GAX50 2007-08-04

Det blev en lite längre berättelse än vanligt om mitt senaste och hittills tuffaste äventyr, Gax 50, kortvarianten av Gax 100, sveriges enda 100-miles lopp. Jag nöjde mig med 50 miles, dvs 80 km mellan Haväng och Ystad. Starten gick kl 21.00 den 4/8.  

Hur fick jag den helgalna idén att springa GAX50, vilket är nästan dubbelt så långt som jag sprungit tidigare? Tanken på ett ultralopp föddes så snart jag hade klarat Stockholm Marathon. Jag ville fortsätta höja ribban. Masslopp var inte heller riktigt min grej, utan istället ville jag långt bort från all publik och ståhej runtomkring. När jag då läste om GAX100 förra året och det skrevs om en halvvariant nästa år var det givet att detta skulle bli mitt nästa stora mål.  

Träningen var inte direkt löpinriktad under början av året, men efter TEA blev det mer och mer fokus på löpning, och med Ladonia några veckor innan borde det bli en perfekt formtoppning. Fast jag vågade inte anmäla mig förrän efter Ladonia så att jag kunde känna efter om jag orkade springa så länge. Dessutom var meriterna hos de som redan anmält sig något avskräckande. Alla hade massor av maror och en hel del ultralopp att briljera med, medan jag bara hade en enda mara. Inte mycket att komma med. Jag mailade också arrangören och frågade om mina utsikter att lyckas och det var inte helt hoppingivande. Sandlöpningen tar hårt på krafterna, den mentala biten är tuff på slutet, och förslitningar är inte ovanliga. Men om jag verkligen ville så skulle jag klara det påstod han. I värsta fall kan man gå hela vägen eftersom cut-off tiden var på 19 timmar. Så med en del vånda anmälde jag mig till sist. Nu var det dax för GAX!  

Tiden fram till tävlingen fortsatte jag köra långpass kombinerat med parkorientering. Grunden var lagd redan innan så det var bara formtoppning kvar. Köpte en karta över Skåneleden där rutten skulle gå och planerade vätskestopp, energitaktik och utrustningsval. Inte helt lätt med bara ett depåstopp längs vägen. Där fick vi tillgång till en drop-bag och gott om energi i olika former. Resten av sträckan fick vi förlita oss på det vi själva bar med oss och de vattenkranar som finns längs Skåneleden. Slutligen plottade jag hela rutten på en digital karta som jag sen la in i min handleds-GPS som jag hade med mig hela vägen. Anledningen var att det tipsades om dålig markering av Skåneleden och särskilt svårt att hitta vägen på natten.  

På tävlingsdagen tog jag bilen till Ystad och ställde så nära målgången som möjligt så att jag bara behövde krypa tillbaks om det skulle behövas. För säkerhets skull packade jag med en sovsäck också om det skulle behövas efter  målgång. Vid stationen i Ystad samlades vi några stycken för att ta en taxi till starten, men det behövdes inte eftersom en av deltagarna tog bilen istället så vi tryckte ihop oss och åkte tillsammans med honom. Vår start var i Haväng, några km norr om Kivik, ungefär i höjd med Brösarp. Det var samtidigt vätskedepå nr 2 för långa klassen eftersom det var precis halvvägs. När vi kom dit vid 8-tiden på kvällen hade de flesta av dem redan passerat, vilket betyder att de sprungit 80 km på under 12 timmar. Imponerande. GAX50-2Några små förberedelser gjordes och sen var jag klar för start. Kände mig ovanligt lugn faktiskt och skönt att det äntligen var dags.De övriga 8 deltagarna var en brokig samling i skiftande åldrar och varierande klädstil. Enda kvinnan var Barbro, som hade en imponerande meritlista, bl a 100 km-loppet Norrland Ultra på 11 timmar! 

Min löptaktik var planerad in i minsta detalj, åtminstone första halvan, och sen fick den anpassas efter tillståndet. Den bestod av 20-minuterspass som till en viss del bestod av löpning och resten gång. Första timmen var det 18 minuter löpning och 2 minuter gång. Följande 2 timmar var det 17 minuter löpning och 3 minuter gång. Sen kortades det med 1 minut varannan timme och så småningom tänkte jag gå ner till 10-minuterspass med samma upplägg. Det är viktigt att lägga in gång redan från början av loppet så att man inte kör slut på sig hade jag läst på lite olika ultralöparsidor. Löptempot var lugn löpning, alltså prat-tempo, men inte för långsamt eftersom lederna stelnar till om de inte rör på sig tillräckligt. Det gäller för mig åtminstone.
Efter start började gruppen sprida ut sig nästan direkt och jag hamnade ungefär i mitten. Vi var några stycken som höll samma fart i början och pratade lite innan även den gruppen splittrades och kvar var bara jag och engelsmannen Ross Nugent som numera bor i Tyringe. Snart började det visa sig att navigeringen inte var helt lätt eftersom markeringarna var glesa, svåra att se eller saknades helt. Ross hade karta och var van vid att navigera och jag hade lagt in hela rutten på GPS’en, så vi hade inga problem att hitta rätt. De framför oss hade det däremot svårare, framförallt Barbro. Hon sprang snabbare än vad vi gjorde, men flera gånger kom vi ikapp när hon tvingades vända och leta efter rätt väg. En kort stund kom Ross och jag ifrån varann men sen kom vi ihop igen och höll därefter ihop nästan ända fram till mål. Min tanke var egentligen att springa ensam för att känna på även den mentala kampen med sig själv, men det var nog tur att vi följdes åt. Vi pratade en hel del och då glömmer man eventuella krämpor eller känner efter om man har några. Dessutom får man också automatiskt rätt tempo.  

Underlaget och omgivningen varierade ganska rejält under loppet och vi sprang mycket på stranden som ibland var gräsbevuxen, ibland lös sand och ibland fast sand. Då och då vek leden in mot land och gick på grusvägar eller asfalt. Först passerade vi Kivik med alla äppelodlingar och sedan kom vi fram till Stenshuvud där vi givetvis skulle upp på toppen. Här började det bli såpass mörkt att det blev pannlampa på. Jag hade valt min mellanlampa med 5 dioder, liten halogen och batteripack i sladd. Den var perfekt för ändamålet. Efter Stenshuvud kom vi åter ner till stranden och såg då månen gå upp över horisonten i en härligt orangeröd färg. Vågorna slog stillsamt in över stranden och det blåste bara en lätt, lagom svalkande vind. Temperaturen var helt perfekt att springa i med bara t-shirt och tights, och så höll det sig hela natten. Än så länge var det alltså rena nöjet att springa.  

Tiden flöt på snabbt och kilometrarna försvann bakom oss. Det ena idylliska fiskesamhället efter det andra passerades och vi stötte såklart på en del folk som undrade vad det var för tävling som pågick. Då var det en riktigt härlig känsla att få säga ”vi ska springa till Ystad” och studera reaktionerna. Efter det fick benen lite extra studs som höll i sig ett bra tag.  

Mat och drickaplaneringen fungerade bra, förutom att jag och Ross hade olika långa påfyllningsintervaller, så ungefär varannan gång fyllde han på och varannan gång jag. Oftast fyllde vi på i någon hamn, men även en campingplats fick besök mitt i natten. Där blev det också strumpbyte för min del eftersom skorna var fulla med sand stor del av tiden och ett par rena strumpor var rena njutningen. Efter ca 6 timmar började vi närma oss den bemannade vätskedepån vid Sandhammarens fyr, men innan dess skulle vi springa ca 6 km på Sandby strand vid Mälarhusen. Fyren såg vi på väldigt långt håll men det var omöjligt att avgöra hur långt bort den var, och den tycktes aldrig komma närmare heller. Stranden var ca 100 m bred på sina ställen och bestod av precis lagom packad sand, så det var en ren fröjd att springa på, men det tog aldrig slut. Vi roade oss med lite allt möjligt för att fördriva tiden. Ross sprang baklänges ett tag och höll på att krocka med det enda fasta föremålet på hela stranden, ett fotbollsmål. Vi fick också öva på längdhoppning för att komma över en och annan bäckfåra. Här blev vi också jagade av två andra pannlampor som sakta men säkert tog in på oss. Slutligen kom de ikapp, och då var det Barbro och en annan löpare som vi var säkra på borde varit framför oss. Återigen var det navigeringen som hade ställt till det för dem.  

Till slut såg vi en lampa på stranden som visade vägen in till det efterlängtade vätskestoppet och snart kom vi till det uppdukade bordet omgivet av fyra väntande funktionärer. Två sköna campingstolar stod tomma och bara väntade på att vi skulle sjunka ner i dem. Hoppas bara jag kan resa på mig igen när det är dags att fortsätta, tänkte jag. En självklar trötthet började kännas efter 7 timmars löpning och ca 5 mil. Det var framförallt låren som hade tagit stryk, men även knäna började ömma något. Funktionärerna var väldigt ompysslande och bjöd på än det ena och det andra. Varm tomatsoppa passade mig bra och smakade underbart. Resten av bordet såg mer ut som förberedelserna till en lyckad fredagkväll i tv-soffan med chips, cola, snickers och annat godis. Några bananer var nog det nyttigaste som fanns. Jag hade själv packat min låda med liknande saker och drack en Red Bull, käkade en påse rostade, saltade solrosfrö och ett gäng chips innan jag började lasta om ryggsäcken. Tömde allt skräp och smutsiga strumpor och fyllde på med blandad sportdryck, påsar med sportdryckspulver, Resorbtabletter, bars, gels och rena strumpor. Bytte också batterier i GPS’en eftersom de bara håller ca 10 timmar. Funderade lite över pannlampan och kom fram till att den kunde lämnas kvar. Det var gryning och småskumt fortfarande men ganska snart skulle det bli ljust. Som avslutning bytte jag strumpor igen och öppnade en korv med risgrynsgröt som jag tänkte äta under färden vidare.  

Precis som jag hade gissat var det klart jobbigt att resa sig och få igång benen igen, men det gick med viss möda. Först en kort bit på asfalt men snart in i skogen där det var på gränsen till att kunna springa utan pannlampan. Det tog som tur var inte lång stund innan det ljusnade mer och mer och snart var det full gryning precis som en gryning ska vara. Morgondimman låg tät längs marken och himlen var klar och mörkblå. Skogen vi sprang i var Hagestads naturreservat och en klart trevlig skog, särskilt som omväxling till all strandlöpning. Tyvärr tog den slut för snabbt och vi skulle ner till Löderups strandbad och vända tillbaks samma väg en kort bit. Just denna lilla blindtarm hade jag inte lagt in på GPS’en och givetvis sprang vi fel direkt. Kanske var vi lite trötta i knoppen såhär på morgonkvisten. Det blev en halvkilometer extra löpning ner till stranden. Vägen tillbaks tänkte vi springa rätt, men hamnade precis lika snett igen och sprang en halvkilometer extra till. Låter inte mycket men känns tungt för psyket i det här läget. Kort därefter vände det igen och en av loppets höjdpunkter dök upp. GAX50-11Vi kom upp till ett böljande gräsängsparti med stora skålformade sänkor där dimman fortfarande låg kvar och det var uppfriskande kyligt att springa igenom dem. På höjderna var det varmt igen.  

Samtidigt gick solen upp över horisonten och det blev dag på några minuter. Stärkta av dessa upplevelser sprang vi vidare och kom kort därefter fram till banans värsta parti. GAX50-13Det växlade snabbt. Nu skulle vi springa 2 km på en smal strandremsa som bestod av lösa småstenar som inte gav nåt fäste för fötterna. Till råga på allt var luften full av strandflugor som flög in i ögon, näsa och mun. Inte roligt alls i det läget. Sträckan slutade vid Kåseberga där vi tvunget skulle upp för en lång trappa bara för att direkt efter springa ner till hamnen igen och sen upp för nästa långa trappa upp till Ales Stenar. Där hade jag aldrig varit förut och det här besöket kan knappt räknas som ett besök heller. Några stora stenar, jaha, och där var dom bakom oss. Sträckan härifrån skulle kunna ha varit väldigt trevlig om man bara hade promenerat eller inte varit trött i benen, för det var ett kulligt gräsområde med betande kor och underbar utsikt både in mot land och ut över havet. Fast vi uppskattade inte det halvhöga gräset som var genomblött och tungt att springa i och inte heller dessa otaliga småkullar upp och ner och upp och ner. Knäna värkte ordentligt och jag märkte att jag mest släpade fram fötterna längs gräset än sprang ibland. Det var Kåsebergaåsen vi var på och närmade oss Hammars backar. Där vek vi av norrut från stranden eftersom vi inte fick springa över Kabusa skjutfält. Här blev det asfaltlöpning några kilometer och solen började redan steka i nacken så kepsen åkte på. Våra löp/gång intervaller hade sakta men säkert sänkts mer och mer för att nu ligga på 5/5, dvs 5 minuter löpning och 5 minuter gång. Att springa på en lång, rak asfaltväg borde ha varit befriande, men var mentalt segare än att springa i terräng. Ett långsamt malande på en väg som aldrig tog slut. Ross hade sänkt löptempot rejält när han låg först och jag kände att mina knä inte skulle klara det särskilt länge till. Därför var det nog bäst för oss båda när han plötsligt sa att han inte kunde springa mer utan måste gå resten av vägen. Jag kunde fortsätta själv om jag ville, och det gjorde jag också efter att ha tackat för sällskapet och draghjälpen.  

Nu var det bara 15 km kvar och enligt GPS’en borde jag nå mål kl 9.00 med den gång/löp-fördelning jag hade just nu. Efter lite funderande bestämde jag mig för att försöka komma in före 9 och därmed klara loppet på under 12 timmar. Knäna hade kommit igång igen så fort de fick röra på sig i lite snabbare takt och jag ökade löpningen till 6/4 intervaller. Största besväret just nu var något jag trodde var en sten i skon som jag försökte tömma ut några gånger utan att det hjälpte så det var bara att härda ut. För en kort stund var det någorlunda positivt alltså, ända tills leden svängde ner mot havet vid Nybrostrand och asfalten byttes mot grymt tunglöpt lös sand. Sakta men säkert blev allt mer och mer negativt igen, knäna värkte ordentligt, värmen blev besvärlig, ”stenen” i skon gjorde ont och drickan började ta slut. Det fanns nämligen inga vätskepåfyllningsmöjligheter ända sen det bemannade vätskestoppet vid fyren och nästa var vid campingen väster om Nybrostrand ett par kilometer bort. Jag började ge upp hoppet om 12-timmarsmålet och fick gå ner på 5/5 intervaller igen. Nu var det mycket tungt, men att ge upp och gå resten av vägen tänkte jag inte göra. Till sist kom jag fram till campingen och låg fortfarande på gränsen för att klara det på 12 timmar. Jag hittade en vattenkran nästan direkt och vätskepåfyllningen gick som ett formel-1 depåstopp. Bara 8 km kvar och nu hängde allt på om det var strandlöpning eller inte resten av vägen. Först var det en bit längs asfalt inåt land men sen var det ner till vattnet igen enligt kartan. Gissa om jag blev lycklig när det visade sig vara en gruslagd promenadstig genom en skog. Rena löpslingan alltså och jag kunde öka takten igen. En stund senare övergick den till gång- och cykelbana längs stranden, och det började fyllas på med söndagsflanörer och morgonbadare som gick i vägen för mig. Men det gjorde inget för nu var det ingen tvekan längre om att jag skulle klara hela loppet och dessutom under 12 timmar. Glädjen började bubbla i kroppen och jag nästan skuttade fram sista kilometern och gångbron över järnvägen i Ystad tog jag med två trappsteg åt gången. Sjöng lite för mig själv innan jag svängde in på torget där målet var. Tyvärr ingen målportal men ett gäng funktionärer och lika många medtävlare fanns på plats och tog emot med lite applåder. Tiden blev 11.51.49 och placeringen 5 av 9.   

GAX50-16Avprickning, registrering av tid och utdelning av medalj och ett valfritt pris från prisbordet. Det blev en funktions t-shirt från Bagheera som alltid kommer att påminna mig om det här loppet. Därefter gottade jag mig med chips, Red Bull, Snickers och det bästa av allt, få ta av strumpor och skor och sänka ner fötterna i dammen som fanns där. ”Stenen” i skon visade sig vara ett hudveck pga svullna fötter. Annars hade jag inte ens en blåsa. Det kan jag nog tacka skorna Asics Gel Orient för, och supervaselinet Sportslick som kletades på vid varje strumpbyte. Däremot hade ena stortånageln fått stryk för att jag inte klippt den tillräckligt kort, så den kommer nog att lossna så småningom. Jag satt kvar ett bra tag vid dammen och pratade om loppet med de andra löparna som var på plats. Ville inte riktigt åka hem eftersom njutningen efter målgång är det bästa med alla tävlingar. Jag var så nöjd med vad jag hade gjort att det är svårt att beskriva. Till sist packade jag ändå ihop mina saker och gick bort till bilen och åkte hem med ett leende på läpparna hela vägen. Inga problem att hålla mig vaken just då, men hemma däckade jag i hängmattan efter en välförtjänt öl.  

Tack till Stefan Samuelsson som arrangerat det här loppet, och alla funktionärer som hjälpt till, och Ross Nugent som fick tiden att gå så fort.  

Bildspel

Annonser
Det här inlägget postades i Tävlingsrapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s