Ladonia Mountain Trophy 2007-07-14

I år vågade jag ge mig på Elitklassen efter att ha lyckats förtränga hur jobbigt det var förra året och bara kommit ihåg de roliga delarna. Det som väntade oss var en 3 mil lång bana fågelvägen och ca 2000 höjdmeter. Hur mycket mer än så det skulle bli var upp till oss själva. Här är min rapport om hur det gick.  

Ett hopp ner i havet från båten så var tävlingen igång. Vädret var inte det bästa kan man tycka eftersom det regnade och hade gjort så ända sen vi steg på båten i Mölle hamn, men ska man inleda med att simma i havet så spelar det ingen som helst roll.  

IMG_5987Dessutom föredrar jag regn framför sol om jag får välja. I båten hade jag och några till turen att få plats inne i kabyssen och slapp sitta och frysa i regnet. Tvärtom var det nästan för varmt därinne, så det var bara skönt att få ta ett dopp. Medtävlarnas strategier för att ta sig från båten till land varierade väldigt, alltifrån nästan helstripp med kläder och ryggsäck i försluten sopsäck, till ingen åtgärd alls, dvs ryggsäck på ryggen och simma så. Själv körde jag med en lagom medelväg som de flesta använde, alla kläder på men ryggsäcken torrskodd i sopsäck. Dessutom hade jag mitt hemliga vapen som jag psykade det andra klubblaget med redan i hamnen, ett snöre. Vad har man ett snöre till på båten? Jo, knyta en stor ögla runt säcken så man kan trä den över ena axeln och kunna simma med säcken på släp. Det funkar finfint och jag kom upp på land som tredje man trots att jag hoppade i som tionde eller nåt. Dessutom tjänade jag ytterligare några minuter på det andra klubblaget som av någon anledning inte kunde simma med skorna på. Inte för att någon minut hit eller dit spelar någon roll, men mentalt kan det alltid vara positivt. Betyder detta att jag tävlar mot mina kolleger i klubben? Givetvis. Alla tre, Karolin Sjöö, Peter Nordensvärd och Micke Gard, är betydligt bättre på att springa än vad jag är, men min fördel gentemot dem var dels att jag var med redan förra året och dels att jag har betydligt mer orienteringsvana än dem. Så det skulle bli kul att se vilket som vann i längden. Fast förra året gick orienteringen inget vidare för min del eftersom jag sprang ner i fel ravin och ägnade en halvtimme åt att klättra på klippor längs havet och sen uppför en rasbrant med rullgrus. I år skulle det gå betydligt bättre än sist med bättre lokalkännedom och massor av backträning på St Hans, så därför vågade jag mig på ett lyft till Elitklassen istället för den lättare men ändå ganska tuffa Långa Klassen. Förra året var jag rejält sliten på slutet efter blygsamma 4,5 timmar men några timmar till skulle jag nog kunna klara med lite mer träning. Dessutom skulle jag såklart inte springa en extra backe upp och ner som jag gjorde förra året. (Kan avslöja redan nu att det gjorde jag inte).  

Första delen var lätt orientering och inga svåra branter men ändå hyfsat kuperat. Jag tog det så nätt i början och det ena laget efter det andra passerade mig. Inga bekymmer, det är långt kvar och många misstag jag kan tjäna på (deras alltså). Vid övergången till karta 2, mellan kontroll 4 och 5 gick närmaste vägen över en dalgång med en sumpmark eller bäck längst ner. Jag valde givetvis raka spåret och skulle korsa bäcken men redan fö rsta steget gick ner till knäna och på det andra steget ner till midjan i ren gyttja.  

Det var bara 2-3 meter brett så jag fortsatte. Som djupast var jag nere till bröstet som bevisas av färgändringen på min tidigare helvita t-shirt som nu blev tvåfärgad. I ena handen hade jag kartan och kompassen och i den andra sportidentbrickan, så jag hade svårt för att simma och kom därmed ingenstans. Där stod jag fast i gyttjan och undrade hur jag skulle komma därifrån. Några grenar på botten och några ovanför mig blev räddningen till sist, men en hel del tid gick åt där. Resten av orienteringsetappen gick utan problem, men konstigt nog såg jag nästan ingen annan löpare vilket kändes märkligt och något oroande. Var alla andra redan så långt före? Nädå, redan vid växlingen till nästa etapp, ”Dödens zon”, stötte jag på det andra klubblaget som precis var färdiga med att rita in kontrollerna på sin karta. Jag gjorde detsamma och fyllde på vätska och kom iväg bara några minuter senare.IMG_6009  

Första kontrollen var vid Nimis/Arx och det var inga problem att hitta dit. Nästa kontroll var inte heller några problem tyckte jag, bara uppför backen igen, runt några km och sen ner till stranden igen. På vägen uppför mötte jag ett lag som undrade ”ska du upp detta hållet?” Ja, det är väl klart. Tänkte inte mer på det och kämpade vidare uppför den branta stigen. Hur det gick upp för mig vilken idiotmiss jag gjort minns jag inte, men nånstans uppe på höjden insåg jag att man kunde sprungit längs stranden någon km istället för minst dubbla sträckan som jag fick springa först uppför en lång brant och sen ner för en lika lång till kontrollen. Det fanns inte någonstans i min skalle den möjligheten att man kunde springa längs stranden. Jag var så inställd på att alla kontroller vid vattnet tas genom att springa ner och sen upp igen samma väg sen förra årets tävling. På väg mot stigen ner såg jag det andra klubblaget redan på väg upp och jag hoppades att de inte hade sett mig eftersom jag skämdes för att ha varit så korkad. Fast något positivt var det ändå eftersom jag trodde att de skulle vara betydligt längre före mig.  

IMG_6040Två kontroller senare är jag på väg upp till en av de många höjderna och träffar på Peter E som sitter och lurar för att ta kort. Han frågar om jag sett det andra laget. Va, har de inte varit här än? Nä minsann, jag möter dem på vägen ner och ordningen är omkastad igen. Det skulle den bli många gånger och vi växlade position vid nästan varje kontroll. Ganska kul faktiskt. Jag valde givetvis alla knepiga vägval som gick närmaste vägen för att kunna tjäna tid på det viset just för att det var en kamp mellan löpstyrka och orienteringskunskap. Hade vi inte haft denna duell så är det tveksamt om jag chansat så mycket utan kört mer på säkerhet. Ibland gick det vägen, men minst lika ofta var det ingen vinst alls eller rent av en förlust. Framförallt en genväg ner från Håkull där jag tänkte att lite grönt på kartan ska man väl kunna ta sig igenom för att slippa springa runt. Det fanns bara en nyans grönt, så det var svårt att veta att det egentligen borde varit mörkgrönt för det var  fullständigt hopplöst att ta sig fram. Nån sorts ene-buskage som inte är direkt skön att kravla sig igenom. Särskilt inte i nerförsbacke. Växlar plats med Karro, Peter och Micke igen vid kontrollen trots det. Drar ifrån och håller mig före hela två kontroller innan Karro och Micke kommer ikapp igen. IMG_6046Peter har tyvärr lämnat dem pga känningar från tidigare sjukdom. Vid Ransvik hade jag hoppats på en simtur precis som förra året, men de hade fått flytta kontrollen till land eftersom den sjönk. På väg upp därifrån blir jag återigen omsprungen av Karro och Micke. Fyra kontroller senare ser jag dem igen och då är jag åter före eftersom de missat nånstans längs vägen medan jag själv kört spik på de flesta kontrollerna. Undantag för en liten ”genväg” som kostade en massa tid och mycket möda när jag kämpade mig igenom ännu ett barrväxtbuskage i brant nerförsbacke.  

Från och med nu var det lätt orientering resten av kontrollerna och jag räknade med att snart bli omsprungen igen, men ute vid yttersta fyren låg jag fortfarande en bra bit före och mötte dem inte på hela vägen upp så det ser lovande ut. Bara 5 kontroller kvar och tillräckligt med krafter. Härligt. Fast här nånstans bestämde sig hjärnan tydligen för att lägga ner verksamheten. Joggar på utan problem och tar ännu en kontroll och är på väg uppför ännu en mördande brant stig och börjar planera vägen till nästa kontroll. Nästa ser ut att vara 72. Men vad hände med 70? Jag var på 71 nyss och har alltså hoppat över en kontroll. Ska jag jag ge upp och fortsätta till mål eller vända för att bli godkänd? Att jag hade krampkänning varje steg uppför denna stigen gjorde beslutet svårt eftersom jag skulle bli tvungen att gå upp denna vägen ännu en gång, och den kontroll jag missat låg också nere i slutet på en brant stig. Dessutom skulle jag garanterat bli passerad av andra laget, men å andra sidan är det ingen seger att komma först om man hoppat över en kontroll. Något besviken vände jag och sprang tillbaks till föregående kontroll och det tog en bra stund innan jag stötte på Karro och Micke. Plockade kontrollen och även nästa än en gång och följdes då av ett annat lag som jag växlat placeringar med några gånger tidigare. Det var ganska kul att visa dem vägen utan att behöva kolla på kartan och sen visa exakt var kontrollen var gömd på stranden. Även detta mixlag var klart löpstarkare än vad jag var, åtminstone tidigare i tävlingen, för här lyckades jag faktiskt dra i från dem. På väg till sista kontrollen började det regna och även lite åska drog in över Kullen. Gjorde en liten miss till sista kontrollen och möter mixlaget när jag är på väg därifrån. De är alltså bara en halvminut efter mig och kommer säkert att ta mig på slutspurten. Denna går på asfaltvägen förbi betalstationen och ner till hamnen. I det här läget var regnet som värst och det fullkomligt vräkte ner. Jag sprang i centimeterdjupt vatten som forsade nerför backen och det var en vild kapplöpning mot vattnet och det andra laget som jag trodde skulle komma ikapp närsomhelst. Känslan var helt otrolig. Regnet forsande både uppifrån och längs vägen, loppet snart avklarat och nya krafter från någon okänd källa i kroppen. Målgången var inte särskilt spektakulär eftersom de få som fanns kvar gömde sig för regnet, men åtminstone Daniel och Lars fanns på plats för att applådera. Tackar. Tiden blev 8.03 och placeringen 21 av 38.  

Återigen känner jag att detta är nog ett av de roligaste loppen man kan vara med på utan att behöva åka alltför långt hemifrån. Visst är det jobbigt så man knappt tror att det ska gå att fortsätta ibland, men det roliga är att bara en stund senare springer man på som om man precis startat. Ett tydligt exempel är den kontroll jag fick ta två gånger och knappt kunde ta mig uppför stigen första gången utan att få kramp. Andra gången i samma uppförsbacke kändes det ingenting alls. Visst är kroppen en märklig maskin. Och hjärnan ska vi bara inte prata om. Det är förmodligen den som bestämmer när det ska vara lätt och när det ska vara jobbigt. På rent jävelskap. Sen skickar den iväg en på extrarundor lite då och då bara för att det ska bli ännu jobbigare. Eller kanske för att det skulle bli ett riktigt bra träningspass inför GAX och vara ute så länge som möjligt? Vem vet. Nästa år ska jag dit igen och kolla om serien superbommar bara ökar med 1 varje gång eller om den dubblas. Några extrarundor upp och ner bör jag väl räkna med iallafall.  

Bildspel

Annonser
Det här inlägget postades i Tävlingsrapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s