medan jag letade på ovansidan. Han stämplade i sitt armband och jag fick göra detsamma när jag väl tagit mig ner och in i bunkern. Fick lite känsla av dvärgarnas boning i Moria eller bergakungens sal. Vidare till nästa kontroll, en km söderut längs ån. Även denna diffust placerad, men åtminstone med en vägböj i närheten att utgå ifrån. Hittade denna och kände oss säkra på platsen. Det var gott om andra lag runtomkring som letade efter det betongrör som kontrollbeskrivningen angav. Det var gott om betongkonstruktioner på platsen, så det borde vara rätt. Vi såg också några lag som hoppade på cyklarna och stack iväg tillbaks från det hållet vi kom ifrån. Vi finkammade åkanten minst 100 m söderut och ännu längre norrut men ingen lycka. Kom att tänka på att de lag som cyklade iväg förmodligen tog kontrollerna i omvänd ordning mot oss, och alltså redan hittat den och fortsatte. De hade letat längre söderut, så vi drog oss ditåt, och där var några lag till som hoppade på cyklarna och stack iväg. Ganska långt ifrån vägböjen som vi utgick ifrån, men där var den trots allt. Ett långt horisontellt betongrör på ca 50 cm i diameter. Daniel ålade in några meter, såg att det var en armbandskontroll, stämplade själv och kastade ut kontrollen till mig som också stämplade, och sen kastade vi in kontrollen långt in i röret igen.

Nu hade vi tagit alla kontrollerna längs ån, och det var en bit transportsträcka till slutet på den där vi skulle upp på en höjd och leta efter ett Nåleträd, eller Conifertree, som översättningen lydde. Tolkade detta som barrträd, och sådana fanns det gott om på höjden, säkert 50 st av alla möjliga varianter. Vi delade på oss och letade på varsitt håll. Det tog en stund innan jag hittade den, och typiskt nog dök det upp ett annat lag just som jag började hojta på Daniel, så där besparade vi dem fem minuters letande. Fortsatte vidare åt öster tillbaks till Amager längs E20 och tog oss över vattnet på en cykelbana på samma bro som motorvägen. Där bytte jag karta i farten och fortsatte trampa på i full fart när Daniel frågade om det inte var en kontroll på ön som bron passerade över. Han har en fantastisk förmåga att komma ihåg kontroller utantill, och jag som kartläsare har en väldigt dålig ovana att missa kontroller som inte ligger exakt på utritad väg utan lite bredvid. Givetvis hade han rätt, och sa det dessutom i precis rätt ögonblick, så vi behövde bara stanna där vi var, lägga cyklarna, springa ner för en slänt och ut på en kort stenbumlingspir och stämpla kontrollen. Tur att jag har Daniel som backup.

Vidare längs E20 över till Amager och ut på Svenskeholm, som är en uppdämd havsbotten i ett försök att få mer fastland, men tydligen gick det inte att få tillräckligt torrt. Marken översvämmas fortfarande då och då. Det är alltså helt platt och mest äng och lite kossor som går och betar här och där. Lite som Revingehed m a o, fast betydligt mer vatten och sankmark. Första kontrollen skulle vara en ”Trek och slip”, dvs nåt med dra och släpp, samt ”kig op”, titta upp. Vi la cyklarna efter första dikeskorsningen, som var vår utgångspunkt, och gav oss ut i terrängen och letade. Glodde upp i varenda träd utan framgång. Ett lag till dök upp och hjälpte oss att leta efter nåt i ett träd. Jag gav upp efter 5-10 minuter och återvände till cyklarna, där ett annat lag passerade och var på väg vidare. De hade alltså redan hittat den längre bort. Hojtade på Daniel och vi återvände en bit längs vägen och spanade uppåt. Då såg vi den direkt, en kontroll högt uppe i träd. Den var fastbunden mitt på ett rep, och med en stock fastbunden i ena änden. Vi fick dra i den andra änden och lyfta upp stocken för att få ner kontrollen till oss och kunna stämpla den. Inte särskilt jobbigt. Fortsatte på fältet till två kontroller som båda låg en bit bort från vägen med några hundratal meter klafslöpning i vattensjukt gräs till båda. Den ena dessutom med ett vad över en bäck med midjedjup vatten.

På väg till nästa kontroll blev vägen bättre och bättre och övergick slutligen till asfaltcykelbana. Där tyckte vi att det var dags att prova draganordningen jag snickrat ihop av ett Flexikoppel för hundar. Daniel hade haft kramper i benen sen lång tid tillbaks och nu började det märkas på tempot. Jag var fortfarande pigg i benen och det kändes bra att dra honom. Det behövdes inte mycket extra kraft eftersom han låg nära bakom i lä och därför kunde trampa på själv nästan allt som behövdes.

Vi kom fram till kontrollen och där insåg jag att jag glömt göra en avstickare för att ta en annan kontroll först och sedan återvända till denna. Nu kunde det ha blivit aktuellt med en hel del onödig cykling, men då kom vi att tänka på ett samtal Daniel haft med en dansk före tävlingen, som hade en hel del lokalkännedom. Han pekade ut en stig som inte fanns utritad på kartan, och den låg perfekt till för att vi skulle kunna ta den glömda kontrollen och sen gena rakt över heden och komma ut vid nästa kontroll. Vi satte av till den glömda kontrollen och hittade den lätt, men tyvärr var vägen ut till den väldigt beströdd med krossat glas. Jag hade slicks och tunt lättviktsdäck bak och blev klart nervös. Vi kom dock helskinnade därifrån och började letade efter den hemliga stigen. Den var precis där Daniel kom ihåg att den borde vara, och snabbcyklad var den också. Den besparade oss massor av tid och cykelsträcka, och vi kom fram precis i närheten av nästa kontroll. Efter den var det ytterligare två lätta kontroller till på heden, och sedan en till synes lätt med kontrollbeskrivning Björken. Givetvis fanns det massor av björkar i området. Den skulle vara på andra sidan av en liten å nära en förgrening av ån. Någon sådan hittade vi inte och hade kommit lite för långt från vägen tyckte vi. Vände och cyklade tillbaks och då fick jag se Daniels bakhjul. Såg misstänkt platt ut. Jodå, det var punka. Under tiden han bytte slang gav jag mig iväg en bit och letade efter kontrollen. Först skulle jag över ån, och den var djupare än jag trodde. Vattnet gick ända upp till midjan. Tog det lugnt och bara spanade och med ren tur såg jag kontrollen vid en ensam björk en bit bort. Tog den och fick vada över ån tillbaks igen. Var tillbaks lagom som Daniel blev klar. Ut på vägen igen och vidare (någon åförgrening såg vi inte till såklart).

Vid det här laget hade vi bestämt oss för att inte ta den sista tidsavgränsade kontrollen. Tiden var snart ute, och för att hinna dit hade vi behövt ge oss av raka vägen dit nu, en ganska lång sträcka, hoppa över 6 kontroller, och sedan återvända lika lång väg för att ta dem efteråt. Dessutom visste vi inte om det var en eller flera kontroller som den bestod av. Vi hoppades såklart att det bara var en enda. Därför fortsatte vi nu plocka de vanliga kontrollerna och den sista ute på Svenskeholm låg i en vassmosse med knädjupt iskallt vatten. Vi fick gå i vattnet ca 30 m till kontrollen och på den tiden domnade fötterna helt och hållet, sen skulle vi tillbaks igen samma väg. Oj, vad det gjorde ont. Så fort vi kom till cyklarna och ut på en asfaltväg tog jag gladeligen Daniel på släp igen och trampade på för fullt för att få upp värmen. Först en lätt kontroll, sen dags för en ”Trek og slip” till. Trots väldefinierad kontrollpunkt och hjälp av ytterligare ett lag kunde vi inte hitta den, och yrade runt en god stund och glodde upp i alla träd. Daniel fick syn på den till sist, och vi spurtade dit före det andra laget. Drog ner den och lät det andra laget ta över repet.

Därefter var det dags för en kontroll benämnd ”Klätreträd”. Där samlades en hel del lag som letade efter den, varav två lag kom från motsatt håll. Vi såg den tidigt men ett lag hann före. Det var ett träd med påhängda klättergrepp, men inte särskilt högt, bara ca 2 meter, och det fixade Daniel lätt. Därifrån vidare till Kongelundsfortet. Där blev det rena folksamlingen, med massor av lag. Alla rusade runt och vi skulle ta oss till kontrollen från söder enligt roadbooken. Så dit tog vi oss och där var en vattenfylld vallgrav med två dubbla rep över. Fastbundna i dem fanns två sit-on-top kajaker som mest liknade otympliga plastpråmar. Ställde oss i kön som bildades och väntade på att alla drog sig över en och en, både med egen kraft och med hjälp av lagmedlemmarna. Väl över fick vi springa bort till ett utsiktstorn inne på området som mer liknade en nerlagd fabrik än ett fort. Högst upp satt kontrollen som vi stämplade, kastade ett öga på utsikten, och sen tillbaks igen. Samma procedur över vallgraven med kajakerna.

Härifrån var det en lång raksträcka på asfalt till den tidsavgränsade kontrollen som vi skulle passera på vägen till de resterande. Trots att tiden gått ut med över en timme svängde vi in till den eftersom där skulle finnas vatten som vi nu behövde fylla på. Bakom en liten skola stod massor av cyklar, ca 20-30 st, men ingen funktionär längre. Tiden hade gått ut kl 9 och nu var hon 10, så det var väntat. Det fanns vattendunkar och massor av flaskor med sportdryck, så det var bara fylla på så mycket vi behövde. Under tiden kom det in ett lag som berättade vad kontrollen gick ut på. Det var en kartminnesorientering med bara första kontrollen given, sedan var det 5 kontroller till som skulle tas på samma sätt. Sträckan var ca 1 mil och topplagen hade behövt en timme på sig. Laget vi pratade med hade tagit 1,5 timme på sig och såg ganska slitna ut. Solen hade börjat värma en del. Det var blandade känslor över att ha missat tiden. Å ena sidan var det skönt att slippa springa en mil i gassande sol, men å andra sidan var det surt att ha missat sex kontroller. Vi hade gott om krafter kvar och hade klarat löpningen, så besvikelsen övervägde. Nu hade vi bara 3 kontroller, och ca en mil cykling kvar, i stort sett bara asfalt. Jag tog Daniel på släp och trampade på för glatta livet. Det var två kontroller i Dragör, lätta att hitta, sedan skulle vi runda Kastrup flygplats på utsidan mot Öresund. Cykelbanan var skön asfalt, vädret underbart, tävlingen nästan genomförd på ett tillfredsställande sätt och jag hade gott om krafter kvar i kroppen som jag gärna ville få slut på. Drog på allt vad jag kunde för att krama ur det sista och det var en helt underbar känsla, förstärkt av det dånande ljudet av en lyftande jumbojet 50 meter över huvudet på oss. Ett härligt ögonblick.

Vi rundade Kastrup och kom in till hamnen precis norr om tunnelmynningen och tog den sista kontrollen där. Sedan var det bara en kort bit tillbaks till skolan och målet. Passerade målportalen, blev fotade och fick registrera våra stämpelkort och armband. Det visade sig att vi saknade ytterligare två stämplingar utöver de sex från kartminnesorienteringen. Vi fick se dem på en karta, och det stämde bra, där hade vi inte varit. Jag hade missat dem fullständigt. De låg längs vår inritade färdväg som korta avstickare mellan två andra kontroller på Amager Fælled, efter bäckkröken där vi blev av med alla efterföljande lag och tyckte det var lite konstigt. Nu förstod vi varför. Redan tidigare skrev jag om min dåliga vana att missa kontroller lite vid sidan av vägen, och nu hade det alltså hänt två gånger till. En riktig akilleshäl tydligen, som jag måste göra något åt. All annan navigering gick perfekt, t o m på de plottriga smågatorna i storstadsområdena, men det hjälper inte om jag sabbar allt med såna grova missar.

På tävlingscentrum var det väldigt få lag som hade kommit in före oss, bara lite över 10 st. Givetvis vinnarna, i både herr och mix, och ytterligare tre efterföljande lag som tagit alla kontroller, så prisutdelningen hade redan varit. Vi tog oss till vår gympasal och hällde i oss en massa återhämtningsdricka av olika slag, och proppade i oss diverse godsaker. Duschade i duscharna från 60-talet, som för ovanlighetens skull inte var kalla, utan tvärtom skållheta. Det fanns inte så mycket mer att göra, så vi packade ihop våra prylar och lastade i bilen och körde hem snabbt och lätt.

Några dagar senare, ganska många dagar faktiskt (som vanligt på danska tävlingar), kom resultatlistan upp, och där kunde vi se att vi fick placeringen 29 av 60 med 66 kontroller av 73 på tiden 10.52. Vinnartiden var 8.55 med samtliga kontroller. Ganska mycket bättre än oss alltså. För att vi skulle fått ihop samtliga kontroller hade vi behövt lägga på ca 1,5 timme på minnesorienteringen, minst en halv timme extra för omvägen att hinna dit i tid, och kanske ytterligare en kvart för de två kontroller jag glömde bort. Alltså ungefär 13 timmar totalt, vilket hade gett oss en 12:e plats ungefär. Nåja, att välja rätt strategi är en del av Adventure-racing, och vår största miss var just en strategisk sådan. Vi uppnådde åtminstone vårt nästlägstamål, och det är att komma på övre halvan av resultatlistan. Lägstamålet är att fullfölja. Till den här tävlingen hade vi dock ett särskilt huvudmål, och det var att ha så kul vi kunde, och det uppfyllde vi utan tvekan. Den här tävlingen kvalar helt klart in som en av de roligaste jag varit med om. Dels på grund av alla äventyrliga och roliga kontroller, och dels för att jag kände mig stark rakt igenom hela tävlingen. Vi fick uppleva både natt och soluppgång, vilket ger lite extra krydda åt en tävling. Inget regn och lagom mycket sol. Bra upplägg med fri kontrolltagning och lite strategiskt tänkande. Inga missar nånstans med saknade kontroller, fel på kartan eller logistiska missar. En nackdel var dock kontroller med ringar som inte definierade ett tydligt föremål på kartan. Blev lite slumpmässigt hur lång tid det tog att hitta de kontrollerna. Enda bristen jag kan komma på. Slutbetyg mycket högt alltså för denna tävling och det kan mycket väl bli en repris nästa år. Då ska vi se till att vara bättre förberedda såpass tidigt på säsongen.

Bildgalleri

Tävlingens hemsida

Annonser
Det här inlägget postades i Tävlingsrapport. Bokmärk permalänken.

En kommentar till A-Race 2011-04-10

  1. Andreas skriver:

    Härlig berättelse! Verkar ha varit en grymt rolig tävling. Man blir sugen på att försöka sig på något längre igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s