FarOut Multisport, FMS 2009-09-05

Eftersom årets planerade långtävling på Bornholm med Daniel istället blev en kort tävling med Johan så bestämde vi oss för en annan istället, nämligen FMS i Blekinge. Även denna arrangerad av danskar. Vi valde motionsklassen eftersom ingen av oss var i toppform och längden på tävlingen ändå tillräcklig, ca 20 timmar, mot 35 i Elit. Precis som med andra danska tävlingar så är förhandsinformationen väldigt sparsam. Vi visste bara att det skulle vara ca 60 km MTB, 20 km löpning/orientering och 10 km kajak. Dessutom kanske forspaddling och andra äventyr. Någonstans var det också obligatorisk vila på 4 timmar, där våra tält, sovsäckar och liggunderlag skulle finnas till hands. Inget om antal etapper, tillgång till vätska, eller när vilan skulle komma.

FMS2009-6Starten var nära Mörrumsån, ca 13 km från havet, vid en stuga som FarOut använder för kurser i forspaddling, havskajak och andra friluftsaktiviteter. I motionsklassen var det ca 20 lag anmälda, samtliga danska, utom vårt och ett till från Heleneholms multisport, Peter och Karro. Peter skulle köra sin första tävling på 1,5 år, så det var en riktig rivstart för honom. Före start packade vi varsin säck med prylar som skulle finnas tillgängliga där vi skulle stanna för vila. Förutom tält, sovsäck och liggunderlag packade vi ner ombyteskläder, mat, dricka och extrabatteri. Eftersom vi inte visste hur långt in i tävlingen vi kom åt säcken fick det bli hälften av maten i säcken och hälften med från start. Någon roadbook delades inte ut, utan först efter en avklarad etapp skulle vi få veta vad vi skulle ut på härnäst. Under genomgången, som givetvis hölls på danska, började det spöregna, och jag tog skydd under en uppspänd tältduk vilket, pga smattrandet, ledde till att jag inte hörde ett ord av det som jag ändå inte hade förstått. I vanliga fall brukar det vara viktigt det som sägs, men de som hörde sa att jag inte missade nåt.

Första etappen skulle vara MTB och fotorientering på en 1:10000 karta. Det var alltså valfritt sätt att transportera sig på, och även i vilken ordning man tog kontrollerna. Cyklarna fick lämnas var man ville. När starten gick tog jag och Daniel kartorna in under tak och satte oss att rita in vägval. Mycket bra beslut och väl värda minuter att offra. Det var ganska knepigt att optimera hur man skulle cykla och springa och lägga/hämta cyklarna. Även vilka skor man skulle ha. Man springer bättre med löparskor men cyklar dåligt eftersom vi hade pedaler för cykelskor. Många danska lag hade vanliga pedaler. Var det avsiktligt eller bara för att de inte ägde cykelskor? Vi började med löparskorna på och cyklade iväg. Jag navigerade som vanligt eftersom det bara är jag som har kartställ på cykeln. Daniel skulle ta fotorienteringen. Efter första kontrollen bytte vi skor eftersom det blev långa sträckor på cykel och vi minimerade löpningen. De sträckorna sprang vi i cykelskorna. Allt flöt på bra och vi höll ett stadigt och lagom högt tempo. Inga missar nånstans. Däremot var min cykel inte på sitt bästa humör och ganska tidigt började växlarna strula. Jag hade haft problem med dem ända sen en luftfärd i downhillbacken på Vallåsen som ledde till böjt växelöra och skevt bakhjul. Trots nytt växelöra blev det alltså inte bra. Kedjan kuggade över vid belastning och det är inte roligt i uppförsbackar.

Några timmar senare var vi klara och kom tillbaks till startplatsen. Där fick vi beskedet att vi låg först. Eftersom man fick ta kontrollerna i valfri ordning hade vi såklart ingen koll på hur vi låg till jämfört med de andra, så vi blev helt klart överraskade. Nästa etapp var en ren MTB-orientering på 1:50000 karta. Fågelvägen ca 25 km men betydligt mer pga vägvalen. Dem ritade vi in på kartan innan vi drog iväg, och under tiden hann fler lag komma in till växling. Det var ingen stor ledning vi hade alltså. Ett av lagen var Peter och Karro. Kul. Vi var inte först iväg och men kom ikapp några lag ganska snabbt på ren cykling. Kändes bra att det var ett såpass högt tempo vi höll. Navigeringen gick finfint och vägvalen tycktes ha varit de rätta. Efter ett tag la jag märke till en sak som sällan har hänt oss förut på en tävling, det fanns inga andra cykelspår före oss på stigarna. Vi var ledande laget och andra skulle komma efter och se våra hjulspår och tänka ”det här borde vara rätt väg eftersom här har andra kört”, vilket är vanligt att göra på multisporttävlingar.

Vid en av kontrollerna kom vi fram till platsen där den skulle ligga men där fanns inget. Vi letade och letade, helt övertygade om att vi var rätt. Ett annat lag kommer förbi på en stor asfaltväg intill och susar förbi. En stund senare kommer de springande med en forskajak… Var fick ni den ifrån, frågar vi. Parkeringsplatsen längre fram på vägen. Där stod alltså en skåpbil och ett släp med kajaker som vi inte såg eftersom vi anlände från en liten sidoväg istället för asfaltvägen som arrangörerna säkert tänkt sig. Så vi cyklade dit och där var helt öde. Vi la cyklarna, ryckte en kajak, paddel och väst och rusade efter det andra laget. Då dök det upp en funktionär från ingenstans och berättade äntligen vad vi skulle göra. Det fanns ingen kontroll, vi skulle bara paddla vars en vända nerför ån där den var utritad på kartan och sen bära tillbaks kajaken till parkeringen. Jaha, där tappade vi hela försprånget och ledningen tack vare den danska informationsbristen. Daniel började paddla eftersom han gjort det flera gånger förut och det gick utan problem. Jag sprang med längs stranden och sen bar Daniel den tillbaks till starten där jag klev i. Trots att jag aldrig paddlat fors förut var det inga problem. Vattenståndet var så lågt att jag hade kunnat stödja mig med handen om jag vält. Sträckan var bara ca 100 meter och med små lätta forsar. Sen lämnade vi tillbaks kajaken på parkeringen och fortsatte på MTB-O.

FMS2009-7Så småningom började det skymma och pannlamporna åkte på. Jag hade bara tagit med mig ett batteri och lämnat det andra i säcken med tältet. Detta batteri räcker 2 timmar med halogenlampan på eller 100 timmar med dioderna. Vi visste inte när vilan skulle komma men gissade att det var i slutet på denna cykling eftersom det var vid havet. Avståndsmässigt borde det inte ta mer än en-två timmar dit men för säkerhets skull körde jag med dioderna så mycket det bara gick. Tyvärr är de för svaga för att kunna cykla snabbt i skogen med, men annars räcker de bra. Daniel hade en variant med 10 och 20 watts halogen som räckte 4 eller 2 timmar beroende på vald ljusstyrka, och kunde cykla även med den svagare på.    Vid åttonde kontrollen anlände vi till en enorm klippvägg där två funktionärer stod och gav oss instruktioner, vi skulle dels rita in en ny orienteringsbana på en blank karta, och dels skulle vi klättra vars en led på klippan. Selar och skor fanns tillgängliga, så det var bara hoppa i och börja. Dock fick bara en i laget klättra åt gången. Jag började och gav mig entusiastiskt upp för väggen. Modet sjönk snabbt när jag insåg att det var en jämnbred spricka på mellan 5 och 10 centimeter hela vägen och mestadels slät vägg på bägge sidor. Dessutom regnade det och var mörkt. Det senare var inga problem eftersom jag hade pannlampa med batteriet nedstoppat i tightsen. Lite ovant. Värre var det med regnet och jag hade dålig koll på greppet mot väggen med skorna. Ännu ett problem var klockan som jag glömt ta av mig. Funkade inte så bra att göra fistjams med den på mig. Fick till en knälåsning vid ett tillfälle så bägge händerna var fria och kunde ta av den och sätta runt selen, men då var det redan försent och en snygg repa prydde glaset. Även händerna fick en del stryk av alla jams jag tvingades ta till. En jam är när man trycker in en kroppsdel, typ knytnäve eller fot, och vrider den så att den kilar fast sig i sprickan. Sen är det bara lägga kroppsvikten på den och förflytta sig uppåt. Lite smärtsamt, men ofta enda metoden att klättra den sortens spricka. Sakta men säkert tog jag mig uppåt, men flera gånger var jag övertygad om att det inte skulle gå hela vägen. Straffet för ett fall var en extrarunda löpning, och det lockade inte. Slutligen kom jag upp till firningsankaret och kunde triumferande och ganska slutkörd bli nedfirad. Höjden var ca 15 m och i efterhand har jag kollat på en karta och sett att det var det beryktade Valberget, Blekinges högsta berg, med ca 60 leder. Därefter var det Daniels tur på en annan led. Själv passade jag på att trycka i mig en kall Billys Panpizza under tiden. Till en början var jag övertygad om att Daniel skulle springa upp för väggen eftersom han klättrar aktivt för tillfället, till skillnad från mig som inte klättrat på 12 år. Efterhand som det hördes mer och mer klagande och grymtande från väggen började jag oroa mig för en straffrunda. Samtidigt var det en dansk på min led som inte kom hela vägen upp. Till slut kom Daniel upp och vi kunde börja göra oss redo för nästa moment, nattorientering. Innan vi var klara hade ytterligare två personer gett upp på både min och Daniels led.

Vi trodde alltså att det bara skulle vara nån timme eller två kvar till nattvilan, istället blev det en lång och ganska svår nattorientering. Här fanns mycket tid att förlora om man tappade bort sig, vilket är lätt hänt på natten. Daniel orienterade säkert till kontroll efter kontroll och vi valde ofta säkra vägval över ängar, åkrar, stigar och vägar. Då kunde vi också spara på pannlamporna eftersom det var många timmar kvar på natten helt plötsligt. Tack vare månskenet gick det att springa helt utan pannlampa över öppen mark. Härlig känsla. Landskapet var också läckert, med massa små bergsknallar och småhöjder insprängda i ett plattare ängs- och åkerlandskap. Det mest spännande som hände oss var ett tydligt grymtande precis intill en kontroll, och det fortsatte när vi närmade oss. Utan tvekan vildsvin, och de flyttade inte på sig. Vi såg dem inte, men de befann sig mellan oss och kontrollen, så vi backade, tog en liten omväg och gick in från ett annat håll. Återigen hördes grymtningarna, så de var inte långt ifrån kontrollen, men vi vågade oss fram, stämplade och stack vidare igen utan att se en skymt av dem. Ytterligare en incident på sträckan var en kontroll som saknades. Vi var inte helt säkra till en början att vi var rätt, men efter att ha rekat alla riktningar runt om, blev vi övertygade om att den var borta. Just som vi var på väg att ta fram telefonen såg vi skenet från pannlampor närma sig, och då släckte vi våra och smög iväg från platsen och gömde oss bakom en kulle. Man vill ju inte att efterföljande lag ska tjäna in all den tid vi förlorat på att leta efter en saknad kontroll. Sedan ringde vi tävlingsledningen och rapporterade den saknade kontrollen.

Tillbaks vid klippväggen lämnade vi stämpelkort och fick fortsätta vidare på MTB-O. Här navigerade vi lite tokigt och släpade cyklarna över lite ängar och kärr innan vi hittade rätt. Sedan var det bara nån timmes cykling kvar till havet där vi hoppades nattvilan skulle vara. Med bara ca 10 minuter kvar slockande Daniels pannlampa helt, och min gick inte att köra på halogen utan bara dioder. Tack och lov var det ett stort läger vid sista kontrollen och där fanns funktionärer och våra säckar. Perfekt tajming. Klockan var då 1.40 och vi var första lag in från Motionsklassen. Vi tryckte snabbt i oss mat, en risgrötkorv, och bytte om till torra kläder för att inte börja frysa. Sen lastade vi om ryggsäckarna och fyllde på dricka. Först när allt var förberett inför morgondagen satte vi upp tältet och kröp ner i sovsäckarna. Precis då kom nästa lag in, 40 minuter efter oss. Jag somnade direkt, men Daniel stördes av en snarkande granne i Elitklassen och fick bara en halvtimmes sömn. Klockan 5 ringde larmen och vi drog på torra tävlingskläder igen och tryckte i oss frukost, lite pizza, banan och Red Bull. Tält, sovsäck och liggunderlag packades ihop och lämnades i säckarna igen. När vi kröp ur tältet var det mörkt, men precis lagom tills vi skulle iväg hade det hunnit ljusna lagom mycket så vi blev ivägsläppta på kajakmomentet. Innan vi fick paddla iväg ut på öppet vatten skulle vi dock göra en säkerhetskoll genom att visa att vi kunde bogsera varandra och även ta oss upp i vattenfyllda kajaker.  FMS2009-12Så det vara bara paddla ut, luta sig åt sidan, slå runt och glida ut i vattnet. Så länge fick man ha torra kläder denna dagen. Tack och lov var vattnet fortfarande någorlunda varmt så det var ingen chock eller problem att ligga i ett tag. Räddningen hade vi övat på innan, i teorin, men det gick precis som planerat. Jag höll i Daniels kajak, han kröp i, vi la min kajak tvärs över hans och lyfte den uppochnervänd så vattnet rann ur, sen kunde jag klättra i medan Daniel höll den stabil. Tyvärr var Daniels kajak också fylld med vatten, så han fick hoppa i vattnet igen och vi gjorde samma procedur en gång till med hans kajak. Först därefter kunde vi ge oss ut bland öarna och jaga kontroller. Samtliga satt mer eller mindre långt uppe på öarna och en av dem hade ca 4 st så det blev en ganska lång löpning. Tyvärr var en av dem borta, så vi tappade kanske 30 minuter på att leta efter rätt stenblock på stranden innan vi var säkra på att den verkligen var borta. Paddlingen var en klar njutning i det härliga vädret, trots lite hård vind ibland. Oftast var det lä mellan öarna, men ibland var det fritt blås från havet med lite större vågor. Efter några timmar på havet var vi tillbaks vid växlingsplatsen och trodde att vi skulle få cykla tillbaks till mål, men det visade sig att det var en orientering först. Tyvärr var den extremt tråkig eftersom det var tre kontroller på en linje längst stranden och sen samma väg tillbaks. Det tog ca 50 minuter till sista kontrollen och på hemvägen började vi spana efter mötande lag för att se vårt försprång. Inte förrän vi var tillbaks mötte vi laget som låg trea, och till dem hade vi 70 minuter tillgodo. Var tvåorna befann sig visste vi inte. Sista etappen var MTB-O, men det var inte raka spåret tillbaks. Först skulle vi rita in kontroller efter en masterkarta, men den var tyvärr borta eftersom ett lag i Elitklassen tagit den med sig. Så banläggaren fick försöka komma ihåg var kontrollerna satt, men kunde inte minnas två av dem, så det blev lite avkortad bana. Totalt var det tre kartor över sista etappen.

Vi trampade på bra, men jag var helt klart sliten och kunde inte riktigt hålla Daniels tempo. Dragsnöre hade vi inte på cyklarna, men han fick ligga före och ta vinden åtminstone. Nu var vi inte först på banan längre eftersom andra lag fick gå ut på avkortad bana genom att hoppa över kajakpaddlingen. Det visade sig vara tur för oss vid en kontroll som vi inte kunde hitta trots att vi var säkra på att vi var rätt. Ett annat lag passerade förbi där vi stod utan att stanna och leta så därför misstänkte vi att nåt inte stämde. Lite tidigare hade vi passerat ett tjejlag, så dem väntade vi på och bad att få se deras karta. Jag hade ritat in kontrollen fel, det var en annan liknande t-korsning. Tack vare tjejlagets karta hittade vi rätt och kunde fortsätta. Några kontroller senare var det en riktig långsträcka, från ena änden av kartan till andra, och vi kämpade på tills det var dags att vända sida. Daniel undrade var branten fanns som vi skulle till, och det var då jag upptäckte att jag hade missat en kontroll, mer än halvvägs tillbaks till förra. Anledningen var att jag hade dragit en linje mellan två kontroller när banläggaren plöstligt kom på placeringen för ytterligare en kontroll som jag då ritade in och drog nya streck. Givetvis gick jag efter den första linjen. Inget annat val än att vända och kämpa vidare. Daniel var tyst och bara trampade på, men jag svor över min dumhet, särskilt som jag precis tänkt att det enda som kan hindra oss från att vinna nu är en supertabbe eller cykelhaveri. Halvvägs mötte vi ett lag men tack och lov var det bara tjejlaget som körde avkortad bana. Vår rädsla att möta laget på andra plats höll i sig precis hela vägen ända tills vi kom fram till den glömda kontrollen och kunde trampa iväg från den i full fart. Något påfrestande för psyket var det att behöva cykla samma sträcka 3 gånger eftersom man visste precis vilka branta backar som väntade. Slutligen var vi tillbaks där vi en gång varit och kunde fortsätta plockandet av kontroller. Några småmissar till blev det och det märktes att tankeförmågan inte var på topp trots att det var så viktigt att inte göra några fler tabbar. Lika nervöst var det varje gång vi tvingades vända för att komma rätt.

Slutligen kom vi fram till Mörrumsån som vi skulle följa norrut resten av vägen till mål. Första kontrollen längs ån satt på en hängbro som gungade rejält när vi tog oss ut på den ledandes cyklarna. För att ta kontrollen var jag tvungen att böja mig ner och luta mig över kanten för att nå den, och det var något spännande med det forsande vattnet nedanför. Därifrån var det bara att följa ån längs en stig av varierande kvalitet, men oftast skön singletrack. Bra avslutning på tävlingen. Vi kom tillbaks till ett nästintill öde TC, men åtminstone en funktionär fanns på plats och kunde bekräfta att vi var först. Inte samma uppståndelse som vid de flesta tävlingar vi brukar vara med på, där vinnarna går i mål under stort jubel, men det var inte det viktigaste. Det var trots allt att vi äntligen hade vunnit en tävling. Helt underbar känsla kombinerat med att äntligen vara i mål efter så lång tid i rörelse. Vi gick i mål 15.48 så vår vinnartid blev 24 timmar 18 minuter. Nästa lag kom kl 16.08, alltså 30 minuter senare och det var det lag som hade varit trea ganska länge och vi mött flera gånger. Var fanns de som legat på andra plats så länge och jagat oss? De kom in 16.24 och visade sig vara Peter och Karro, vilket vi inte hade haft en aning om. Kul, men synd att de tappade andraplatsen på slutet. Efter en massa återhämtningsdryck och annat gottigott frågade vi lite försynt om det skulle vara nån prisutdelning, för det hade inte framgått någonstans. Jodå, prisutdelning skulle det vara. så snart tillräckligt många lag kommit i mål. Vi skulle hinna duscha också innan, i en klubbstuga några kilometer bort. Jag tog lite väl lång tid på mig i duschen, eftersom det för en gångs skull fanns varmvatten, och Daniel upplyste om att vi inte skulle hinna tillbaks till prisutdelningen, men jag svarade bara att det är vi som styr när prisutdelningen kan börja och fortsatte ta det lugnt. Så snabbt förvandlas man till en bortskämd diva.

FMS2009-13Prisutdelningen var av det enklare slaget utan podium eller annat pråligt, men priserna var desto bättre. Lite tråkigt var det att bara vinnarna i respektive klass fick pris, så var det nån tävling vi prickade rätt att vinna på så var det denna. Förstapriset var valfri weekendkurs hos arrangörerna, och de håller i allt möjligt, som forspaddling, havskajak, klättring, MTB eller multisport. Värde ca 1800DKK per person, vilket gör det till det bästa priset jag sett i en tävling av den här storleken. Riktigt nöjda åkte vi sedan hem efter vår bästa prestation hittills.
Annonser
Det här inlägget postades i Tävlingsrapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s